torsdag 30 december 2010

10 år har det gått sedan...

...jag flyttade till Schweiz. Några dagar före nyår 2000-2001 kom jag med tunga resväskor och full av förväntan.

Jag visste inte hur framtiden skulle bli. Jag tänkte inte så mycket på den heller. Jag var bara 24 år gammal.

Jag visste inte att 16 månader senare skulle pappa få cancer och dö, bara 55 år gammal.

Jag visste inte att jag skulle lära mig tala franska och italienska, få doktorsexamen och få jobb.

Jag visste inte att jag 5 år senare skulle gifta mig i Roma kyrka med Christian och flytta till Ticino, föda två barn och dessutom behöva genomgå en jobbig period där mitt barn var nära att dö.

Nu, 10 år senare så tänker jag mera på framtiden trots att den känns mer förutsägbar nu. Om 10 år bor jag ännu i samma hus, med samma man och samma barn, alla 10 år äldre. Jag och Christian jobbar och barnen går i skolan, som alla andra barn. På somrarna åker vi en vecka till bergen och så några veckor till Sverige. Kanske stannar barnen själva någon vecka hos mormor. På vintern åker vi skidor. Alla friska och glada.

Kanske blir det så, kanske inte.

måndag 27 december 2010

Napprapport 2 dygn

Lucas är riktigt duktig enligt mig. Två dygn utan napparna (om han inte har hittat dom högst upp i Christians garderob och smygsugit). Han somnade igår kväll efter drygt 20 minuter babblande för sig själv, sade mina svärföräldrar. Vi föräldrar hade smitit iväg på restaurang följt med biobesök. I morse vaknade han och grät vid 6-tiden och efter lite tröstande somnade han om. Det här ska nog gå vägen.

Julen är över

Det gick fort. Barnen fick en massa julklappar, alldeles för många. Natalies favoriter var nog leksaksgitarren och pussel. Hon har ännu inte insett att hon inte fick de två saker hon faktiskt önskade sig; smink och mikrofon. Lucas fick en massa fordon av olika slag och favoriterna är nog den radiostyrda bilen och det batteridrivna briotåget. Jag fick också en leksak, en Nokia N8. Den satt jag och knappade med hela julhelgen.

Den 24de hade vi julmiddag hos oss och jag är helnöjd med den hemmagjorda Jansson och rödbetssalladen.

Den 25e var vi hos Christians kusin. Jag har dock aldrig sett 13 personer äta så lite mat! Det verkade som alla bantade. På julen av alla högtider! Det kändes pinsamt att lasta på mat på tallriken så jag åt inga mängder jag heller. Visst, man behöver ju inte rulla hem, men det är ju ändå jul! Jag hade gjort en mjuk pepparkaka och en nötkaka med vaniljglass som efterrätt. Jag skivade upp 13 bitar av varje tårta och gissa hur många som gick åt. Två och en halv bit av den mjuka pepparkakan och fyra av nötkakan! De flesta tog ingenting. Enlitersförpackningen av glassen var nästan orörd.
Kommentarer:
-Oj, oj, oj jag orkar iiiiiingenting mer
-Ah, i kväll så ska jag bara drick te
- Jag ska banta nu efter jul

Jag lämnade inte kvar det som blev över till dessa småätare. Nä, det tänker jag mumsa av själv!

söndag 26 december 2010

Napprapport 1 dygn

Lucas gav sina nappar till Tomten, eller rättare sagt, Tomten tog napparna i går natt så nu har Lucas varit utan sina nappar i drygt ett dygn. Jag tycker det har gått ganska bra. Han har inte varit på så bra humör, men det är han ju inte alltid i vanliga fall heller. Han frågade efter napparna igår eftermiddag när vi åkte hem från julfirande och jag fick visa innehållet i min handväska för att försäkra honom om att jag inte hade några nappar. Han somnade in i bilen utan napp. På kvällen tog det ungefär 30 minuter extra att få honom att sova, vilket är acceptabelt. Han vaknade ett antal gånger på natten och grät och skrek så vi fick krama honom lite så han kunde somna om, men han frågade aldrig efter nappen.

Ny napprapport följer...

torsdag 23 december 2010

Vem kommer egentligen med julklapparna?

Jultomten, Julbocken, Sankt Nikolaus, Jesusbarnet eller Lucia... Och vem är La Befana?

Om detta är virrigt för mig, undrar då hur det är för barnen. Men så länge någon kommer med julklappar så bryr de sig kanske inte så mycket om vem det är som kommer.

Jag skulle gärna vilja reda ut begreppen och förstå lite var de kommer ifrån. Varje år söker jag lite på internet och blir lite klokare, men så lagom till december nästa år så har jag glömt bort allt.

När jag var liten så var det jultomten som kom med julklapparna. Vi såg honom inte, för det var nog ingen som ville klä ut sig, men det sades i alla fall att Jultomten varit inne i huset och placerat julklapparna under granen. I några böcker vi har (bla en från Elsa Beskow) som jag läser för barnen så är det julbocken som kommer med klapparna. Tydligen så kommer bocken från guden Tor som hade en vagn som drogs av två bockar och på 1800-talet så klädde någon ut sig till en bock och kom med julklapparna.

Okej, so far so good.

Här där jag bor nu så kommer Sankt Nicolaus med paket till barnen den 6 december. För att göra en lång och komplicerad historia kort så var Sankt Nicolaus ett katolskt helgon som utförde ett antal mirakel under sin livstid. Han är klädd i en röd dräkt, vitt skägg, biskopsstav och mitra på huvudet och brukar komma till barnen med godsaker eller en liten leksak. Det kommer från att han var god mot barn. Han hade ju egentligen inte med julen att göra men efter en gradvis sammansmältning med Santa Claus, en tjock rödklädd julgubbe skapad i Amerika på 1800-talet, säkert uppkallad efter Sankt Nicolaus, som blev populär genom en Coca Cola-reklam på 1930-talet så har det blivis som det är idag. Att Sankt Nikolaus och Santa Claus (Tomten, Babbo Natale på Italienska) ser likadana ut. Jag kallar allihop för Tomten och mina barn använder alla tre begrepp (San Nicolao, Babbo Natale eller Tomten) utan att fundera över om de är olika personer.

Nåja, här kommer dock ytterligare en person in i bilden. Och det är Jesusbarnet. Här är det nämligen han som kommer med julklapparna. Alltså, endel säger att Tomten kommer (Babbo Natale) och han är då i så fall klädd likadant som Sankt Nicolaus, eller så kommer Jesusbarnet. Hur man skulle klär ut sig till honom har jag ingen aning om och det är väl därför han kommer på natten när alla sover och barnen hittar paketen vid julkrubbans fot på morgonen.

Men så har vi ju Lucia också. Det Italienska helgonet Lucia är även populärt bland endel barn och hon ger presenter på julen till snälla barn och kol till stygga barn. Det italienska helgonet Lucia har tydligen bara namnet gemensamt med vår Lucia som uppkom bland protestanter i Tyskland som en ersättning för det katolska helgonet Sankt Nikolaus. Hon skulle föreställa Jesusbarnet och kom med presenter till barnen vid jul. Hon kom i sällskap med en djävulsfigur, som på gammalsvenskan kallades "dyvelskatter" (lussekatter). Luciaseden försvann som julsed på 1700-talet och blev istället flyttat till den 13 december.

Ja, ja... men vem är då La Befana som det talas om? La Befana är en slags häxa (fast en snällare sådan) som kommer till barnen natten till den 6 januari (trettondagen) och fyller godis i strumpor upphängda av barnen. Hon ska tydligen också ge kol till de stygga barnen.

Oj va komplicerat och va mycket godis och paket barnen skulle få om man följde alla dessa seder! Och jag som just introducerat två olika tomtar, en som kommer i natt (den svenska) och en som kommer natten efter (den Schweziska). Fast vi har ingen julkrubba så Jesusbarnet kommer nog inte till oss. Inte La Befana heller om jag får bestämma!


Tillägg och kommentarer mottages gärna. Vem kommer med julklapparna hos er?

Julfirande

Hemma håller vi på att förbereda oss inför julen. Barnen öppnar sina paketkalendrar varje dag som mormor har gjort i ordning. I gårkväll fick Lucas en äcklig låtsasorm. Blä, den ser så riktig ut. Han gillar den men jag vågar inte ta på den. Varje kväll sjunger vi jullåtar och Lucas kan första versen i Staffan-låten utantill. Vi har bakat lussebullar, pepparkakor och gjort kola och ischoklad (som redan är slut). Alla julkort är utskickade och julklappar inhandlade.

I går var det en liten julfest på dagis och barnen hade övat in sånger och en liten show, eller vad man ska kalla det. De var jättegulliga! Natalie spelade ängel och så hade de barn som var Josef, Maria osv. De hade även en liten 3-veckors bebis som var Jesusbarnet. Natalie som varit sjuk i några dagar (feber och hosta) har inte varit med och övat så hon sjöng inte så mycket men det gjorde inget.

I natt kommer den svenska tomten och lägger julklappar under granen. De öppnar vi nog på morgonen. På eftermiddagen tittar vi nog på Kalle Ankas jul, som vi har på DVD, om inte barnen vill se något annat, vilket troligtvis är fallet. Barbapapà är populärt just nu.

