Vi tog in på hotel i onsdags kväll. Jag, Christian och
Natalie. Hotellet var samma som vi bodde på förra året och vi hade till och med
samma rumsnummer: 222.
Redan kl. 7.50 var vi på sjukhuset för anmälning. Sedan
följde ultraljud av njurar och mage, allt såg fint ut. Sedan blev det mätning,
vägning och urinprov. Natalie fick två emlaplåster på armarna för att blodprovstagningen
inte skulle göra ont. Vi träffade sedan tre läkare på raken. Den första håller i
studien som Natalie ingår i. Det är en studie som inkluderar ca 70 barn som
alla haft HUS. Hon undersökte Natalie, tog blodprov och pratade. Det var första
gången vi träffade denna läkare och hon var mycket förvånad av att se en så
frisk tjej efter att ha läst journalerna. Hon berömde oss för att ha genomgått
så många terapier (sjukgymnastik, logopedi, arbetsterapi etc) och menade att
Natalie inte skulle återhämtat sig så bra utan dessa. Fast det är helt Natalies
förtjänst enligt mig. Jag minns vilken kämparvilja hon hade när hon skulle lära
sig att sitta, stå och gå igen.
Nästa läkare som kom är specialist på vener hos barn och hon
tittade på benet, mätte och jämförde med förra året. Natalies högra ben är ännu
störe än det vänstra, men hon har ingen tendens till ödem eller svullnader runt
vaden. Skillanden mellan det högra och det vänstra benet är oförändrad sedan
förra året. Eftersom Natalie har börjat klaga på stödstrumpan och sommaren är på
intågande så tyckte hon att vi ska låta bli stödstrumpan helt över sommaren och
observera vad som sker. Eventuellt kan vi beställa en kortare strumpa till
hösten. Härligt, precis vad vi hade hoppats på!
Det sista läkarbesöket var med njurläkaren. Det var två år
sedan vi sågs och även hon var mycket imponerad av Natalie. Hon såg henne när
hon var som sjukast och tycker att det är lite av ett mirakel att Natalie i stort
sett inte har några följder av sin sjukdomstid. Njurarna ska dock fortsätta att
kontrolleras, men kontrollerna kan göras på hemmaplan.
Efter läkarbesöken fick Natalie lämna sju rör blod. Där var
hon riktigt rädd och tårarna kom, men det var fort över och kl 11 var allt
klart och vi lämnade sjukhuset.
Jag får en konstig känsla av att besöka barnsjukhuset i Zürich.
Många minnen kommer fram. Doften som är densamma och läkare som jag känner
igen. Små sjukhussängar med små patienter. Ett helt sjukhus fullt med sjuka
barn. Tanken får mig att rysa.
Vi stannade för att äta lunch på vägen hem. Natalie började
klaga på huvudvärk och hon kändes varm. Hon grät och åt ingenting. Christian
gick iväg med henne och helt plötsligt kräktes hon! Vi trodde att hon kanske
hade fått en reaktion av stressen och blodtagningen på sjukhuset, men när vi ringde
hem och hörde att även Lucas kommit hem tidigare från dagis och hade kräkits så
förstod vi att de hade fått magsjuka båda två. Stackars Natalie som fick sitta
några timmar i bil innan vi var hemma. Det var ett litet tråkigt avslut på
dagis, eftersom idag skulle varit sista dagen.