Kinderzoo och Kinderspital

På väg till Zürich i onsdags förra veckan stannade vi till på Knies Kinderzoo i Rapperwil. Det var mycket uppskattat. Barnen fick rida på hästar och elefanter (men då blev Natalie rädd och fick stiga av). De gav äpplen och morötter till kameler och elefanter. De åkte tåg, lekte i lekparkerna, klappade getter, såg säluppvisning i en pool och mycket annat. En perfekt sysselsättning för barnen en halvdag.






Efter det så åkte vi in till Zürich där vi tog in på hotell Hottingen. Hotellet låg mycket nära Kinderspital och där känner vi igen oss väl efter alla promenader vi gjorde för 1.5 år sedan fast trots det så gick vi vilse i regnet när vi letade efter en restaurang som vi varit på förut. Vi hittade tillslut en annan restaurang som fick duga. Hotellet kan jag varmt rekommendera, nyrenoverat och rent. Barnen uppskattade mycket frukosten då de fick nutella på brödet (det får de aldrig hemma).



På torsdagen var det dags för ultraljud och läkarbesök. Det är uppenbart att Natalie inte minns så mycket av sin tid på sjukhuset från de frågor hon ställde. Fast det är väl lika bra det. Natalie gillade inte alls ultraljudet. Hon har gjort ultraljud förut och inte reagerat likadant. Hennes ögon var tårfyllda och hon vägrade titta doktorerna i ögonen. De talade till henne på tyska som hon inte förstår och det måste ju vara väldigt förvirrande. Det var ganska jobbigt att ha med Lucas med för han krävde sin del av uppmärksamheten. Läkaren undersökte Natalie och mätte benstorleken. Hennes högra ben är fortfarande svullet men en aning mindre än sist. Hon tyckte vi skulle fortsätta med strumpan och komma tillbaka om ett år ellet två! Stackars Natalie som hade hoppats bli av med den där förbaskade strumpan. Nåja, det kunde varit värre. Vid mycket varma dagar så tyckte hon dock att vi kunde strunta i strumpan. Ändå det.

Återbesök i Zürich

På torsdag är det dags för återbesök på Kinderspital i Zürich. Natalie ska göra ultraljud av blodproppen i ljumsken och sen blir det läkarbesök. Jag tänkte be de mäta blodtrycket med för att se att inget hänt med njurarna. Urinprov är ingen idé att försöka sig på innan det har uppfunnits någon smart anordning som gör det möjligt utan att hålla en kopp i urinstrålen.

På torsdag ska vi alltså åter igen vandra i korridorerna, upp för trapporna, fika i matsalen, träffa läkare vi känner igen och se en himla massa sjuka barn. Det är obehagligt att återuppleva alla dessa hemska minnen. Detaljer som jag glömt kommer åter upp i minnet och det tar ett tag att bli som vanligt igen efter varje gång vi varit där. Fast tiden läker. Det kanske inte kommer bli så svårt denna gång. Trots allt så kommer vi ju dit med en FRISK Natalie. Lucas ska också få följa med.

Som på beställning...

... så fick vi fint väder i går när Christian hade sin 40-årsfest. Det har regnat mycket de senaste veckorna och i lördags var det riktigt dåligt väder. I går sken dock solen från morgon till kväll. Vi hade även fått de nya utemöblerna precis i tid. Festen blev helt klart lyckad och jag tror alla gick hem mätta och belåtna. Barnen var glada för de hade lekt hela eftermiddagen. Christian fick presenter som mest bestod av dyra drycker som vi ska avnjuta vid speciella tillfällen. Övriga paket får han dock om en vecka när det är hans födelsedag.

"Ny" cykel

Nu när Natalie lärt sig cykla utan stödhjul var det dags att ge henne en lite större cykel (16 tum) och ge den andra till Lucas. I stället för att spendera 200 CHF på en ny cykel så vi köpte en begagnad. Vi svarade på en annons och nu har Natalie fått en "ny" cykel. Hon blev jätteglad. Lucas blev också glad att han fick Natalies gamla och cyklar redan jättebra, utan stödhjul han med!. Och vi sparade lite slantar som vi kan köpa något annat för. Knä- och armbågsskydd kanske...