Vi ska ha lite buffé-liknande mat på kvällen då svärföräldrarna kommer till oss. Jag tänkte det skulle bli lax (rökt och marinerad), sill, salami, paté, ägg, Jansson, rödbetssallad, köttbullar, laxtartar, laxmousse och anka (hittade ett recept på anka marinerad i tryffelolja så det ska jag prova). Vi skippar skinka och kokt potatis. Jag har inte bestämt mig men kanske blir det ris à la Malta till efterrätt.

Den Schweiziska tomten kommer och lägger fler julklappar under granen natten därpå (lyckligt lottade barn med två tomtar, eller hur?!). Men den Schweitziska tomten ska även hämta Lucas nappar och ge dem till mindre barn som behöver dem bättre. Stackars Lucas. Och stackars hela familjen som kommer få allvarliga sömnrubbningar pga denna dumma tomte.

Den 25e ska vi till Christians kusin och fira Schwezisk jul. Vi blir nog runt 15 stycken tror jag.

Planerade sjukhusbesök

Förra veckan skulle Natalie till sjukhuset och göra en psykologisk utvärdering (vet inte det korrekta begreppet på svenska). Den ska visa om Natalie är återställd efter sin hjärnblödning eller om hon har några svårigheter på något plan. Jag antar att de testar koncentration, koordination etc. Vi kunde tyvärr inte åka för det snöade så mycket och jag vågade inte köra upp till Bellinzona. Ny tid i slutet av januari.

I januari (den 6e) ska vi även till sjukhuset i Zürich för kontroll av benet. Det ska utvärderas om stödstrumpan som Natalie har använt sedan i maj har hjälpt eller om det behövs en längre strumpa som eventuellt täcker hela låret och ena skinkan. Jag hoppas att hon inte behöver det för jag vet inte om hon skulle acceptera den. Den hon har idag, som slutar nedanför knäet, accepterar hon och det är inga problem att sätta på den på morgonen. Å andra sidan, om hon behöver en längre strumpa, så är det ju bättre att hon använder den nu medans det är vinter.

I slutet av januari (den 26e) så ska även Natalie göra magnetresonans (MR) av hjärnan. Då ska hon sövas, stackaren.

Dansskola och dagis

Förra veckan var jag med på Natalies danslektion. Oj va de är söta de små flickorna i sina rosa ballettkläder. Natalie är inte den bästa dansösen men hon har roligt och det är ju det viktigaste.

Förra veckan var jag och Christian med Natalie på dagis. Varje år får föräldrarna vara med en halv dag och följa barnen och se vad de gör. Det är olika föräldrar på olika dagar. Det var kul att se och så fick jag bekräftat att Natalie är väldigt blyg. Inte så mycket med de andra barnen, men med fröken. Jag och Christian fick hjälpa till att klä på barnen ytterkläder när vi skulle gå till gymnastiken och klä på och av gymnastikkläderna. Vilket jobb det måste vara för fröken Benedetta när hon är ensam med 18 barn! Oj, oj, oj. I januari börjar även 3 nya småttingar så då blir de 21!

torsdag 9 december 2010

Lite funderingar kring andras kommentarer

Jag försår att det som hände Natalie är mycket ovanligt. Inte bara hade hon en allvarlig lunginflammation, men hon fick dessutom en massa komplikationer. Det är ibland svårt att tro att hon bara hade en enorm otur. Hon var en helt frisk 3.5 åring som inte ens behövt antibiotika tidigare i sitt liv.

När jag talar med andra föräldrar får jag känslan av att endel (inte alla!) intalar sig själva att något vi gjort, eller inte gjort, måste ha frambringat detta. Eller att Natalie av någon anledning var svagare och därför drog på sig allt detta. Det säger de ju naturligtvis inte rakt ut. Jag tror att de intalar sig själva detta för att föräkra sig om att detta inte skulle kunna hända deras barn. Och det kan jag förstå. Jag tänkte likadant när svininfluensan var på tal förra vintern. Jag vaccinerade inte mina barn, och inte mig själv heller, för vi var inte i riskgruppen och det var ju bara personer i riskgruppen som blev allvarligt sjuka. Plus att de var ytterst få som omkom så sannolikhetan var ytterst liten. Eller? Nä, så var det ju egentligen inte. De var inte alla i riskgruppen och även om de som blev allvarligt sjuka eller dog inte var så många så betyder det inte att det inte kunnat vara mina barn eller jag själv!

För någon månad sedan talade jag med en mamma till en pojke på Natalies dagis. Hon undrade hur vi har det etc. Jag berättade att Natalie mår bra, men att vi naturligtvis är rädda att Natalie ska ha ett nedsatt immunförsvar och lätt ska få en infektion i lungorna och att vi åter igen ska hamna på sjukhus. Skulle hon klara sig denna gång?
- Men ni ger väl vitamintillskott!? Säger mamman. Det är ju jätteviktigt!
- Nej, det gör vi inte.
Visst, hon ville säkert bara hjälpa till, men tror hon verkligen att lite vitaminer skulle hjälpa mot de allvarligaste infektionerna, de infektionerna som vi är rädda för? Det tror inte jag, men det kanske är bättre att hon får tro det. Jag vet inte.

För två veckor sedan talade jag med en annan mamma som har 3 barn. Hon frågade också hur vi har det och hur Natalie mår. Ja, hon mår bra, men vi är så rädda så fort hon hostar lite, svarade jag.
- Ja, men du måste ju ge det där örtéet som de säljer på apoteket som heter blablabla (minns inte längre). Det har hjälpt mot hosta på alla som jag känner. En av mina vänner har ett barn som så lätt fick lunginflammationer. Nu ger hon detta té och barnet har inte hostat sedan dess!
- Jaha, nej det har jag aldrig hört talas om. Tänk om jag känt till detta té i januari då kanske vi hade sluppit vara med om allt. Eller?

Förra veckan talade jag med en ny kollega på jobbet. Han började efter Natalies sjukdomstid och visste ingenting. Jag berättade lite kort vad som hänt. Pneumokockinfektion som ledde till ARDS, HUS, ECMO, hjärnblödning och blodpropp osv... Jag berättade att pneumokocken A19 som Natalie fick inte finns med i vaccinet idag, men att ett nytt vaccin är på väg ut på marknaden där denna pneumokock är inkluderad. Jag inser att denna man, som har 2 små barn, är en av dessa som väljer att inte vaccinera sina barn över huvud taget. Vet han inte att det dör barn i Schweiz varje år just för att de inte varit vaccinerade mot sjukdomen (mässligen tex)!? Det är kanske mycket ovanligt, men sannolikheten är ju definitift inte så låg hos ovaccinerade barn. De flesta barn är ju vaccinerade. Han menade på att vaccineringar frambringar allergier etc. Vem har inbillat honom detta? Aven om det skulle vara fallet så har jag då hellre ett allergiskt barn än inget barn alls!

Det känns lite som mitt kall att informera om detta nya vaccin till andra småbarnsföräldrar, men jag känner ofta att det inte når fram. Ja, ja svarar de bara. Och tyst tänker de: det som hände Natalie kan ändå inte hända mitt barn. För det är ju såååå ovanligt, och mitt barn äter minsann sina vitaminer varje dag!

Natalie på skidor

Vi var i St.Moritz i helgen och Natalie åkte skidor (nerför) för första gången! Efter 2 stycken entimmarslektioner klarade hon att ta sig ner själv. Hon var glad och motiverad och vill åka ännu mera skidor! Det var så roligt att se!

Så trots att barnen sov dåligt på nätterna, en allmänt jobbig Lucas som inte ens ville åka pulka (han ville helst stanna inomhus), bilköer och en punktering på bilen så blev helgen lyckad.

måndag 29 november 2010

Nedräkning till Jul

Nu börjar nedräkningen till jul. Det är en mysig period men även fylld med saker som måste hinnas med. Vi har många middagar, caffekalas och julmarknadsbesök inbokade. Vi har redan avklarat julklappsinköpen till barnen men det är ju egentligen det lättaste. Det är svårare att komma på något till oss själva och för att inte tala om till svärföräldrarna. De fyller dessutom 60 år båda två inom de närmaste månaderna. Fast med lite kalendrar med foton på barnen så kommer vi långt. Uppå det så ska jag vara borta genom jobbet 4 dar denna vecka och nästa helg åker vi till St.Moritz. Därför var det självklart att julgran, julpyntningen, trädgårdsbelysning och pepparkaksbak skulle vara avklarat denna helg. Och det blev det !



Natalie och Lucas kunde även prova sina skidor i trädgården, för natten till i söndags föll den första snön för denna vinter och täckte gräsmattan.

torsdag 18 november 2010

Julpyssel

Några svenska mammor som bor här i Lugano, och jag själv, har börjat träffas ibland med barnen. 4 mammor, 2 barn var och ett barn på väg. Vi har än så länge bara setts hemma hos någon av oss och med så många barn varav de äldsta är 4 år gamla så blir det ganska livat vill jag säga. Barnen talar olika mycket svenska även om de alla naturligtvis förstår svenska mycket bra. Min Lucas är väl en av dom som talar minst svenska men jag tror definitivt att det kommer märkas förbättring för varje gång vi ses. Kul!

Vi har dessutom vågat oss på lite pyssel tillsammans med barnen. Igår så gjorde vi tomtar och de blev ju jättefina. Eller hur?

