Jag fick allt...

...som jag önskat mig på min födelsedag. En CD, ett våffeljärn, en pedikyr och lite kort och sms. Dessutom så fick jag spendera hela dagen med min underbara familj, vilket jag inte fick förra året.

Vilken vecka!

I fredags fick Natalie feber och hosta.
I lördags fick Lucas diarré och senare pà natten kräktes han. Jaha, magsjuka. Natalie verkade bättre.
I söndags var det ganska lungt. Lucas åt nästan ingenting och hade nära 40 graders feber.
I måndags steg Natalies feber till över 39 grader och hon hade en jobbig hosta så det blev besök hos barnläkaren. Blodprov visade dock på virus och ingen bakteriell infektion (CRP 12). Lucas började äta men på kvällen fick han diarré igen.
I tisdags hade Natalie ännu hög feber men verkade aningen bättre. Lucas kräktes hela eftermiddagen och kvällen, fick inte behålla någonting.
I onsdags fortsatte Lucas att kräkas och var slö så det blev besök hos barnläkaren med Lucas. På eftermiddagen blev Lucas ännu sämre. Han ville inte leka, äta eller dricka och satt apatisk i soffan. Inte ens ett leende fick jag. Det blev färd till sjukhuset där Lucas fick vätskedropp eftersom han var uttorkad. Lucas mådde då genast lite bättre.
I dag var vi på återbesök på sjukhuset. Lucas mår bättre men han har fått behålla kanylen i armvecket ifall han skulle få ett återfall. Själv har jag feber och en jobbig hosta som bara blivit värre och efter ett besök hos min läkare konstaterades luftrörskatarr och jag har fått antibiotika. Natalies hosta verkar dessutom blivit sämre...

Och veckan är inte slut ännu...

Jag är trött

Trött på barnsjukdomar. Trött på feber, hosta, huvudvärk, illamående, kräkningar, diarré och allt vad det är. Jag är trött på barn som sänds tills dagis sjuka och på läkare som inte tar mig på allvar! Nu blir det karantän till båda är återställda.

Alla hjärtans dag

Den 14 februari är för många förknippad med alla hjärtans dag. En dag då man kanske ger någon liten sak till den man tycker om eller går ut och äter på restaurang.

Förra året var jag och Christian ännu i Zürich, Lucas i Ticino med Nonna och Nonno och Natalie var ännu kvar på intensiven. Vi skulle inte haft några problem med att gå ut och äta på restaurang, behövde ju inte ens tänka på barnvakt, men det var det sista vi kände för just då. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ge vad som helst för att vi skulle få vara tillsammans, hela familjen, igen. Därför hade jag tänkt att i år på alla hjärtans dag skulle vi gå på restaurang, alla 4 tillsammans.

Detta var planen ända fram till i går. Efter en hel dag med trotsiga och viljestarka ungar så känner jag inte alls för att ta med de ut på restaurang. Nonna och Nonno har erbjudit sig att vara barnvakt och vi har tackat ja. Kanske betyder detta att jag långsamt har börjat bli mitt vanliga jag. Att jag inte hela tiden tänker tillbaka på vad vi gjorde vid samma tidpunkt förra året, utan istället lever i nuet. Vi är på väg att bli en helt vanlig familj igen.

Morbror Rune

Jag kände inte min morbror så jättebra men under de senaste dagarna har jag tänkt lite extra på honom. Jag minns när jag var barn och min familj åkte för att hälsa på honom och hans sambo i Gävle, där de bodde. Vi åkte med Gotlandsbåten. Jag tror det var första gången som jag lämnade Gotland. De har aldrig fått några egna barn, men sambon var dagmamma och jag lekte med en tjej som hette Jenny Lind, precis som den kända opersaångerskan. Jag och min bror tyckte det var kul att titta på tågen som passerade förbi huset. På Gotland finns inga tåg.

Sedan 15 år, eller ännu längre kanske det är, bor de på Gotland igen. Ofta såg man dom på marknader där de sålde saker i trä som de gjort själva. Min morbror snickrade och sambon målade. Jag har lite saker här i köket som de gjort.

Nu får jag inga fler minnen av min morbror. Han somnade in igår.

Tankar

Just nu går min tankar främst till min morbror som tyvärr hastigt har blivit mycket sjuk. Han har fått en stor hjärnblödning och ligger medvetslös i respirator. Jag vet inte så mycket mer.