Dagisavslutning

I tisdags var det avslutningsfest på Natalies dagis. Sista dagen är på fredag, men festen var i tisdags. Först samlades föräldrarna och barnen och de läste slutet på en berättelse som de följt hela året. Berättelsen handlade om en kejsare i Kina och en fågel i en bur som ville släppas fri?! De har nämligen haft Kina som tema hela läsåret. Vilken tur att barnen nu är välinformerade om hur Kineserna äter, skriver och hur deras hus ser ut. Hm.

Sedan var det dags för en drakdans. Barnen hade klippat, klistrat och målat allt själva. Efter det så blev det kak- och tårtkalas inne på dagiset. Jag hade bakat en sockerkaka. Den blev helt ok även fast jag bara hade i ett ägg. Jag hade köpt hem flera ägg men de hade jag använt till den första chokladkakan, den som blev misslyckad och åkte i soporna. Endel hade med sig kakor, andra frukt eller dryck. Någon hade till och med tyckt att det var helt ok att ta med sig coca-cola till en dagisfest. Nåja.

Lucas kom lagom till tårtkalaset och han tyckte det var så roligt att få vara med. Han satte sig med de andra barnen när de skulle sjunga en sång och gjorde sitt bästa för att sjunga med. Inskolning med honom i september kommer gå problemfritt.

Trist besked

Mamman till en av Natalies dagiskompisar har fått cancer. Stackars, stackars henne och hennes familj. Jag ber att allt kommer gå bra!

Ett sådant besked får mig att tänka på hur lyckligt lottade vi är i min familj (hittills i alla fall). Natalie fick leva och vi är friska allihop. Jag klagar mycket på mina trotsiga barn och jag säger sällan hur glad jag är att jag har dom, trotsiga eller inte. De är mitt allt och jag älskar dom över allt annat! Bara så ni vet ;-)

Tålamod

Att bli förälder innebär många utmaningar. För tillfället är det mitt tålamod som sätts på prov. Det är oftast Lucas som bidrar till detta. Jag älskar ju min son jättemycket och han kan vara så gullig och snäll men att vara hans mamma har på sista tiden blivit mycket krävande och jobbigt! Han ska testa alla gränser hela tiden och vissa dagar vill jag inte vara hemma med honom. Stackare, det verkar inte vara helt lätt att vara 3 år. Han tampas nog med att inte veta om han ska vara liten eller stor. Han vill kunna klara allt och blir så arg och frustrerad när det är något han inte klarar men man får inte hjälpa till. Å andra sidan finns det saker som han vägrar göra för att han är för liten, enligt honom själv. Dessa utfall är förklarliga och jag kan förstå dom.

Det är jobbigare när han blir upprörd och skriker och inte lyckas tala om varför. Han bara skriker rakt ut och det finns inget jag kan göra för att lugna honom. Han vill inte kramas och inte prata. Ibland lägger han sig på mattan och gråter och skriker och slår med armarna omkring sig. Ett utfall kan brja för minsta småsak som att han inte får en godisbit innan frukosten. Det brukar sluta efter ett tag och då kommer han fram till mig och vi kramas. Detta kan ske flera gånger om dagen. Det är mycket påfrestande men jag försöker vara konsekvent. Om jag skulle ge den där godisbiten han vill ha så vill han bara ha en till och så blir det ett utbrott i alla fall.

Det tråkigaste är dock när han gör dumma saker med flit, som att förstöra Natalies saker, rita med penna på bordet och på kläder, kasta leksaker nerför trappan, slänga mat på golvet, vända vattenglaset upp-o-ner, klättra på köksbänkarna, beté sig allmänt illa i affären och så vidare. Han ska alltid ta på allting och försöka förstöra. Han vet vad som är rätt och fel, men han vill helt enkelt inte göra det rätta. Hans betéende får ju konsekvenser och jag försöker vara tydlig med att påpeka dom innan. Om han betéer sig illa vid matbordet får han ingen efterrätt t.ex. och det gör honom ledsen, men han gör om samma sak dagen efter i alla fall. Det är riktigt tråkigt och det gör mig så besviken.

Cykla

I torsdags, den 2 juni, lärde sig Natalie att cykla utan stödhjul! Vi tog av stödhjulen och hon bara cyklade iväg. Det såg ut som om hon kunnat det hur länge som helst! Jättekul! Nu blir det till att köpa ny större cykel till henne, det hade vi lovat om hon klarade att cykla utan stödhjul. Efter att Natalie lärt sig cykla satte vi Lucas på cykeln och med lite hjälp igång så cyklade även han, utan stödhjul. Dock inte med samma säkerhet som Natalie.