Sopgubbar

I går körde jag bakom sopbilen och barnen tittade på när gubbarna tömde sopor bak i sopbilen.
- När jag blir stor så ska jag bli sopgubbe, sade Lucas.
- Jag med, sade Natalie.
- Mamma, får vi det när vi är stora, undrade Natalie.
- Ja visst får ni det, om det är det ni vill, svarade jag, men tycker ni inte det är läskigt att ta i massa sopor då?
- Nä, jag ska ha vantar, sade Lucas.
- Och mössa, sade Natalie.
...

tisdag 16 november 2010

Svenska eller italienska

Våra Schweizertyska vänner stannade i två nätter. Det var trevligt. De har en liten tvåårig dotter som är motsatsen till Lucas. Blyg, tystlåten, alltid glad, klarar äta maten utan att kladda ner sig allt för mycket och gillar inte grönsaker. Ja, där ser man hur olika de kan vara. Vi talar engelska när vi ses för det är det enda gemensamma språket. Pappan är engelskman. Vi skulle kunna tala franska men det tycker vi nog alla är mer komplicerat. Min barn förstår inte engelska men verkar ha bestämt att våra vänner förstår svenska. Eller så tycker de att svenska liknar engelska mer än italienska för de insisterade på att tala med våra vänner på svenska. Ganska kul egentligen. På så sätt fick ju mina barn öva lite mera på svenska. Vi får bjuda hit de lite oftare.

måndag 8 november 2010

Sverigebesökarna är på väg hem

Idag åker mina släktingar hem till Sverige igen. Vi har haft en dryg vecka tillsammans och jag tycker vi har hunnit med en hel del. Lite rundturer, restauranger, sightseeing, lekparker, bakning och julpyssel. Barnen fick dela sovrum eftersom min bror sov i Natalies rum. Det gick bra och jag tror de tyckte det var lite mysigt att sova tillsammans. Vi får se ikväll hur det går när de åter igen ska sova separat. Fast det blir inte mitt problem för jag ska åka tåg till Basel ikväll och kommer hem på torsdagkväll. Jag ska följa en kurs genom jobbet. I helgen får vi nya besökare, vänner från norra Schweiz, men de ska bara stanna över helgen.

måndag 25 oktober 2010

Oktober...

...är nog den sämsta månaden på året enligt mig. Sommaren har tagit slut. Vintern har ännu inte kommit. Det blir mörkare för var dag och regnar mycket. Det finns inga helgdagar och är ännu länge till jul. Inga födelsedagar att fira. Bara pappas, men den firar vi ju inte längre. Dessutom så gick pappa bort i oktober. Nåja, snart är oktober över för denna gång och då kommer november, som jag gillar bättre. I november har jag redan vant mig vid att sommaren är förbi, jag börjar drömma om julpyntning, pepparkakor och glögg. Jag planerar julklappar och gör den traditionella fotoalmanackan för nästa år. I år kommer dessutom nästan hela släkten från Sverige till oss och hälsar på i november.

tisdag 19 oktober 2010

Hand i hand

Det händer inte så mycket hos oss nu, därför vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Fast det är ju bra. Att det inte händer något menar jag. Inget dåligt i alla fall.

Förra helgen hade vi besök av en italiensk familj som bor i närheten av Zürich och som vi lärde känna på intensivavdelningen i Zürich. Deras nyfödde son, som föddes med allvarligt hjärtfel, låg bredvid Natalie i flera veckor. Han låg i en liten liten säng med många tjocka slangar och kämpade för sitt liv. Han blev opererad av de bästa och mår bra nu! Föräldrarna är underbara omtänksamma personer som till och med bad för Natalie när läget var som sämst. Innan de kom på besök trodde jag det skulle bli jobbigt att återuppleva alla jobbiga minnen men det var faktiskt riktigt trevligt och kändes skönt att ha någon att tala med som faktiskt var där och såg det vi såg. Deras äldste son är i Natalies ålder och de lekte så bra tillsammans. Gick hand i hand när vi var ute och promenerade. Jättegulligt.



I fredags var jag och Christian på ett föredrag på Bellinzona sjukhus. Det var läkare som talade om första hjälpen. Vad man ska göra och vad man inte ska göra om olyckan är framme. En doktor talade om feber, infektioner och hosta. Han berättade att det lyckligtvis är väldigt ovanligt med mycket farliga infektioner och att förra vintern endast ett barn i Ticino dog av pneumokockinfektion och ett barn "nästan" omkommit. Det var Natalie han syftade på. Det nya vaccinet som kommer, som inkluderar 13 olika pneumokocker, hade räddat detta barn och undvikit att Natalie insjuknade. Ibland tycker jag att det känns som att Natalie hade en sån enorm otur. Fast man kanske ska se det som att hon hade en enorm tur.

torsdag 7 oktober 2010

Oro och tacksamhet

Natalie har blivit förkyld. Vi visste ju att det skulle ske förr eller senare. Förra veckan började näsan rinna och sedan kom hostan. Inget konstigt med det kan man tycka. De jag talar med försöker förklara att nästan alla är förkylda nu, att det skulle vara konstigare om hon inte var förkyld. Det är lönlöst att försöka förklara. Jag kan ändå inte beskriva med ord vad som händer i min kropp, hur det vrider sig i magen, hur fort hjärtat slår och hur rädd jag blir varje gång hon hostar. Det räcker med en blick mellan mig och Christian för att jag ska förstå att han upplever samma sak. Minnena kommer tillbaka. Natalies hostande varade länge efter att hon kom hem. Dag efter dag. Natt efter natt. Inandningar 3 gånger om dagen, slemlösande. Febermätande. Vi hade en liten hink bredvid sängen ifall hostan ledde till kräkning. Tillslut var hostan borta.

Nu har den kommit igen, men hon hostar egentligen inte alls mycket. Hon har inte ens feber. Men jag tog direkt fram inhalationerna och slemlösande. Försöker lyssna om hon har sekret ner i lungorna. Uppmanar att hon ska dricka mycket och hosta. Det är ju viktigt att hon hostar upp sekretet. Igår ringde jag till och med till barnläkaren och vi fick tid direkt på förmiddagen. Lungorna lät ok. Han uppmanade att ge slemlösande och inhalationer, precis som jag redan påbörjat sedan några dagar.

Oron är ständigt närvarande. Lungorna är bara endel av oron. Hjärnblödningen, och vilka eventuella skador den kan ha bidragit till, finns också i tankarna. Läkarna och terapisterna tycker att hon är återställd. Det tycker egentligen vi med, men faktum kvarstår att Natalie har haft en 3 cm stor blödning i hjärnan. Så fort jag ser ett annat 4-årigt barn som klarar av att göra saker som Natalie ännu inte klarar så skapar detta en oro. Oundvikligt. Jag förstår att man kan vara stolt om ens barn är tidig med något och att man vill tala om det. Inget fel med det. Jag brukade inte bry mig om det. Endel är tidiga med vissa saker, andra är tidiga med något annat. Förr eller senare lär de sig ju allihop att skriva sitt namn, räkna till 10, cykla utan stödhjul, rita en gubbe, sjunga en låt etc. Men nej! Alla kanske inte lär sig detta. Det är rädslan vi har. När både dagisfröken och dansläraren frågar mig om Natalie förstår, så blir jag rädd. När hon räknar till 10 och alltid glömmer någon siffra, t.o.m. Lucas kan räkna lika bra, så kan jag inte hjälpa att jag blir orolig.

Ja, oron finns där i bakgrunden hela tiden, men för det mesta stannar den i bakgrunden och vi fokuserar på att vara glada och tacksamma för vad vi har. Att vi har Natalie. Att vi har Lucas. Att vi har varandra. Att vi mår bra just nu. Det är det enda viktiga.

I dag så skulle min pappa fyllt 63 år. Han blev bara 55. Grattis Pappa.

måndag 4 oktober 2010

Att laga svensk mat

Att baka och laga mat i Schweiz med svenska recept, utan svenska ingredienser, tycker jag kan vara knepigt. De flesta ingredienser finns säkert, men många är svåra att hitta. Först och främst måste man veta vad det man söker heter på italienska. Det är inte alltid man hittar det i lexikonet. Därefter måste man veta var i butiken man ska leta och även om man ofta kan ana var varan finns så vet man inte hur förpackningen ser ut eller vilken färg den har. Strösocker, sirap, farinsocker, grahamsmjöl och hjorthornssalt är produkter som jag inte lyckats hitta över huvud taget. Vaniljsocker, bakpulver, kakao, ströbröd och havregryn finns, men de är inte identiska med de i Sverige. Dessutom har många svenska matlagningsrecept ingredisenser som kräver speciella varor som bara finns i Sverige som tex ARLAs creme fraiche eller kesella med nån viss smaksättning...

Ett annat problem kan vara doseringen. Ofta anges doseringar som: ett paket jäst eller en påse saffran i recept. Vet man inte hur mycket ett paket jäst eller en påse saffran väger så blir det inte lätt att veta hur mycket man ska tillsätta.

Ibland lyckas jag dock baka lite svenska kakor (med lite svenskimporterade ingredienser) eller tillaga nån svensk maträtt, men det skulle bli alldeles för tidskrävande att följa svensk mat-tradition eftersom man inte kan köpa samma färdiga, eller ens halvfärdiga rätter. Vill jag ha semlor så får jag minsann baka de själv (brödet med). Kanelbullar likaså. Fiskbullar finns inte. Hur tillagar men det?. Jag kan ta julen som ett exempel. Inte ställer jag mig att förbereda köttbullar, sill, julskinka (rimma+koka+griljera), jansons frestelse, rödbetssallad, gravlaxsås ect från minsta lilla råvara (förutsatt att jag ens kan hitta alla råvaror) till julen.

