Monte San Salvatore

I lördags hade vi en heldagsutflykt. Först tog vi tåget upp till Monte San Salvatore som ligger på ca 1000 m höjd över Lugano. Efter vi hade besökt ett litet museum och utkiksplatserna och barnen hade lekt i lekparken åt vi lunch på restaurangen. Sedan vandrade vi nerför berget till Carona. Där väntade vi på bussen som tog oss till Paradiso där bilen stod parkerad. Det var en rolig dag. Alla var på bra humör. Barnen var så duktiga och gick jättelångt utan att klaga. När vi kom hem åt vi äpplekaka (som jag och Lucas hade bakat under fredagen) med vaniljsås.

Framtanden har blivit grå

För drygt en vecka sedan ramlade Natalie i trappan och slog i framtänderna. Det bödde lite från en av framtänderna och från läppen. Vi tänkte inte så mycket mer på det. Hon hade lite ont på kvällen när hon skulle äta, men efter det har det verkat bra. I lördags såg vi att tanden har börjat bli grå. Nu blir det tandläkarbesök på onsdag. Natalie är så stolt för att hon ska få gå till tandläkaren. Hon har egentligen redan varit hos tandläkaren en gång när hon var drygt ett år gammal och hade ramlat och slagit ut en bit av en tand, men det minns hon nog inte.

Krig? Nä, inte här!

Man läser om krig i tidningen men det känns ganska ointressant. Det är ju så långt borta, men i måndags när jag körde hem från jobbet så passerade jag en hel konvoj av Engelska militärfordon med Schweizisk militär som eskort. De skulle med all säkerhet ner till södra Italien till någon militärbas. Det var engelsmän som körde. De såg så unga ut, inte många dagar över 18 år. Helt vanliga killar med flickvänner, mammor, pappor, syskon och kanske barn till och med som väntar på dom hemma i England. Med ens kändes kriget inte så långt borta och jag ryser.

Svenska traditioner...

...har för mig blivit extra viktiga sedan jag flyttat utomlands, men de är svårare att genomföra när man inte är i Sverige. Jag har nog redan skrivit om det tidigare. Det som är jag syftar på denna månad är bakandet av semlor och våfflor.

Färdiga semlor finns inte att köpa här. Inte färdiga bullar till semlor heller. Så det är bara att ställa sig och baka bullar. Grädde finns ju och mandelmassa är inte så svårt att hitta. Det är ju inte så svårt egentligen att baka bullarna, men det kräver planering. Man måste kolla receptet och handla in det som behövs och så ska man ha lite tid avsatt åt själva bakandet. Det är inte så lätt att bara ”slänga ihop” ett par semlor om man skulle bli sugen en eftermiddag. Två gånger har jag gjort (och ätit) semlor sedan jag flyttade utomlands. Det bli ett snitt på en gång vart 5:te år. 2016 nästa gång alltså?!

Våfflor är en annan historia. För att göra våfflor krävs ju ett våffeljärn. Eftersom ett våffeljärn är ganska stort och tungt så har det aldrig varit på tal att ta med ett på flyget från Sverige. Våffeljärn som säljs här är inte likadana som de svenska. De blir mer som de Belgiska våfflorna. Nåja, bättre belgiska våfflor än inga våfflor alls, så jag önskade mig ett sådant i födelsedagspresent och fick det! Genast så ville jag naturligtvis prova så jag skulle ”bara” kolla receptet och köpa ingredienserna. Fast det var inte så lätt. Det finns ju hur många recept på våffelsmet som helst! Jag trodde att det bara fanns ett standard recept och att det då skulle vara som ”mammas” våfflor. Jag ringde då till mamma, men hon babblade på om mjuka våfflor, gräddvåfflor och frasvåfflor och allt vad det var så jag blev inte klokare av det. Tillslut vispade jag ihop den enklaste av smetarna och det blev våfflor (om än lite mjuka) som alla i familjen uppskattade.

Nu närmar sig dock våffeldagen och då måste ju järnet fram igen. Denna gång tänkte jag dock vara lite förberedd och studera recepten lite noggrannare och på internet hittade jag www.vafflor.se som har all möjlig information om våfflor, samt recept. Frågan är nu vilket recept jag ska prova...

Vad händer hos oss?

Inte sådär jättemycket. Barnen är friska och solen skiner! Då finns det inte så jättemycket att klaga över.

I fredags var Lucas på sitt dagis. Det är egentligen inte ett dagis, utan en slags öppen förskola som organiseras av frivilliga mammor. På onsdagar så träffas mammor med barn under 2 år. På tisdagar och torsdagar är det lekstund för barn mellan 2 och 4 år, utan mamma. På måndagar och fredagar är det aktiviteter för barn mellan 2.5-4 år med förskollärare, utan mamma. Det är klockan 9-11 så det är ju inte några långa dagar. Jag har skrivit in Lucas till fredagarna men han har bara varit där en gång förut, i februari, och då grät han nästan hela tiden. Denna gången så grät han vid lämning men sedan var han glad. Han är så stolt över sitt dagis, men ser mer fram emot September då han får börja det kommunala dagiset som Natalie. Vi har just fått inskrivningsformuläret och jag tänker be om att Lucas hamnar i samma grupp som Natalie.

