23 Januari 2010, Lördag
Vi hade barnvakt i kväll och var ute och åt med vänner. Vi firade att en kompis till Christian hade tillfrisknat så bra efter en hjärnblödning som han (37 år gammal) fått i september förra året.
24 Januari 2010, Söndag
Vi åkte till svärföräldrarna för att äta lunch. Nonno tillagade risotto som han brukar göra. Barnen älskar det. De berättade att Natalie hade hostat mycket under natten. En jobbig hosta med tjockt slem. Vi åt lunch, Natalie också. Jag tyckte hon var varm och mätte febern. Hon hade feber, 38 någonting, jag minns inte exakt, och hon fick febernedsättande. Vi åkte hem och Christian åkte till ett helgöppet apotek för att köpa slemlösande. Fram mot kvällen blev Natalie väldigt slö och somnade i soffan medan vi åt middag. Hon vill inte äta någonting. Förutom hostan så klagar hon på ont i magen, illamående och ont i huvudet och när hon fick slemlösande så kräktes hon upp det. Hennes feber steg och hon är allmänt risig.
25 Januari 2010, Måndag
Natalie har sovit mycket dåligt och febern var hög, runt 40. Jag gav febernedsättande så ofta man får men febern sjönk inte nämnbart. I morse ringde jag till vår barnläkare och fick en tid till doktorn på eftermiddagen. Natalie har varit hängig hela dagen, hostade mycket, satt mest i soffan och hon ville att jag skulle bära henne uppför trappan i huset. Kl.15 var vi hos doktorn. Doktorn lyssnade på hjärtat och lungarna, tittade i halsen och i öronen men kunde inte upptäcka något som kunde tyda på att det inte var en vanlig virusinfektion. Att hon kräktes trodde läkaren berodde på att hon hostade så mycket. Vi fick recept på voltarendroppar och doktorn sade att vi skulle komma tillbaka om inte febern lagt sig om ett par dagar.
27 Januari 2010, Onsdag
Natten till tisdagen sov Natalie ännu sämre än natten innan men febern hade gått ner så det verkade ju gå åt rätt håll. Jag hade tid hos hudläkaren och tandläkaren på förmiddagen. Christian var hemma för han kände sig krasslig. Natalie åt lite frukost och lekte lite på förmiddagen och hon verkade på bättringsvägen. På eftermiddagen blev hon dock återigen sämre och hade ont i magen när hon hostade. Hon lade sig som vanligt på kvällen men det var omöljigt att få henne att sova för hon klagade på ont i magen. Jag trodde hon hade scharlakansfeber eftersom hon hade prickar på tungan och symtomen verkade stämma men blev orolig och ville åka till sjukhuset. Hon kunde ju ha blindtarmsinflammation. Vi ringde efter Nonna och Nonno som kom för att stanna hos Lucas, som sov. Natalie var så otålig när vi väntade på att de skulle komma och ville genast sätta sig i bilen och vänta.
Vi fick vänta ganska mycket på läkaren men tillslut kom hon. Det hade hunnit bli ganska sent, kring 23 tror jag. Doktorn gjorde en vanlig undersökning och klämde lite extra på magen. Hon tog prov för scharlakansfeber, men det var negativt. De tog blodprov (CRP) och ville ha urinprov. Vi försökte få Natalie att pinka i provkoppen men det var omöjligt. Resultatet för CRP dröjde jättelänge, säkert 2 timmar och när det kom så sade läkaren att värdet var 420 och det var så högt sà de trodde att de tagit för lite blod och ville göra om det. Vi började bli smått irriterade och ville åka hem. Natalie hade somnat i Christians famn och verkade inte så sjuk längre. Läkaren trodde inte heller att hon hade något annat än ett virus men hon ville inte skicka hem oss innan hon var säker på att CRP var ok. Nytt prov togs och vi fick vänta igen.