Fast om jag tänker efter så är det nog mycket på julbordet som jag gärna byter ut till något från det Italienska köket. Och tur som var så finns IKEA där man kan handla pepparkakor och glögg!

torsdag 30 september 2010

Vänner

Varför är det så svårt att få vänner? Jo, jag har vänner, men jag saknar en vän som man kan tala med om allt, som man träffar lite oftare än en gång i månaden, som man inte behöver avtala med flera dar innan man ska ses. Jag jobbar och är ju inte hemma alla dagar men jag tycker ändå att jag har försökt att få vänner under de år som jag bott här.

Det flyttade till exempel in en ny familj i huset närmast oss och mamman väntade barn samtidigt som jag. Jag blev hoppfull och trodde att med jämngamla barn så kan vi säkert ses ibland. De få gånger vi ses så är någon av oss på väg någonstans och vi lovar att ses nästa dag. Nästa dag passerar men jag ser inte röken av dom eller så har något annat viktigt dykt upp och det får skjutas på till en annan dag. Alla skollov och hela somrarna är de bortresta.

Det finns en annan familj (engelsktalande) nära oss och vi har hejat på varandra och sagt att vi måste ses någon gång, men det har inte blivit av. En annan tjej som gick på graviditetskurs tillsammans med mig när jag var gravid med Natalie har jag lyckats träffa några gånger men på sista tiden har det blivit väldigt komplicerat att ses. Vi sågs sist i december förra året.

I lekparkerna träffar jag många mammor. Lite hinner vi prata men mest är jag upptagen med att springa efter barnen. Mamman i en annan familj som bor nära oss kom faktiskt hem till oss en eftermiddag med sina tre barn. Jag bjöd då på kakor och bullar för att imponera. Då lyckas Lucas ha sönder bullfatet och en av döttrarna skar sig på en skärva och det ledde till besök på akuten och infektion i tummen. Nu vill de ju säkert inte komma fler gånger...

fredag 17 september 2010

Barnsim och dans

Lucas och jag var på den första barnsimlektionen i onsdags. Det var jättekul. Lucas gillade det och var inte alls rädd. Han dök inte under vattnet med huvudet som endel av de andra vattenvana barnen, men det gör inget. Det var verkligen kul att göra detta med Lucas.

Natalie var på sin första danslektion i torsdags. Hon hade på sig sin ballerinadräkt som hon fått av mormor. De andra hade liknande kläder. Det var så söta de små tjejerna där de trippade runt i sina danskläder. Dörrarna till danslokalen var stängda och ingen får titta in så jag vet inte hur det gick men Natalie gillade det och vill gå tillbaka.

Arbetstid

Efter många nattliga funderingar över hur jag vill ha det med tidsfördelningen jobb/hemma så tog jag mod till mig och frågade om en reducering av min arbetstid från 80 till 60%. Jag förklarade att jag känner att jag inte klarar av att följa hemmet så som jag skulle vilja. Det är så många saker att hinna med; sjukhus, terapier, läkare, tandläkare, bank, post, handla osv att det inte blir någon tid över att vara med barnen. Det har varit så stressigt den sista tiden att jag sovit dåligt och kan inte koncentrera mig på jobbet när jag är där. Två lediga dagar i veckan skulle göra situationen mycket lättare för mig. Mina överordnade var positiva och tyckte att det var ok. Naturligtvis hade de föredragit, för företagets skull, att jag jobbade mera men de förstod min situation. Skönt! Nu ska bara den översta chefen skriva under så är det bestämt. Från 1 oktober är jag hemma på onsdagar och fredagar.

På samma gång som jag är glad över att vara hemma mera så kan jag inte förneka att jag känner mig lite som en svikare mot jobbet. Jag började jobba i maj 2005. I januari 2006 blev jag gravid och mådde så dåligt att jag inte gjorde så mycket nytta fram till i juli då jag blev sjukskriven. Natalie föddes i september. Jag tog mammaledigt plus obetalt och började jobba i februati 2007. I oktober blev jag gravid igen och mådde dåligt under hela graviditeten. Lucas föddes i maj 2008 och jag började jobba i november. Under 2009 så var det ekonomisk kris och vi jobbade mycket lite (vilket visserligen inte var mitt fell). Vi skulle just börja jobba normalt när Natalie blev sjuk och jag åter igen var borta från jobbet i 4 månader. Jag tror jag varit mer borta än jag har jobbat i dessa år. Jag undrar vad de tänker om mig. Jag hoppas att jag nu äntligen kan få en fungerande vardag med regelbundna arbetstider och att det inte dyker upp några nya omständigheter som omkullvänder allt igen.

Neurolog

I tisdags var vi hos neurolog Dr Ramelli. Det var det fjärde och sista besöket på sjukhuset i Bellinzona som var planerade i augusti-september. Det gick bra. Han gjorde lite kontroller och pratade med Natalie. Han tycker inte att han kan se några tendenser på att Natalie inte skulle vara återställd från sin blödning i hjärnan.

För att avsluta fallet så tycker han dock att en neuropsykologisk utredning av en neuropsykolog och en magnetresonanstomografi (MRT) ska göras. Vid MRT ligger man i en tunnel och måste ligga still i ca 1 timme, därför måste ett barn sövas under undersökningen. Vi bad att få vänta till slutet av året med dessa undersökningar för det har varit så mycket nu sista tiden. Det var ok.

Även om jag också kan se att Natalie verkar återställd så är det så svårt att veta det med säkerhet. Det är svårt att inte oroa sig när jag ser andra 4-åringar som kan mer än Natalie, tex skriva sitt namn eller sjunga en hel sång. Men det kanske Natalie inte hade kunnat även om hon inte varit sjuk. Barn är ju så olika mycket utvecklade i den åldern. Den neuropsyklogiska undersökningen kommer att ge oss svar på om Natalie har några svårigheter som har att göra med hennes hjärnaktivitet. Har hon inte det så är hon återställd och vi kan sluta fundera över detta.

måndag 13 september 2010

Natalie 4 år

Min lilla Nati fyllde 4 år igår. Dagen började med sång från mamma, pappa och lillebror. På förmiddagen fick Natalie välja vad hon ville göra och det blev lekparken i Muzzano. På eftermiddagen bakade vi gräddtårta med jordgubbar, jag och Natalie. Vid fyratiden kom Nonna och Nonno och vi åt tårta, skålade och Natalie fick öppna paket. Denna dag var speciell. Inte bara för Natalie, men för hela familjen. Undrar hur denna årsdag skulle varit utan lilla Nati. Vilken tur att vi aldrig får veta det.

Borta bra med hemma bäst...

Vi kom hem i lördagskväll efter en vecka semester vid havet i Italien. Det var för fjärde året i rad som vi åkte till samma plats, samma hotell, samma septembervecka.



Allt gick bra. Barnen hade kul vid stranden och poolområdet. Vi åt en massa god fisk på restaurang på kvällarna. En gång hyrde vi cyklar. Det var höjdpunken enligt mig. Natalie satt bak på min cykel och Lucas satt bakom Christian. Barnen tjöt av gjädje. Oundvikligen så blev det en himla massa spring efter barnen. De nöjde sig inte med att gräva i sanden och bygga sandslott med oss utan skulle hela tiden springa runt och hitta på otyg. Vrida på alla vattenkranar, slänga sand omkring sig, springa in på toaletterna osv. Allt spring resulterade i några halkningar med gråt, blåmärken och lite blod som följd. Uppe i lägenheten kunde de nästan aldrig leka snällt trots att vi hade halva bilen full av leksaker. De skulle öppna och stänga alla dörrar, dra och vrida på allt som de hittade, rymma ut i korridoren och ringa på de andra dörrarna, hoppa i sängarna, öppna kyl och skåp och bråka med varandra. Trots det så hade vi det bra. Hela familjen samlad, friska och glada. Jag måste dock erkänna att det är skönt att vara hemma. Det har varit så mycket packande och uppackande i sommar. Nu vill jag bara få ordning i huset och vara hemma ett tag.

torsdag 2 september 2010

Ännu fler läkarbesök

I går var Natalie på ytterligare en av alla hennes kontroller. Denna gång gällde det hennes blodpropp i den djupa venen i ljumsken. I maj var vi på Kinderspital i Zürich då blodproppen undersöktes med ultraljud. Natalie hade då fått injektioner av blodförtunnande medicin två gånger om dagen i tre månader, men blodproppen satt kvar. Kollaterala vener har blidats som står för blodcirkulationen till hennes högra ben. Dessa vener är små och cirkulationen är reducerad vilket bidrar till att hennes ben är svullet. I maj slöt hon med injektioner ty om inte proppen försvunnit inom 3 månades så kommer den aldrig göra det plus att det finns risker med blodförtunnande medicinering. Vi fick dock en stödstrumpa utmätt och den har hon nu använt i ca 3 månader, men benet har inte blivit mindre svullet.



Natalie gjorde ny ultraljudsundersökning i går på Bellinzona sjukhus och sen fick vi tala med barnkirurgen Dr. Leuthardt.



Läkaren förklarade att proppen sitter där den sitter och det kan ta lång tid för de kollaterala venerna att bildas så cirkulationen kan komma att bli bättre. Det är bara att vänta och se. Högst troligt är det dock att Natalie kommer att ha svullnad i sitt ben resten av livet. Nu är frågan och Natalie behöver en längre strumpa eller om det inte kommer hjälpa. Han skulle kontakta lite kolleger och diskuttera detta.