För precis ett år sedan var Natalie fortfarande uppkopplad till respirator (PAP-mask), slangen ner i halsen var borttagen och hon började återfå medvetande.

Livet är fullt av överraskningar, både bra och dåliga. Det är så det är. Efter regn kommer sol, och sen kommer regn igen.

Trädgård och paradiset

Vi håller på att göra om hemma. Sedan en vecka tillbaka har vi arbetare och en grävmaskin i trädgården. Vi ska gräva bort en bit jord i hörnet av trädgården och lägga plattor och sätta ett tak som man kan öppna och stänga. Ett som liknar det på bilden nedan:



Just nu är vi mitt i valet av plattor, var bevattningsslangarna ska ligga och elkontakterna sitta. I går gick jag, Christian och Natalie till en granne en bit bort och ringde på. De har ett liknande hus som oss och vi ville fråga vilken typ av plattor de har lagt. Mannen (i 50-års åldern) som öppnade hade bara kalsonger. Pinsamt. Mest för honom antar jag. Han trodde att det var hans son som kom. Efter att han dragit på sig ett par byxor visade han trädgården. Helt plötsligt frågar Natalie: Var är din mamma? Eh, min mamma hon finns inte längre, hon är i paradiset, svarade mannen. Nä, mammor får inte åka till paradiset, sade Natalie då. Gulligt.

Sjukrapport

Förra veckan fick båda barnen det nya pneumokockvaccinet. Natalie hade hosta, men vi vaccinerade i alla fall. På kvällen fick hon feber och då blev vi såklart oroliga. Vi visste inte om hostan hade förvärrats och kanske det var en början på en lunginflammation eller om vaccinet var orsaken till febern. Hennes hosta var mycket jobbig och pågick flera nätter och ledde ofta till kräkning. Efter ett par dagar var hon dock piggare och vi kunde slappna av.

Sedan blev Lucas sjuk. Han hostade jättemycket och hade hög feber och när det inte blivit bättre efter 3 dagar tog jag honom till läkaren. Läkaren undersökte Lucas (tittade i öronen och halsen och lyssnade på lungorna) men tog inget blodprov trots att jag ville det. Han tycker nog att vi överreagerar och det kanske han har rätt i men jag kan ju inte låta bli att tänka på när jag för ett år sedan tog Natalie till läkaren. Hon hade då 40 graders feber som inte gick ner med vare sig paracetamol eller ipren, hosta, kräkningar, ont i magen (vanligt symtom vid lunginflammation), åt inte och lekte inte. Läkaren tittade i öronen och halsen och lyssnade på lungorna, men ändå så upptäckte han inte att hon hade lunginflammation. Jag är säker på att ett CRP hade visat stark inflammation. Vem vet vad som hade hänt eller inte hänt om hennes lunginflammation hade upptäckts ett och ett halvt dygn tidigare?

Jag skyller inte på honom att Natalie blev så sjuk som hon blev, det är ju mycket ovanligt att en lunginflammation blir så allvarlig, men nog tycker jag att han borde ha insett att det är bättre med ett putt i fingret för mycket än ett för lite.

Jag har i alla fall lärt mig att en läkares ord inte är en lag och att ifrågasätta när något verkligen inte känns rätt. Det kan gälla livet.

Vårkänslor

Vi har haft härligt väder de senaste dagarna, och det fortsätter. 15 grader och sol. Det är så man börjar få vårkänslor. I helgen var barnen ute och cyklade, utan jackor, sen åt vi glass i trädgården. Jag såg den första fjärilen för i år, den var ljus. När det är så här då känns det som att man gjort rätt i att flytta söderut.

Den 7 februari 1971,

alltså för fyrtio år sedan, röstade 66% av de Schweiziska männen för kvinnlig rösträtt i de federala valen. I de lokala valen (i kantonerna) så kämpade kantonen Appenzell Innerrhoden länge emot och först 1990 fick kvinnor rösträtt i lokalval där. I Ticino, där jag bor, fick kvinnor rösta i lokala val från år 1969. Kantonerna Glarus och Appenzell Innerrhoden har en medborgarförsamling som består av alla röstberättigade medborgare. De håller sammanträden utomhus på ett torg en gång om året och besluten fattas genom handuppräckning.
I Sverige fick kvinnor allmän rösträtt 50 år tidigare!