Läget med Natalie

Ibland träffar vi vänner som vi inte sett på ett tag och alla frågar hur det är med Natalie och om hon är helt återställd. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Jag skulle kunna säga: ja, hon är helt återställd, men det är nog inte helt sant. Det beror på hur man ser det.

Hon har ju blodproppen i benet och bär stödstrumpa. Det är ju en mindre sak i det stora hela, men vi vet inte ännu vilka konsekvenser detta kan ge Natalie när hon blir större. Blodprover har påvisat att Natalie inte har en genetisk benägenhet att få blodproppar. Hon fick sin blodpropp där kanylerna till ECMO suttit och hon kunde inte behandlas med propplösande pga hjärnblödningen. Doktorn talade ändå om att Natalie kanske kommer att få förebyggande sprutor med blodförtunnande vid längre flygresor eller andra stillasittande perioder (som om hon gipsar benet tex) och dessutom rekommenderade hon att avstå p-piller när det blir aktuellt.

Natalie gillar inte strumpan, men gör inte så mycket motstånd när den ska på. Ibland verkar hon stolt. I lekparken härom dagen så drog hon upp kjolen för att visa strumpan för en annan mamma och sade: ”Titta, jag har en strumpa för att mina ben är inte lika stora. Det är för att jag har varit på sjukhus!” Jag undrar vad mamman tänkte.

En tant som är bekant till mina svärföräldrar utbrast då hon fick se att Natalie hade stödstrumpa: ”MEN VAD HAR DU GJORT? VAD ÄR DET DÄR!?” Nog kan jag tycka att man kan vara lite diskretare... Det krävs så lite för att Natalie ska börja ifrågasätta strumpan.

När det gäller hjärnblödningen och lungor så är Natalie friskförklarad och njurorna testas en gång om året med urinprov och blodtryck.

Ofattbart grymt!

Jag kan inte sluta tänka på skjutningarna i Norge. Hur kan en man avrätta ungdomar på detta grymma sätt? Det är så hemskt att det är ofattbart. Och så ler han framför kameran efter det! Hur straffar man en sån man?

Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit för de som blev vittne till detta. Och alla de stackars anhöriga. Hur klarar de att gå vidare?

Som på semester

Vi ska inleda vår semester på onsdag då vi åker till St.Moritz i en vecka och sen åker vi till Sverige (Gotland) där vi stannar 10 dagar. Fast det känns som vi redan har semester, på hemmaplan.

I fredags tog jag och barnen bussen till Lugano där vi besökte en lekpark, gav bröd till fåglarna vid sjön, åt lunch på uteservering och åkte en tur med turisttåget. Sedan åkte vi hem igen med bussen. Barnen badade lite i plastpoolen i trädgården och när Christian kom hem från jobbet åkte vi på cykeltur där Lucas fick inviga den fina rosa cykelstolen. På kvällen åkte vi till Lugano där det pågick festligheter och gatorna var avstängda för diverse uppträdanden.

I lördags tog vi tåget upp till Monte San Salvatore där barnen fick leka i lekparken och titta på antennen på nära håll. Vi lunchade och sedan vandrade vi nerför berget till Carona (ca en timmes promenad) där det blev glass i väntan på bussen som tog oss tillbaka till Paradiso där bilen stod. Jag och Natalie sprang in i affären och handlade lite snabbt medan Christian och Lucas stannade i bilen för Lucas hade somnat.

I söndags tog vi linbana upp till Monte Tamaro (1500 meters höjd). Där finns lek för alla åldrar och Natalie och Lucas lekte länge på den stora lekplatsen. Natalie stannade särskilt länge vid klätterväggen. Lucas lyckades ramla från en lekställning då han tog ett steg baklänges, men klarade sig som tur var bra. Efter att vi ätit lunch i restaurangen så åkte vi i rodelbanan tre gånger var, Lucas åkte med Christian och Natalie åkte med mig. Jättekul! Sedan vandrade vi på stigen till mittenstationen och på kanten växte det blåbär, hallon och smultron som vi alla plockade och åt glatt. På kvällen hade vi grillkalas med svärföräldrarna.

En fullspäckad helg!