Lucas har sen i lördags haft en röd svullnad under högra ögat och igår tog jag med honom till barnläkaren. Han har en ögonlocksinflammation (vagel) och har fått kräm och droppar med antibiotika som vi ska applicera i ca en vecka. Natalie blev förskräckt av tanken att Lucas ska få droppar så hon började gråta. Att få injektioner, ge blodprov från putt i fingret eller från armvecket gör henne ingenting, men droppar i ögon eller näsa är verkligen hennes värsta mardröm. Lucas var inte heller så glad och vi fick vara två personer, en som höll i huvud och armar och en som tvingade upp ögat, för att kunna få in dropparna i ögat. Stackare. Hoppas det hjälper. Blir det värre måste han ta en kur antibiotika i drickform.

tisdag 31 augusti 2010

Helgen

Vi hade en bra helg. Vi lämnade jobbet vid tre-tiden och åkte över Nufenenpasset och bodde första natten på ett bed and breakfast med underbar utsikt över vinodlingar och Genevesjön. Det var inte så bra väder, men det gjorde inte så mycket.





Vi gick på vinprovning i en vinkällare med trädgård och fin utsikt och sen till en mysig restaurang med supergod entrecôte, allt efter rekommendationer från damen som hade bed-and-breakfaststället.



Det var lite nostalgiskt att komma tillbaka till kanton Vaud efter 5 år. Jag bodde i Lausanne i fyra år, 2001 till 2005, men har inte varit tillbaka sedan dess. Det är verkligen fint runt Genevesjön. Min franska fungerade ännu ganska bra. Jag förstod allt, men hade lite svårt att uttrycka mig.

På lördagen åkte vi först på ytterligare en vinprovning i en vinkällade där vi även köpte lite vin, sen åkte vi till Neuchâtel och var med på bröllopet och middagen. Vi sov länge på söndagsmorgonen och sen åkte vi hemåt över Gottard.

Andra läkarbesöket avklarat

I dag har jag hunnit med en hel del. Först lyckades jag ta urinprov från Natalie. Hon märkte inte det. Jag hade tejpat fast muggen på hennes reduceringsdel på toaletten. Efter frukosten åkte vi till Dr Riavis och lämnade urinet.

Sedan åkte vi till Dr Bernasconi som utvärderar Natalies terapier. Natalie fick göra lite motoriska test som att trä pärlor på en tråd t.ex. Hon fick även rita lite. Hon koncentrerade sig och ritade bättre än jag någonsin tidigare sett. Hon ritade vårat hus med fönstrar och dörr och i fönstrarna ritade hon våra huvuden med ögon-näsa-mun. Sedan ritade hon på ett annat papper mamma, pappa, Natalie och Lucas med ögon-näsa-mun och ben och fötter. Natalie fick även klä av sig och gå på golvet fram och tillbaka på tårna och på hälarna. Han tycker att Natalie är återställd. Han kan inte se några motoriska eller mentala defekter som kan vara en effekt av hennes hjärnblödning och tycker inte vi behöver fortsätta med terapierna. Ridningen får vi dock fortsätta med fram till jul. Jippie! Vi ska se vad neurologen Dr Ramelli säger den 14 september, men jag tror inte att han kommer att gå emot Dr Bernasconis beslut. Bra!

Efter läkarbesöket åkte vi förbi dansskolan men det var ingen där så vi stannade till på ett kafé och sen skjutsade jag Natalie till dagis. Hon ska vara kvar där hela eftermiddagen och vila för första gången. Spännande. Först ville hon att mjau och straccio skulle följa med, men till sist så fick de inte det för hon var rädd att de andra barnen skulle ta dom. Jag och Christian åt lunch med Lucas sen åkte vi till jobbet. Jag har just ringt och anmält Natalie till dansskolan. Hon kommer börja den 16 september.

måndag 30 augusti 2010

Dagis

I dag började skolorna och dagis. Natalie vaknade tidigt med ett leende på läpparna och åt frukost och klädde sig på nolltid. Med flätor i håret och dagispåsen i handen gick hon stolt in på dagiset kl 8.30. I påsen låg allt som behövs: handduk, haklapp, skyddsskjorta, gymnastiktofflor, innetofflor, klädombyte, tandborste, tandkräm och hårborste, allt märkt med Natalie symbol som är ett hus. Det var kul att se alla barn och föräldrar. Många frågade hur Natalie mår. Jag vet inte hur mycket de vet mer än att hon varit sjuk. Det är tänkt att Natalie ska gå normala tider, dvs 8.30/9.00-15.30 alla dagar förutom onsdagar som är 8.30/9.00-11.30. Det kommer ju bli lite mindre eftersom hon ännu har terapier och läkarbesök plus att vi är borta hela nästa vecka.



fredag 27 augusti 2010

Barnledigt

Jag och Christian ska på bröllop i helgen, i Neuchâtel. Vi åker direkt från jobbet i eftermiddag och kommer hem på söndag. En barnfri helg! Barnen ska bo hos Nonna och Nonno så det går ingen nöd på dem. Det känns jättespännande!

När vi kom hem från Zürich med Natalie så trodde jag inte att jag skulle kunna vara ifrån barnen igen. När Natalie var på sjukhuset så var jag och Christian ifrån barnen så mycket. Dessa barnfria stunder kändes inte alls roliga. Vi åt frukost, lunch och middag själva. På nätterna var vi själva i lägenheten brevid sjukhuset. Det var smärtsamt att veta att Lucas var i Ticino utan oss och Natalie låg inne på sjukhussängen. Jag har kommit över detta och allt har gått tillbaka till det normala (nästan). Barnen har redan sovit hos Nonna och Nonno flera gånger efter att Natalie blev frisk och det har känts bra, plus att barnen gillar att vara där.

torsdag 26 augusti 2010

Barnsim och dansskola

Jag har just skrivit in mig och Lucas på en simkurs som kommer pågå en gång i veckan i 10 veckor. Va kul det ska bli! När Natalie är på dagis så drar vi till poolen. Jag gör ofta saker med bara Natalie så därför känns det extra kul att nu kunna göra något bara jag och Lucas.

Jag åkte även förbi dansskolan och skulle skriva in Natalie. Jag hittade ingen parkering så tillslut parkerade jag på trottoaren. Just då kommer en polisbil körande förbi och påpekar att han kunde minsann ge mig 3 olika böter för denna parkering. Ahh! Så jag spenderade ytterligare 10 minuter på att leta parkering. Tillslut ställde jag bilen på en privat parkering. Väl framme vid dörren till dansskolan så var det ingen som öppnade. Nåja. Det får bli en annan gång.

Jag har även varit på posten i dag och hämtat mitt Schweiziska ID-kort.

onsdag 25 augusti 2010

Barnen talar

Igår hittade Lucas ett långt ljust hårstrå.
- Oh titta vilket långt hår. Långt som en lång rutschkana, säger Lucas.
- Det är mammas hår, lägger han till.
- Men det kanske är Natalies hår, säger jag.
- Nä, säger Natalie. Det är vitt, så det är mammas hår.
Hm, jo. Jag har fått en hel del vita hår på sista tiden.

När Christian kom hem från jobbet så kom Natalie springande fram till honom och halvskrek:
- Pappa, pappa! Mamma har gjort bollar med KAFFE i och barn fåååår äta dom!
Christian tittade ganska förvånat på mig.

Jag ska kanske tillägga att det var chokladbollar hon syftade på.

måndag 23 augusti 2010

Äppelträd

Vi har en massa buskar och träd planterade i vår trädgård. De stod där när vi köpte huset och långsamt börjar vi lära oss vad det är för träd och buskar. Ett av träden är ett äppelträd. Det insåg vi ganska snabbt. I år har vi stora äpplen och i lördags bakade jag en äppelkaka med våra hemodlade äpplen. Det känns speciellt. Jag har inga foto som bevisar detta, men ni får tro mitt ord.

Oljud

Vi har två barn som sover som stockar för tillfället. Vi försöker njuta så länge det varar, men det är svårt att göra det med
- en hund i grannhuset som skäller vid alla möjliga tider på dygnet så det hörs i hela byn
- en kyrkoklocka som ringer vid varje hel och halvitmme, lite extra länge klockan 7 på morgonen och en himla massa extra på söndagarna
- en volvo grävmaskin som vid prick 7:00 börjar gräva nedanför huset. Det ska byggas ett nytt hus där.
Och inte kan vi göra något åt detta heller. Det skulle möjligen vara hunden i så fall...

Svenskakurs

Jag har fått kännedom att det finns en kurs i Svenska i Lugano som ska börja i oktober. Varje kurstillfälle varar 2 timmar och den är en gång i veckan. Nu tycker ju jag att Christian ska gå den kursen. Tycker inte ni det? Han verkar inte lika övertygad så jag har bestämt mig för att jag bara ska prata svenska hemma. Om han tycker det är jobbigt att inte förstå mig så kanske han tänker om angående kursen :-)

Lucas

För ovanlighetens skull tänkte jag skriva lite om Lucas. Lucas är en helgullig blond liten 2-årig pojke. Han är så gosig och vill ofta kramas och hålla handen. Han kan vara väldigt charmig och pratar och pratar och pratar- på italienska. Lucas sover ganska mycket och det är för tillfället inga problem med läggning. Han sover ca 2 timmar på eftermiddagen och 10-12 timmar på natten, utan att vakna. Han får bara ha nappen när han ska sova så ibland vill han gå och “sussa nanna” för att få nappen.