Resultatet på det andra CRPet var dock oförändrat över 400 och läkaren vill mäta en tredje gång. Efter det tredje provresultatet, som var oförändrat, började läkaren ana att Natalie nog inte var så frisk i alla fall och ringde sin chef. Han instruerade om lungröntgen och urinprov. Det var dock omöjligt att få Natalie att pinka i koppen, jag vet inte hur många gånger vi försökte, men det behövdes inte för när vi hade gjort lungröntgen blev Natalie genast inlagd. De såg att hon hade en stor inflammation i höger lunga (halva lungan var vit på röntgen). Klockan var runt 4 på morgonen. De satte genast in antibiotika i droppform i armvecket och sen skulle vi försöka sova. Natalies syrgassättning av blodet var dock lågt och hon fick syrgas i näsan. Det gillade hon inte och hon ville hela tiden ta bort slangarna men jag fick försöka att övertala henne och även fysiskt hindra henne. Så fort hon drog bort syrgasen gick värdet på syrgassättningen av blodet ner och det började larma. Hon fick även dormicum (midazolam) för att dämpa oro och kunna sova lite. På förmiddagen gjordes ultraljud av lungorna för att se om det samlats vätska, men det verkade inte så. Läkarna förklarade att vi kunde bara vänta på att antibiotikan skulle börja verka och då skulle vi se en förbättring. Det kunde ta 24 till 48 timmar. Vi väntade. Vi försökte även få Natalie att pinka men det gick inte så bra. Hon ville inte ha blöja och inte pinka på potta. Jag skulle hålla henne på toaletten men hon fick panik för hon fick inte luft. Hon låg så liten i den stora sängen med bara linne och trosor med sin straccio i handen och miao bredvid. Christian kom och bytte av och jag fick åka hem och försöka sova men trots att jag inte sovit på hela natten kunde jag inte sova någonting. Jag kom tillbaka till sjukhuset på kvällen för att stanna hela natten. Det visade sig även att Lucas hade feber så vi blev naturligtvis oroliga och bestämde att han skulle på kontroll dagen efter. Natalie fick nu mask med syrgas för med bara slang i näsan räckte det inte till. Den gillade hon ännu mindre men hon orkade inte kämpa emot så mycket. När hon var vaken klagade hon på ont i magen men ofta dåsade hon till pga dormicum.
28 Januari 2010, Torsdag
Christian kom på förmiddagen och jag åkte hem för att sova. Jag hade bett om ett piller för att kunna sova och det fick jag. Jag somnade ganska fort denna gång men det varade kort. Jag vaknade av att vår babysitter väckte mig och Christian var i telefonen. Han berättade att Natalie var tvungen att transporteras till Zürichs barnsjukhus. Det var några värden i blodet som var oroande. Jag var tvungen att packa lite och komma så snabbt jag kunde. De vill åka med ambulanstransporten runt kl 14. Det hade blivit helikopter om det inte var för att det snöade. Jag blev så rädd och panikslagen att jag irrade runt i huset och visste inte vad jag skulle packa. Tillslut kom jag iväg, jag tror Nonna och Nonno skjutsade mig till sjukhuset. Väl där så förklarades det för mig att Natalies blodplättar hade minskat i antal och det kan bero på att hon fått HUS (hemolytic uremic syndrome). Detta kan leda till att organ förstörs och det brukar vara njurarna som sviktar först. De har inte dialys av njurarna (i fall att det skulle behövas) på det sjukhuset och därför skulle hon förflyttas till Zürich. Men de sade att vi inte behövde vara oroliga. Det var säkert ingenting och då skulle vi snart vara tillbaka i Lugano. Natalie lades på bår och fick bärbara syrgastuber och syrgassensor. Jag kunde följa med i ambulansen med Natalies lilla resväska men Christian fick ta tåget. Det tog ca 2.5 timmar men jag minns inte så mycket. Natalie vaknade upp lite ibland och då gav de mera dormicum så hon somnade igen. Hon höll sin straccio och gatto och ville bara att mamma skulle vara i närheten hela tiden. Vår barnläkare ringde mig på mobilen i ambulansen och var mycket allvarlig och orolig. Jag började nog då förstå att Natalies tillstånd var mycket allvarligt.