Sommar?

Vädret är lite konstigt här nu. Mycket oförutsägbart. Det liknar mer april faktiskt. Det regnar ofta och mycket, mellan varven är det soligt och då mycket varmt. Det verkar som att det fina vädret följer min vän Camilla. När hon åker bort blir det regn och när hon kommer tillbaka blir det fint igen (håller du med?). Det är ju kul för henne men nästa år så ska jag nog informera mig om hennes reseschema innan jag bokar våra resor.

Efter några regniga dagar har vi nu i alla fall haft två dagar utan regn. I går åkte jag och barnen till stranden. Barnen har så roligt och plaskar och bygger i sanden. Natalie är mest i vattnet hela tiden medans Lucas håller sig mest på stranden. Han tycker vattnet är lite kallt. Undrar vad han kommer tycka om vattnet på de Gotlandska stränderna när vi åker dit i augusti (förutsatt att det blir någon dag med strandväder eftersom det verkar som att de svenska soldagarna redan är konsumerade med råga).

För övrigt så har jag börjat sy inför dagisstarten. Natalie som i September ska börja sista året på dagis ska inte bara ha sin ”symbol” broderad på 7 olika objekt (2 handdukar, 2 haklappar, 2 gympapåsar och skyddsskjortan) utan nu ska namnet dit också. Utöver det måste jag sy på Lucas symbol (stjärna) på hans 7 objekt. Egentligen är det tillåtet att rita med en textilpenna, men det har jag inte sett någon som gjort, och jag vill inte vara sämre än de andra schweiziska mammorna...

Begravning

I går var jag på min första begravning i Schweiz. Det var ledsamt, men en begravning är nog inte särskilt uppmuntrande var den än är. Man vet inte vad man ska säga till de närmast sörjande (barnen i detta fall). Jag blir så påverkad av att se andra gråta och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Visst, det är helt ok att gråta på en begravning men när inte ens barnen gråter då skulle det kännas konstig om jag börjar stortjuta. Jag försökte tänka på något annat. Fast det känns ju egentligen fel för på en begravnig ska man väl tänka på personen och ta adjö, eller?

Kistan var klädd med solrosor och ceremonin hölls i ett stort kapell som var jättefint inrett. Vita väggar. Granitgolv. Längst fram (på sidorna om prästen) så hade de belysta kaktusar med stenar runt om. Det var tolv kaktusar för att vara exakt, på varje sida. Jag räknade de om och om igen.

Hur jag än försökte koncentrera mig på kaktusarna så kom tankar om döden upp i mitt huvud. Alla ska vi dö, men vi vet inte när och hur. Mina barn kommer också att dö. Förhoppningsvis efter att ha levt många många lyckliga år, men en dag så är det deras tur. Oundvikligt. Det är tungt att inse detta.

När ofrivilliga tankar drog över mig, tankar på hur nära det varit att min första Schweiziska begravning skulle varit för drygt ett år sedan, med en liten liten kista och jag och Christian som närmast sörjande, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, oavsett hur många kaktusarna var.

Ett drygt år har gått...

... sen Christians farmor dog. Det var tråkigt. Hon var en så snäll och varm person. Fast hon var ju inte så ung längre och var ganska sjuk sista veckorna så det var ganska lätt att acceptera i alla fall. Natten till i måndags dog Christians farbror. Helt oväntat. Hjärtattack, bara så där. Det är lite svårare att acceptera. Det var nog skönt för mamman att hon inte behövde uppleva det i alla fall. Det blir begravning imorgon. De är så snabba här med begravningar, man hinner knappt förså vad som har hänt innan.

Bröllop

I helgen var jag och Christian på bröllop i Solothurn. En kompis, som vi känner från tiden i USA, gifte sig. De bor numera i Singapore så det var ett tag sedan vi träffats. Med på bröllopet var även en annan kompis som var i USA samtidigt. Det var kul att återses och minnas. Tänk 10 år har passerat sen vi var i USA! Vi tog i alla fall rätt beslut att lämna barnen hemma. Vi kunde njuta av middagen och efterfesten. Barnen skulle inte ha gillat att sitta så länge vid bordet och de hade så roligt hos nonna och nonno. Vi stannade över på hotell där en eller flera mygg gjorde oss sällskap på rummet. Det märkte jag först dagen efter då jag upptäckte ett 20-tal bett på benen. Mitt blod måste vara något alldeles speciellt för Christian får aldrig några bett, bara jag. Hm.