Men Lucas kan var en liten busig kille med. Han vet egentligen vad han inte får göra, och det är ju det viktigaste, men det som är jobbigt är att han hela tiden vill testa gränser. Han slänger saker omkring sig, gärna i huvudet på någon annan, han rymmer när det är påklädning, tandborstning eller blöjbyte, vilket resulterar i att vi måste jaga honom och bokstavligen hålla i honom. Det tycker han är jättekul. Vid matbordet åker ofta både mat och tallrik i golvet. Det hjälper inte att vi tvingar honom att plocka upp och äta upp det som hamnat på golvet. En gång hällde han ut sin pasta på gräsmattan, trampade i tallriken och maten. Med flit. Han fick då plocka upp pastan (som blandat sig med gräs), lägga den på tallriken och äta upp den.



Han är fenomenal på att testa hållbarheten på leksaker. Att en leksak går sönder och inte kan användas mer gör honom ingenting. Lucas äter det mesta. Inte bara mat utan även annat som ser intressant och gott ut; sand, leksakslera, gräs, döda flugor och andra små saker. Blä. Han är mycket fäst vid Natalie och vill jämt vara där hon är. Han blir så glad när Natalie leker med honom och han försöker härma allt hon gör. Han blir inte så ledsen om mamma eller pappa åker hemifrån, men om Natalie åker så blir han jätteledsen. Det kommer nog bli jobbigt för honom i höst när Natalie ska gå på dagis. Lucas börjar ju först nästa år.

Lucas är en typisk pojke som gillar traktorer, grävmaskiner, flygplan och motorcyklar, men så fort de börjar låta då kommer hans andra sida fram. Då blir han rädd och vill genast upp i famnen och hålla handen. Han är rädd för åskan också och andra saker som låter, t.o.m kyrkoklockorna. Vad han dock inte är rädd för är smärta. Han slår sig ständigt. Han är jämt full med blåmärken och skrubbsår. En gång ramlande han i en affär och fick ett skärsår mellan ögonen. Ett stygn. En gång klämde han tummen så att nageln fick tas bort. Tre stygn. Det tog några månader för den nya nageln att växa ut. I lördags fick han en gunga i huvudet. Det såg ganska otäckt ut. Han grät i en halv minut sen torkade han tårarna och sade: Nu gråter jag inte mer! Och så började han leka igen som om inget hänt. Detta är våran Lucas i korta drag. Och vi älskar honom precis som han är!

torsdag 19 augusti 2010

Ett sjukhusbesök är avklarat...

...och det var inte vilket läkarbesök som helst. Detta besök handlade om lungorna och njurarna. Natalie stod så duktigt still när två röntgenbilder togs av lungorna och sen var hon även jätteduktig när det gjordes ultraljud av njuror och närliggande organ. Efter detta fick vi tala med Professor/Doktor Bianchetti som är välkänd barnläkare i Ticino och överläkare på barnavdelningen på Bellinzona sjukhus. Han är även specialiserad på nefrologi (njurens funktion och sjukdomar). Det var han som tog beslut att skicka Natalie till Zürich den 28 januari. Bara de inte rör Natalies näsa så är hon med på allt. Hon visade lyckligt upp sin klocka på armen och berättade för alla sköterskor och läkare allt som Lucas inte klarar av eftersom han bara är två år gammal. Själv är hon nästan fyra och ska snart börja på dansskola. Lungorna och njurarna såg bra ut! Natalies blodtryck var perfekt. Blodtrycket är en god indikation på att njurarna mår bra. Vi ska ännu lämna urinprov (Natalie vägrade pinka i muggen på sjukhuset) där någon proteinhalt ska mätas. Doktorn var mycket glad över att se hur bra Natalie mår och sade att han hade varit mycket engagerad i Natalies fall. Hon befann sig på gränsen mellan liv och död och valde rätt sida. Han talade lite om en tvåårig flicka från Mendrisio som tragiskt nog inte klarat sig.

Vi fick svar på alla våra frågor. Jo, han rekommenderar att Natalie ska vaccinera sig med det ny 13-valenta pneumokockvaccinet som just godkänts i Schweiz. Det 7-valenta vaccinet har hon ju redan fått men det finns skydd mot ytterligare 6 aggressiva pneumokockbakterier i det nya vaccinet, varav en är bakterien 19A som orsakade Natalies svåra lunginflammation och HUS (hemolytic uremic syndrome). Hon kan ju teoretiskt få en infektion av den bakterien igen. Han rekommenderar även att ta de årliga influensavaccin som kommer till vintern. Natalie riskerar att drabbas av en extra jobbig influensa. Vi talade om HUS och det faktum att en syssling till Natalie också drabbats av HUS för några år sedan. Det är ju ett mycket ovanligt syndrom. Det har dock utretts om detta har en genetisk orsak och det har det inte. Natalie fick HUS som en komplikation av hennes pneumokockinfektion och hennes syssling fick den av E.coli bakterier. Ett mycket ovanligt sammanträffande helt enkelt.

Natalie var glad och sjöng i bilen på väg hem. Själv tänkte jag på de stackars föräldrarna i Mendrisio.

måndag 16 augusti 2010

Dagisfunderingar

Framför oss har vi en månad full av sjukhusbesök med Natalie. Jag håller på att lista alla frågor jag har till de olika doktorerna. Det är så många funderingar som rör sig i huvudet och ibland kan jag ligga vaken i timmar på nätterna och tänka tillbaka. Jag hoppas att allt kommer se bra ut, men är rädd för att det ska upptäckas något som inte är bra. Fast det finns ju inga tecken på att så skulle vara fallet. Natalie är precis som förr och ser fram emot att börja på dagis och dansskola. Natalies "favorit-dagis-kompisar" har börjat skolan, men jag hoppas att hon kommer få nya favoriter. Liksom förra året så fick jag glädjetårar i ögonen när jag såg Natalies namn på listan över dagisbarn som skickades hem till oss. Förra året för att det kändes så speciellt att min lilla flicka skulle börja på dagis. I år för att glädjen var så stor att bara se hennes namn där på listan.

Vila

Nu är semestern slut, för den här gången. Jag är på jobbet, Christian är på jobbet och barnen är hos nonna och nonno idag. Jag fick frågan av en kollega om jag är utvilad. Utvilad? Det blir man väl inte på semestern? Inte om man har små barn ialla fall. Vår semester var full med utflykter hit och dit. Vila får jag göra på jobbet!

lördag 7 augusti 2010

Packar om

Vi är nu tillbaka hemma efter en lyckad semester i Sverige. Vädret kunde varit bättre men vi fick några soliga dagar och hann med i stort sett allt vi planerat att hinna med. Vi fick även en jättevarm och solig dag då vi kunde åka till stranden.


Idag är vi hemma och håller på att packa om för att åka till bergen i eftermiddag.

onsdag 4 augusti 2010

Turister på Gotland

Vi har hunnit med att åka till sommarland och Pippihuset två gånger. Barnen tyckte det var jätteroligt att köra radiobilar, åka bergodalbana och andra karuseller. Vi har haft det lite sådär med vädret men det kunde varit värre. Vi har även handlat ÄNNU mer kläder. Vad gör man annars när det regnar...? Vi får hoppas att allt får plats i väskorna. I dag har vi varit på en pool och strandanläggning i Roma (min hemby).

Igår kväll var mormor och hennes sambo barnvakt och jag, Christian och min bror var på Status Quo konsert. Det var kul att göra något annorlunda. Jag vet inte när jag var på konsert sist. Det var ca 2000 i publiken och vi var nog bland de yngsta.

Lucas pratar en himla massa, men nästan uteslutet på italienska. Han har dock lärt sig säga: "Snälla mormor, kan jag få en klubba?". Han har även lärt sig säga sitt eget namn rätt. Han sade Lucas utan s på slutet förut, men nu har han fått kläm på det. Det är lite roligt när han pekar på barn i lekparken och skriker Bimbo! Bimbo verkar ha en annan betydelse på svenska...

Natalie trivs och har inte några större problem med svenskan. Det hörs att italienska är modersmålet, men hon skiftar mellan språken obehindrat.

Nu är vår vistelse på Gotland snart slut. Vi åker hem på fredag. Nu får vi börja planera för nästa besök.

fredag 30 juli 2010

5-årig bröllopsdag

I dag var det 5 år sen vi gifte oss. Vi har inte firat det, men vi kom i alla fall ihåg det. Det är ju alltid något. Vi har varit i Visby och åkt turisttåget med barnen, mormor och min bror, sen promenerade vi runt lite i Visby. Det har varit okej väder idag, lite soligt men blåsigt, efter några dagars regnande.


Det är tänkt att vi ännu ska hinna med att åka och bada, besöka Pippi-huset och träffa släktingar. Jag, Christian och min bror ska även på Status Quo consert på tisdag. Resan till Sverige gick bra och barnen är jätteglada att vara här och sover bra på nätterna. Jag vet dock inte varför jag packat med mig så mycket kläder för varje gång vi är i Sverige köper vi så mycket kläder, särskilt till barnen. Jag tycker de har mycket roligare färger och modeller här än i Schweiz. Vi har redan handlat två pyjamaser, kalsonger, byxor och skjorta till Lucas och klänning, strumpbyxor, byxor, trosor, nattlinne och ballettdräkt till Natalie. Och mer blir det säkert innan vi åker hem.