I lördags var det Fars dag och Christian fick paket från barnen som de hade gjort på sina respektive dagis. Va gulligt! Sedan var vi och åt på restaurang, hela familjen med Nonna och Nonno. Det gick bra. På eftermiddagen var jag och Christian i Italien och handlade lite mat. Varje gång vi åker till de stora matvaruhusen i Italien förundras jag över deras sortiment. De har en hel vägg med pasta, en hel vägg med olika olivoljor och ett enormt utbud av alla möjliga korvar och salami. Vi handlar alltid yoghurt Müller (som egentligen är tysk yoghurt) när vi är i Italien. Den är så krämig och god och finns inte i Schweiz.

I söndags var vi hela familjen i Campo Blenio och åkte skidor. Natalie fortsätter att förbättra sin åkning och denna gång ville även Lucas prova, och det fick han, med Natalies utrustning. Det var sista dagen på säsongen i Campo Blenio och de hade live musik och utomhusgrillning. Jättehärlig stämning.

Stödstrumpa till barn

Det är ju inte så vanligt att barn behöver stödstrumpa, men mitt barn behöver det (pga blodproppen i ljumsken). Hon är så stolt över den, konstigt nog?! De görs på måttbeställning hos ortoped. Förra veckan fick hon sin 5:te strumpa sedan i maj förra året och denna är ännu längre än den förra. Den hon hade innan hasade ner hela tiden så nu har strumpan ett slags resårband som ska stängas runt magen. Det kan säkert låta obehagligt men den här är lite tunnare än de tidigare stumporna och den ser riktigt skön ut.

Jag var lite orolig för hur hon skulle klara att gå på toaletten själv eftersom hon måste öppna upp resårbandet och dra ner strumpan och sen få på den igen, men hon lyckas faktiskt bra med det.

I fredags när Natalie hade en kompis hemma så ville hon stolt visa upp sin nya strumpa. Kompisen frågade varför hon har strumpan och då förklarade jag att hon har den för att ena benet är lite större än det andra och när de har blivit lika stora behöver hon inte ha den längre. Okej, det accepterades och inga fler frågor ställdes.

På torsdagarna får hon dock ha den korta strumpan för då har de gymnastik på dagis och så har hon danslektioner på eftermiddagen.

Nu får vi hoppas att strumpan gör effekt så hon kan vara utan i sommar.

Katten har kommit tillbaka

Den låg där jag redan letat 2 gånger. Samma dag som Drulle försvann så lekte Lucas med sin resväska. Det var ju naturligt att han hade packat ner den i väskan. Senare på dagen ställde jag undan väskan i garderoben där den ska vara. Jag hade redan tittat i väskan 2 gånger, ingen Drulle, men i lördags när jag skulle packa väskan eftersom vi skulle sova borta så hittar jag honom där. I ytterfacket.

Var är Drulle?

Lucas har tappat bort sin favoritkatt, Drulle. Var kan den vara? Han är egentligen inte så bekymrad av detta. Han säger att han har nog gömt sig någonstans. Jag kan dock inte sluta fundera på va' katten han har tagit vägen? I fredags morse låg Drulle i hans säng, det är jag säker på.



Det var egentligen min gosekatt när jag var liten och den är döpt efter min riktiga katt som försvann år 2005. Vi hade den riktiga Drulle från det att han var några veckor gammal, sommaren 1991 om jag minns rätt. Så här såg han ut:

Vårblommor

Långsamt börjar våren komma. I går hade vi 16 grader och sol och påskliljor blommar för fullt. I dag regnar det i och för sig, men i morgon ska det bli sol igen.

3 mars

Den 3 mars förra året så lämnade Natalie sjukhuset i Zürich och vi åkte till rehabiliteringshemmet i Affoltern. Det var en obeskrivbar känsla att sätta Natalie i bilen och åka från sjukhuset. Rehabiliteringshemmet gav inte intryck av att vara ett sjukhus, och det kan man kanske inte säga att det är heller. Det fanns läkare närvarande dagtid men de hade enligt mig långt ifrån samma erfarenhet som läkarna på Kinderspital i Zürich. Detta gjorde oss även mycket nervösa för Natalie behövde ännu många läkemedel och hade diverse problem som krävde doktorernas ingripande under de dryga 3 veckorna som vi bodde där.



Den 3 mars varje år tänker jag lite extra på min barndomskompis Cecilia som dog i cancer när hon var endast 20 år gammal. Den 3 mars var hennes födelsedag.

Ett avslutat kapitel

Natalies kognitiva undersökningar där hon fick genomgå diverse test är avklarade och de påvisar inga som helst svagheter. Natalie fick över medel när hon jämfördes med resultat från barn i samma ålder. Det betyder att hon med all säkerhet inte längre har några men av blödningen som hon hade i hjärnan för drygt ett år sedan. Magnetresonansen visar att blodkoaguleringen är helt absorberad och det kvarstår endast ett litet ärr som inte ger några som helst men på Natalie. Alla som från och med nu skulle tycka att Natalie verkar konstig får nu nöja sig med den enkla förklaringen att detta helt enkelt är Natalie! Hon har karaktär.