Dockskåpet

Cykelbarnstolen har kommit på posten. Den var ännu i förpackningen, helt ny alltså. Barnen tyckte först att det var lite underligt att Lucas fick en helt rosa stol, men när jag påpekat att tyget faktiskt även har lite grönt inslag så var det helt ok.




Jag lade ett bud på det gamla dockskåpet. Jag trodde inte att många skulle vilja köpa ett gammalt dockhus och trodde nog att vi skulle få det för en billig peng, men där trodde jag fel! Det såldes slutligen till någon annan för 75 CHF (över 500 kr)!!

Att köpa begagnat

Efter att jag köpt Natalie cykel begagnad via en internetsajt så fick jag lite smak för detta och vi har nu även inhandlat en barnstol till cykel för 20 CHF (ca 140 kr). Jag tyckte det var onödigt att köpa en ny när vi säkert inte kommer använda den så mycket. Båda barnen kan ju cykla men Lucas skulle nog inte klara någon längre sträcka själv. Nästa år kan han nog det. Att den är helt rosa vet jag inte hur vi ska förklara, men tur att Lucas inte bryr sig så mycket om färger :-)

Jag har även sett ett begagnat Lundby dockskåp till salu. Utgångspris är 1 CHF och försäljningen går ut på fredagkväll. Jag har verkligen letat efter möjligheten att köpa ett Lundby dockskåp till Natalie men de säljs inte i Schweiz och jag kan ju inte ta med ett på flyget. Det ser precis ut som mitt gamla dockskåp jag hade när jag var liten (som vi slängt) så det är nog runt 30 år gammalt och har ju inte elurtag och sånt som de nya husen har. Försäljaren bor i tyska delen av Schweiz i en ort som råkar ligga med vägen som vi ska åka i helgen (jag och Christian ska på bröllop i Solothurn). Det måste bara vara ödet att detta skåp ska bli vårat! Är jag bara nostalgisk? Kommer Natalie uppskatta ett 30 år gammalt dockhus? Vad tycker ni?

Simkurs

I dag var det den allra första simkurslektionen för Natalie. Jag var lite orolig för hur det skulle gå eftersom Natalie inte gärna doppar huvudet under vattnet. Hon är även blyg och rädd av sig inför nya saker. Men det gick bra. Föräldrarna fick följa med ända fram till bassängen och så kände Natalie en av de andra barnen. Hon var glad hela tiden och var så stolt efteråt att hon hade doppat huvudet under vattnet (fast det hade varit ofrivilligt när hon kom ner i vattnet från rutchkanan). So far so good. Vi får se hur det går imorgon.

Lucas fick sitta och titta på stackaren. Natalie var ju i samma bassäng som Lucas var i när vi gick på mamma-barn-sim i vintras och det var till och med samma instruktör. Han hade så gärna badat han med, men simkursen börjar först vid 4 år.

En vecka i bergen

Vi kom hem i onsdagskväll efter 6 dagar (och 6 nätter) i Engadina (St.Moritz). Den första dagen var lite kall men sedan hade vi det varmt och soligt alla dagar. Vi hann med att promenera, åka häst och vagn, grilla vid stranden, cykla, fira pappa Christians födelsedag och besöka ett stort antal lekparker. Det är så fin natur och det finns så mycket möjligheter till att göra många olika saker. Lekparkerna är stora och har andra saker än vad som finns på lekparkerna vi brukar besöka i Ticino. Natalie gillar klätterväggar och lååånga rutchkanor. Lucas gillar alla typer av klättermöjligheter. Grillplatser finns det på många ställen, med ved huggen och klar. Det finns en massa promenadstråk, både med eller utan backar, där bilar inte får köra. Orkar man inte gå så finns det ofta häst och vagn som man kan åka med. Nu är vi hemma ett tag och sen åker vi dit igen en vecka.