5 år har alltså gått sen vi stod i Roma kyrka här på Gotland och vi visste inget om framtiden. På 5 år har vi hunnit med en hel del tycker jag. Två graviditeter och födslar, husköp och så Natalies sjukdom. Undrar vad som kommer ske de kommande 5 åren...

fredag 23 juli 2010

Sjusovare

Enligt Wikipedia (encyklopedi på internet, för den som inte visste) så är en sjusovare en mus i familjen sovmöss. Den är 13–19 cm lång och har en yvig svans av 11-15 cm längd. Den är ljusgrå på ovansidan och vitaktig på undersidan. Kring ögat har den en tydlig, svart ring. Sjusovaren är nattaktiv och högljudd, med olika brummande, morrande och visslade läten. Sjusovaren lever främst på frön, bark, blommor, frukt, nötter och svamp. Den ligger i dvala från september eller november till maj eller juni.


Mina två sjusovare är lite längre. En är ca 90 cm lång och den andra drygt metern. De saknar svans och har ingen ring runt ögonen. De kan dock vara högjudda med olika konstiga läten. Mina sjusovare lever på ris, pasta, frukt, grönsaker, kött och fisk. Mina ligger inte i dvala ända från hösten till våren, men jag kallar dom för sjusovare i alla fall för de senaste veckorna sover de nästan 12 timmar per natt och det tycker jag är jätteskönt! Jag njuter så länge det varar.

Tydligen så har arten sjusovare fått sitt namn efter legenden om De sju sovarne (som jag aldrig hade hört talas om). Det var 7 kristna män som under den romerske kejsaren Decius förföljelser av kristna år 251 mirakulöst föll i sömn och inte vaknade förrän två hundra år senare, när faran var över. Det är även de som har givit upphov till begreppet sjusovare om en som sover länge på morgonen. De har till och med sin egen dag i almanackan, sjusovardagen den 27 juli. Fram till år 1901 var dagen en helgdag i Sverige. Enligt en folklig tradition så sägs det att den som sover länge den här dagen kommer att vara trött ett helt år framåt.

Vi kommer inte att sova länge den 27 juli för då ska vi upp tidigt och bege oss till flygplatsen och flyga till mormor och resten av den svenska släkten. Barnen är förväntansfulla och Natalie kunde inte släppa ta-med-listan som jag skrivit ut. Natalies saker är skrivna i rosa, Lucas saker skrev jag i blått, mina i grönt och Christians saker i orange. Den är skriven på en blandning av Svenska, Engelska och Italienska och kan nog bara förstås av mig själv. Listan är lååång men allt måste få plats i 2 väskor! Det måste även finnas plats över för det som vi ska köpa med oss från Sverige. Den listan är också lång...

torsdag 22 juli 2010

Min lilla Ballerina!

Idag har jag anmält Natalie till dansskola. Oh va spännande! I början av Januari lovade jag Natalie att när hon fyller 4 år så ska hon få börja på dansskola. När hon var som sjukast minns jag att jag tänkte: Hon får inte lämna oss. Hon ska ju börja på dansskola i höst! Därför känns det extra viktigt och kul att det nu kan bli av. Sjukgymnasten tycker också att det skulle vara jättebra träning för Natalie att just dansa. Hoppas hon tycker det är kul! Jag skulle gärna vilja lämna och hämta henne, men jag får se hur det blir med jobbet. Kanske skulle jag fråga om en reducering av min arbetstid? Det är något jag ska fundera över i Augusti.

torsdag 15 juli 2010

Firande

Vi hade det jättetrevligt på födelsedagsfirandet och barnen gillade nöjesfältet som låg bredvid restaurangen. De tjöt av glädje när de åkte karuseller tillsammans. Natalie vågade sig även på endel lite snabbare karuseller. Det var härligt att se dom så glada. Vi var inte hemma förrän efter elva men det var inget problem med läggning. Lucas uppförde sig mycket illa på restaurangen. Jag går inte in på detaljer. Tråkigt, men knappast oväntat. Han är inget restaurangbarn helt enkelt. Natalie däremot uppför sig alltid bra på restaurang och det uppväger en del. Vilken tur att vi har henne.

I eftermiddag tänkte jag prova att ta med barnen till en utomhuspool. Jo, Lucas ska få följa med. Nån gång måste ju bli den första. Det ska bli spännande...

tisdag 13 juli 2010

Stress, stress...

Först vaknade Natalie. Hon hade pinkat i sängen så det var bara att dra bort alla lakan och starta en tvätt. Snabbt in på toa och pinka lite för nu har även Lucas vaknat. Jag kommer, jag kommer... Lucas gråter för full hals för han vill ha Pappa, men Pappa har redan åkt till jobbet. Såja, såja, Pappa kommer ju hem ikväll. Natalie springer in i sitt rum, flyttar stolen till garderoben, och drar fram de kläder hon vill ha. De kläder som låg över de andra kläderna ramlar naturligtvis på golvet, men det tar hon ingen notis om. Lucas, som observerat Natalie, vill nu göra samma sak i sitt rum så jag släpper kläderna jag var på väg att vika om för att hejda honom. Natalie klär sig och jag byter blöja på Lucas och klär honom. Utan motstånd och utan skrik. Alltid något.

Okej, nu är det dags för frukost. Barnen sätter sig genast vid bordet och skriker efter frukost. Frukosten är inte klar ännu! Skriker jag lite högre för att överrösta. Ni kan väl leka lite medan jag gör i ordning? Nehej, inte det. Snabbt fram med yoghurt, rostat bröd, smör och pålägg. Nu har barnen lämnat sina platser vid bordet och ska leka. Med möda lyckas jag övetala (och fysiskt hjälpa) dem att åter sätta sig. Natalie drar i smörkniven och ska bre själv. Jag med! Skriker Lucas. Det tar tid. Jag tittar på klockan och inser att om 20 minuter måste jag åka med Natalie, hon har två terapier idag på morgonen. Jag spinger till köket för att göra kaffe till mig själv. Lucas häller ut mjölken på bordet. Jag städar upp mjölken. Jag lämnar barnen obevakade vid frukostbordet och springer iväg för att byta lakan i Natalies säng, vika hennes kläder som ramlat på golvet och klä mig själv. Sen sätter jag mig äntligen vid bordet och dricker mitt svala kaffe. Nu kommer babysittern in genom dörren och säger: Äter ni ännu frukost?

Nåja, vi lyckas bli klara och så åker jag och Natalie iväg, en aning försenade, och lämnar en skrikande och gråtande Lucas, som vill följa med, hemma. På vägen så stöter vi på ett antal hinder, en lastbil har fastnat mellan husen så vi får ta en annan väg (omväg naturligtvis). Vi hamnar bakom en buss som är omöjlig att köra om vid hållplatserna. Vi hinner fram i tid i alla fall. Vi får vänta på arbetsterapisten som kommer 15 minuter försenad från ett möte. Så mycket för att vi stressade. Natalie får göra kulor av modell-lera som sen ska in i ugnen och nästa vecka ska de trädas på tråd och bli armband. Hon vill göra ett armband till Lucas med. Hon väljer rosa färg till sig själv och blå till Lucas. Han är ju en "boy", säger hon... Efter arbetsterapin är det dags för sjukgymnastik. Sen stressar jag hem med Natalie, pinkar lite snabbt och åker iväg till jobbet, med två skrikande och gråtande barn hemma som inte vill att jag ska åka. Skuldkänslor...?

Jag äter lunch på 20 minuter och nu sitter jag framför datorn och borde jobba. Jag ser fram emot kvällen. När jag kommer hem ska jag duscha snabbt, klä mig själv och barnen. Christian kommer vid 18.45 och då ska vi vara klara för att åka till Porlezza (40 minuter med bil) och fira babysittern som fyller år. Vi kommer troligtvis hem sent, med två övertrötta barn som ska kläs om och läggas. I morgon är en ny dag.

Nojig?

Natalie har hostat i natt och lite på morgonen. Varje gång Natalie hostar så får jag hjärtklappning och det knyter sig i magen. Varför har hon hosta? Kanske skulle hon inte ha badit i poolen igår? Kan det bero på luftkonditioneringen som vi har på i bilen? Kanske luften är för fuktig, eller kanske... jag vet inte? Många Ticinesare upplever jag som nojiga. Allt är farligt och gör en sjuk. Är inte luften för torr så är den för fuktig, och då kan man bli sjuk. Blåser det blir man sjuk. Är det för kallt blir man sjuk. Är det för varmt blir man sjuk. Blir man kall om magen (särskilt om man just ätit) så får man ont i magen. Det är viktigt att torka håret efter duschen annars blir man sjuk. Man får inte springa runt med blöta badkläder för då blir man sjuk. Dricker man för kallt vatten eller om maten har svalnat för mycket så är inte det bra. Och så vidare... Jag vet inte, jag trodde att man blev sjuk av virus eller bakterier. Fast vem vet. De kanske har rätt. Jag vill inte ta risker, så därför har jag nu blivit som "dom". Eller "oss" kanske jag ska skriva. Jag är ju faktiskt officiellt schweizisk medborgare nu. Vädret kan jag inte rå på, men det blir inget bad i poolen för Natalie idag! Stackare!

måndag 12 juli 2010

Helgen

Trots värmen och den fuktiga luften, som gör en totalt orkeslös, så har vi haft en fullspäckad helg. I lördags var vi på marknad i Bellinzona och lunchade hos vänner som bor där. På kvällen var vi på Monte Brè där det var byfest. Barnen hade jätteroligt och dansade och åt och fick vara vakna lite längre än vanligt. Detta resulterade i att de vaknade fram mot kl 9 på söndagmorgonen! På söndag förmiddag tog vi linbanan till Monte San Giorgio. Barnen gillar linbanor och är nu vana åkare efter att vi varit i St.Moritz.



