Oktober...

...är nog den sämsta månaden på året enligt mig. Sommaren har tagit slut. Vintern har ännu inte kommit. Det blir mörkare för var dag och regnar mycket. Det finns inga helgdagar och är ännu länge till jul. Inga födelsedagar att fira. Bara pappas, men den firar vi ju inte längre. Dessutom så gick pappa bort i oktober. Nåja, snart är oktober över för denna gång och då kommer november, som jag gillar bättre. I november har jag redan vant mig vid att sommaren är förbi, jag börjar drömma om julpyntning, pepparkakor och glögg. Jag planerar julklappar och gör den traditionella fotoalmanackan för nästa år. I år kommer dessutom nästan hela släkten från Sverige till oss och hälsar på i november.

Hand i hand

Det händer inte så mycket hos oss nu, därför vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Fast det är ju bra. Att det inte händer något menar jag. Inget dåligt i alla fall.

Förra helgen hade vi besök av en italiensk familj som bor i närheten av Zürich och som vi lärde känna på intensivavdelningen i Zürich. Deras nyfödde son, som föddes med allvarligt hjärtfel, låg bredvid Natalie i flera veckor. Han låg i en liten liten säng med många tjocka slangar och kämpade för sitt liv. Han blev opererad av de bästa och mår bra nu! Föräldrarna är underbara omtänksamma personer som till och med bad för Natalie när läget var som sämst. Innan de kom på besök trodde jag det skulle bli jobbigt att återuppleva alla jobbiga minnen men det var faktiskt riktigt trevligt och kändes skönt att ha någon att tala med som faktiskt var där och såg det vi såg. Deras äldste son är i Natalies ålder och de lekte så bra tillsammans. Gick hand i hand när vi var ute och promenerade. Jättegulligt.



I fredags var jag och Christian på ett föredrag på Bellinzona sjukhus. Det var läkare som talade om första hjälpen. Vad man ska göra och vad man inte ska göra om olyckan är framme. En doktor talade om feber, infektioner och hosta. Han berättade att det lyckligtvis är väldigt ovanligt med mycket farliga infektioner och att förra vintern endast ett barn i Ticino dog av pneumokockinfektion och ett barn "nästan" omkommit. Det var Natalie han syftade på. Det nya vaccinet som kommer, som inkluderar 13 olika pneumokocker, hade räddat detta barn och undvikit att Natalie insjuknade. Ibland tycker jag att det känns som att Natalie hade en sån enorm otur. Fast man kanske ska se det som att hon hade en enorm tur.

Oro och tacksamhet

Natalie har blivit förkyld. Vi visste ju att det skulle ske förr eller senare. Förra veckan började näsan rinna och sedan kom hostan. Inget konstigt med det kan man tycka. De jag talar med försöker förklara att nästan alla är förkylda nu, att det skulle vara konstigare om hon inte var förkyld. Det är lönlöst att försöka förklara. Jag kan ändå inte beskriva med ord vad som händer i min kropp, hur det vrider sig i magen, hur fort hjärtat slår och hur rädd jag blir varje gång hon hostar. Det räcker med en blick mellan mig och Christian för att jag ska förstå att han upplever samma sak. Minnena kommer tillbaka. Natalies hostande varade länge efter att hon kom hem. Dag efter dag. Natt efter natt. Inandningar 3 gånger om dagen, slemlösande. Febermätande. Vi hade en liten hink bredvid sängen ifall hostan ledde till kräkning. Tillslut var hostan borta.

Nu har den kommit igen, men hon hostar egentligen inte alls mycket. Hon har inte ens feber. Men jag tog direkt fram inhalationerna och slemlösande. Försöker lyssna om hon har sekret ner i lungorna. Uppmanar att hon ska dricka mycket och hosta. Det är ju viktigt att hon hostar upp sekretet. Igår ringde jag till och med till barnläkaren och vi fick tid direkt på förmiddagen. Lungorna lät ok. Han uppmanade att ge slemlösande och inhalationer, precis som jag redan påbörjat sedan några dagar.