Vi vandrade till en “Grotto” (traditionell restaurang) där vi åt lunch. Barnen vandrade själva nästan hela vägen men när Lucas hade ramlat och slått sig blodig på hakan ville han åka vagn, och då ville Natalie också åka vagn naturligtvis. Lunchen bestod av barnens favoritmat: bröd, affettato misto (salami, parma skinka, torkat kött etc) och polenta med coniglio (kanin). Sen vandrade vi i skuggan i skogen och Lucas sov i vagnen. På eftermiddagen tog vi linbanan ner igen och åkte ut på sjön med Nonna och Nonno i deras båt. För en stund kände vi oss avsvalkade efter att ha badat i sjön allihop.

onsdag 7 juli 2010

Gammelfarfar i himlen

I morgon är det 6 månader sedan min farfar begravdes. Jag och Natalie åkte till Sverige ensamna. Det skulle vara omöjligt att få Lucas att sitta still i en kyrka plus att jag tyckte att han var för liten. Han fick vara hemma med pappa. Natalie var nästan den yngsta på begravningen. Hon frågade om sin gammelfarfar och var han var. Jag förklarade att han var gammal och sjuk och har flyttat till himlen. Natalie vet att hennes morfar, som hon aldrig träffat, också bor i himlen och att han fick flytta dit för att han var mycket sjuk. Hon frågade om de ännu var sjuka. Nej, i himlen blir man frisk igen, svarade jag.

Tänk vad underligt det kan bli. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att bara några veckor senare skulle hon, min lilla 3.5-åring, vara så sjuk och vara nära att få flytta till himlen. Natten då vi trodde att hoppet var ute och vi satt vid Natalies säng med tårarna rinnande förklarade jag för henne att hon var mycket sjuk och att hon inte kunde komma hem till oss igen. Hon skulle vara tvungen att flytta till himlen, till morfar och gammelfarfar. De skulle ta hand om henne. Någon vecka senare, när Natalie började tillfriskna och tala, så frågade hon mig: Men jag måste alltså inte flytta till himlen, eller? Nej, det behöver du inte, Natalie. Du ska komma hem igen till mamma, pappa och Lucas, svarade jag. Vad tror ni, hörde hon vad jag sade till henne den där natten?

6 månader har alltså redan gått sen begravningen av min farfar. Det har gått fort, men ändå inte. Mycket har ju hänt sen dess. Då var vi ledsna för att gammelfarfar lämnat oss. Det är vi ju fortfarande, men på ett annat sätt.

tisdag 6 juli 2010

Nu har sommaren kommit...

...och det med besked! Det har blivit sådär varmt igen, mycket varmt, och fuktigt. Helst stannar man bara inomhus. Nu kommer nog inte våra långärmade tröjor att användas förrän mot slutet av september (förutom när vi åker till sverige i augusti...). Förra veckan flydde vi upp till St.Moritz där vi stannade i drygt en vecka. Där var det "bara" varmt. Som en normal jättevarm svensk sommar. Vi promenerade, badade i sjön, åt glass och hade pick-nick. Barnen trivdes jättebra och uppskattade speciellt mycket alla lekparker och kabiner. Natalie, som är galen i salami och bröd, älskade pick-nickerna. Lucas, och ibland även Natalie, sov snällt i vagnen på eftermiddagarna när vi vandrade.




Men nu är vi hemma igen. I värmen. Det var 30 grader i sovrummen när vi kom hem vid 22-tiden i förrgårkväll och 26.5 grader utomhus. Vi lämnade luftkonditioneringen i sovrummen på hela natten. Igår förmiddag gick vi till lekparken som ligger i skugga och på eftermiddagen lekte vi i källaren i huset där det är relativt svalt. Vid 16-tiden, när det börjar komma skugga i trädgården, var barnen ute och plaskade i minipoolen. När jag flyttade hit så tyckte jag det var konstigt att så många har sommarställen i bergen dit de flyr på sommaren (och på vintern för att åka skidor). Jag tycker inte det är konstigt längre.

torsdag 24 juni 2010

Glass i solen

I går hade jag en härlig dag med barnen. Efter att vi varit och tagit mått till en ny stödstrumpa åkte vi till Lugano centrum och åt glass i solen. Barnen åkte lite karusell och sen gick vi till lekparken. På eftermiddagen åkte Natalie på ridterapi och jag och Lucas åkte till posten, sen handlade vi mat och sen till lekparken. Hela dagen passerade utan allt för mycket trots och skrik. Otroligt men sant!

tisdag 22 juni 2010

Det finns nog inget bättre...

... än att få en kram från sitt barn. Igår kväll fick jag en bamsekram av Natalie och så sade hon "Du luktar gott Mamma". Jag tror det var håret som luktade gott för vi hade varit hos frissan på eftermiddagen, Natalie och jag. Hon fick luggen klippt och en inbakad fläta. Jag fick också luggen klippt och håret tvättat (vilket var särskilt efterlängtat eftersom vi sedan i lördags saknar varmvatten). Efter besöket vid frissan så gick jag och Natalie och åt glass tillsammans. Jag känner mig så lyckligt lottad när jag gör grejer med Natalie, bara vi två, jag och min dotter. Oss tjejer emellan. Hur skulle jag ha kunnat leva utan dessa stunder?

Ständig oro

Natalie hade ont i halsen och feber i helgen. Vi såg små röda prickar i halsen och tyckte det var bäst att visa upp för läkare och göra bakterietest i halsen så jag åkte till sjukhuset med henne på söndagkvällen. Egentligen kunde det nog ha väntat till måndagen men i Natalies fall så vill vi inte vänta. Om antibiotika skulle behövas vill vi inte förlora tid. Det kunde ha blivit slutet för henne förra gången. Naturligtvis så blev vi kvar någon timme på sjukhuset. Stackars Natalie tyckte inte om läkaren efter att han kört in en tops i halsen. Inte så konstigt. Jag var även tvungen att dra hela historien om Natalies förflutna och när läkaren hörde det så kallade han in överläkaren för att lyssna pa lungorna... Nåja, testet var negativt och redan på måndagen var hon bättre. Det är väl tyvärr så här det kommer bli ett tag framöver. Ständig oro. Inte vanlig liten oro om hur vi ska kunna sova bra den kommande natten när barnet är sjukt eller vilken medicin som kan hehövas, utan en stark oro och påminnelse om vad vi gått igenom och om det skulle kunna hända igen.

torsdag 17 juni 2010

Läkarbesök

Jag har just tagit en timme från min arbetstid till att ringa runt och boka tider för Natalies alla kommande läkarbesök. Vi ska mäta upp en ny stödstrumpa. Hon ska röntga lungorna och göra ultraljud av njurarna följt av läkarbesök på sjukhuset. Hon ska till en kirurg för att kontrollera proppen i benet. Och så ska hon till barnläkaren för en vanlig kontroll. Allt detta ska pusslas in mellan alla terapier och annat. Jag ringer gärna runt så mycket det behövs, det är ju viktiga kontroller, men jag tycker synd om Natalie som måste genomgå allt detta.

torsdag 10 juni 2010

Terapier

Igår var Natalie på ridterapi. Hon tycker det är jätteroligt och är inte det minsta rädd. Idag var vi på sjukgymnastik och logopedi. Ja, det är många turer fram och tillbaka på alla terapier och läkarbesök men inte alls mycket jämfört med för en månad sen. Ibland känns det som att terapierna är lite onödiga nu när hon har återhämtat sig så bra. Hon är inte alltid så sammarbetsvillig och jag måste hela tiden tjata för att hon ska göra det som terapisterna säger. Utöver det så klagar hon ibland för att hon inte vill åka på terapi och så skriker och gråter Lucas att han vill följa med. Ridningen ser hon dock alltid fram emot och hon gillar även arbetsterapin. Vi får vara glada att hon har återhämtat sig så bra och terapierna har börjat trappas ner.

tisdag 8 juni 2010

Besök på dagis

Jag och Natalie hälsade på hennes dagis igår. Det var första gången sen i Januari. Hennes dagiskompisar hade sett fram emot att få träffa Natalie och blev så glada. De stannade upp och tittade på Natalie och sen gick de fram till henne. Tjejerna tog henne i handen och så gick de iväg och lekte. Alla ville hålla Natalie i handen och vara nära henne. Det var så gulligt och jag fick tårar i ögonen. Tänk att Natalie kunde bli frisk och kan komma tillbaka till dagis och leka med sina kompisar!

fredag 4 juni 2010

Tänker tillbaka

Mina tankar kretsar just nu mest kring Natalie. Jag tänker mycket tillbaka på när hon var sjuk. Olika händelser dyker upp i tankarna om och om igen. Det är svårt att släppa det och gå vidare. Jag tänker mycket på hur livet hade varit utan henne. Och så blir jag så glad för att inte behöva uppleva det. När hon är glad så blir jag så glad och det är så härligt att se Lucas och Natalie leka tillsammans. Det syns att Lucas är mycket fäst vid sin syster. Han var ju hemma i två månader utan sina föräldrar och sin syster och det måste ju också ha satt sina spår.