Oron är ständigt närvarande. Lungorna är bara endel av oron. Hjärnblödningen, och vilka eventuella skador den kan ha bidragit till, finns också i tankarna. Läkarna och terapisterna tycker att hon är återställd. Det tycker egentligen vi med, men faktum kvarstår att Natalie har haft en 3 cm stor blödning i hjärnan. Så fort jag ser ett annat 4-årigt barn som klarar av att göra saker som Natalie ännu inte klarar så skapar detta en oro. Oundvikligt. Jag förstår att man kan vara stolt om ens barn är tidig med något och att man vill tala om det. Inget fel med det. Jag brukade inte bry mig om det. Endel är tidiga med vissa saker, andra är tidiga med något annat. Förr eller senare lär de sig ju allihop att skriva sitt namn, räkna till 10, cykla utan stödhjul, rita en gubbe, sjunga en låt etc. Men nej! Alla kanske inte lär sig detta. Det är rädslan vi har. När både dagisfröken och dansläraren frågar mig om Natalie förstår, så blir jag rädd. När hon räknar till 10 och alltid glömmer någon siffra, t.o.m. Lucas kan räkna lika bra, så kan jag inte hjälpa att jag blir orolig.

Ja, oron finns där i bakgrunden hela tiden, men för det mesta stannar den i bakgrunden och vi fokuserar på att vara glada och tacksamma för vad vi har. Att vi har Natalie. Att vi har Lucas. Att vi har varandra. Att vi mår bra just nu. Det är det enda viktiga.

I dag så skulle min pappa fyllt 63 år. Han blev bara 55. Grattis Pappa.

Att laga svensk mat

Att baka och laga mat i Schweiz med svenska recept, utan svenska ingredienser, tycker jag kan vara knepigt. De flesta ingredienser finns säkert, men många är svåra att hitta. Först och främst måste man veta vad det man söker heter på italienska. Det är inte alltid man hittar det i lexikonet. Därefter måste man veta var i butiken man ska leta och även om man ofta kan ana var varan finns så vet man inte hur förpackningen ser ut eller vilken färg den har. Strösocker, sirap, farinsocker, grahamsmjöl och hjorthornssalt är produkter som jag inte lyckats hitta över huvud taget. Vaniljsocker, bakpulver, kakao, ströbröd och havregryn finns, men de är inte identiska med de i Sverige. Dessutom har många svenska matlagningsrecept ingredisenser som kräver speciella varor som bara finns i Sverige som tex ARLAs creme fraiche eller kesella med nån viss smaksättning...

Ett annat problem kan vara doseringen. Ofta anges doseringar som: ett paket jäst eller en påse saffran i recept. Vet man inte hur mycket ett paket jäst eller en påse saffran väger så blir det inte lätt att veta hur mycket man ska tillsätta.

Ibland lyckas jag dock baka lite svenska kakor (med lite svenskimporterade ingredienser) eller tillaga nån svensk maträtt, men det skulle bli alldeles för tidskrävande att följa svensk mat-tradition eftersom man inte kan köpa samma färdiga, eller ens halvfärdiga rätter. Vill jag ha semlor så får jag minsann baka de själv (brödet med). Kanelbullar likaså. Fiskbullar finns inte. Hur tillagar men det?. Jag kan ta julen som ett exempel. Inte ställer jag mig att förbereda köttbullar, sill, julskinka (rimma+koka+griljera), jansons frestelse, rödbetssallad, gravlaxsås ect från minsta lilla råvara (förutsatt att jag ens kan hitta alla råvaror) till julen.

Fast om jag tänker efter så är det nog mycket på julbordet som jag gärna byter ut till något från det Italienska köket. Och tur som var så finns IKEA där man kan handla pepparkakor och glögg!