5-årig bröllopsdag

I dag var det 5 år sen vi gifte oss. Vi har inte firat det, men vi kom i alla fall ihåg det. Det är ju alltid något. Vi har varit i Visby och åkt turisttåget med barnen, mormor och min bror, sen promenerade vi runt lite i Visby. Det har varit okej väder idag, lite soligt men blåsigt, efter några dagars regnande.


Det är tänkt att vi ännu ska hinna med att åka och bada, besöka Pippi-huset och träffa släktingar. Jag, Christian och min bror ska även på Status Quo consert på tisdag. Resan till Sverige gick bra och barnen är jätteglada att vara här och sover bra på nätterna. Jag vet dock inte varför jag packat med mig så mycket kläder för varje gång vi är i Sverige köper vi så mycket kläder, särskilt till barnen. Jag tycker de har mycket roligare färger och modeller här än i Schweiz. Vi har redan handlat två pyjamaser, kalsonger, byxor och skjorta till Lucas och klänning, strumpbyxor, byxor, trosor, nattlinne och ballettdräkt till Natalie. Och mer blir det säkert innan vi åker hem.

5 år har alltså gått sen vi stod i Roma kyrka här på Gotland och vi visste inget om framtiden. På 5 år har vi hunnit med en hel del tycker jag. Två graviditeter och födslar, husköp och så Natalies sjukdom. Undrar vad som kommer ske de kommande 5 åren...

Sjusovare

Enligt Wikipedia (encyklopedi på internet, för den som inte visste) så är en sjusovare en mus i familjen sovmöss. Den är 13–19 cm lång och har en yvig svans av 11-15 cm längd. Den är ljusgrå på ovansidan och vitaktig på undersidan. Kring ögat har den en tydlig, svart ring. Sjusovaren är nattaktiv och högljudd, med olika brummande, morrande och visslade läten. Sjusovaren lever främst på frön, bark, blommor, frukt, nötter och svamp. Den ligger i dvala från september eller november till maj eller juni.


Mina två sjusovare är lite längre. En är ca 90 cm lång och den andra drygt metern. De saknar svans och har ingen ring runt ögonen. De kan dock vara högjudda med olika konstiga läten. Mina sjusovare lever på ris, pasta, frukt, grönsaker, kött och fisk. Mina ligger inte i dvala ända från hösten till våren, men jag kallar dom för sjusovare i alla fall för de senaste veckorna sover de nästan 12 timmar per natt och det tycker jag är jätteskönt! Jag njuter så länge det varar.

Tydligen så har arten sjusovare fått sitt namn efter legenden om De sju sovarne (som jag aldrig hade hört talas om). Det var 7 kristna män som under den romerske kejsaren Decius förföljelser av kristna år 251 mirakulöst föll i sömn och inte vaknade förrän två hundra år senare, när faran var över. Det är även de som har givit upphov till begreppet sjusovare om en som sover länge på morgonen. De har till och med sin egen dag i almanackan, sjusovardagen den 27 juli. Fram till år 1901 var dagen en helgdag i Sverige. Enligt en folklig tradition så sägs det att den som sover länge den här dagen kommer att vara trött ett helt år framåt.

Vi kommer inte att sova länge den 27 juli för då ska vi upp tidigt och bege oss till flygplatsen och flyga till mormor och resten av den svenska släkten. Barnen är förväntansfulla och Natalie kunde inte släppa ta-med-listan som jag skrivit ut. Natalies saker är skrivna i rosa, Lucas saker skrev jag i blått, mina i grönt och Christians saker i orange. Den är skriven på en blandning av Svenska, Engelska och Italienska och kan nog bara förstås av mig själv. Listan är lååång men allt måste få plats i 2 väskor! Det måste även finnas plats över för det som vi ska köpa med oss från Sverige. Den listan är också lång...

Min lilla Ballerina!

Idag har jag anmält Natalie till dansskola. Oh va spännande! I början av Januari lovade jag Natalie att när hon fyller 4 år så ska hon få börja på dansskola. När hon var som sjukast minns jag att jag tänkte: Hon får inte lämna oss. Hon ska ju börja på dansskola i höst! Därför känns det extra viktigt och kul att det nu kan bli av. Sjukgymnasten tycker också att det skulle vara jättebra träning för Natalie att just dansa. Hoppas hon tycker det är kul! Jag skulle gärna vilja lämna och hämta henne, men jag får se hur det blir med jobbet. Kanske skulle jag fråga om en reducering av min arbetstid? Det är något jag ska fundera över i Augusti.

Firande

Vi hade det jättetrevligt på födelsedagsfirandet och barnen gillade nöjesfältet som låg bredvid restaurangen. De tjöt av glädje när de åkte karuseller tillsammans. Natalie vågade sig även på endel lite snabbare karuseller. Det var härligt att se dom så glada. Vi var inte hemma förrän efter elva men det var inget problem med läggning. Lucas uppförde sig mycket illa på restaurangen. Jag går inte in på detaljer. Tråkigt, men knappast oväntat. Han är inget restaurangbarn helt enkelt. Natalie däremot uppför sig alltid bra på restaurang och det uppväger en del. Vilken tur att vi har henne.

I eftermiddag tänkte jag prova att ta med barnen till en utomhuspool. Jo, Lucas ska få följa med. Nån gång måste ju bli den första. Det ska bli spännande...

Stress, stress...

Först vaknade Natalie. Hon hade pinkat i sängen så det var bara att dra bort alla lakan och starta en tvätt. Snabbt in på toa och pinka lite för nu har även Lucas vaknat. Jag kommer, jag kommer... Lucas gråter för full hals för han vill ha Pappa, men Pappa har redan åkt till jobbet. Såja, såja, Pappa kommer ju hem ikväll. Natalie springer in i sitt rum, flyttar stolen till garderoben, och drar fram de kläder hon vill ha. De kläder som låg över de andra kläderna ramlar naturligtvis på golvet, men det tar hon ingen notis om. Lucas, som observerat Natalie, vill nu göra samma sak i sitt rum så jag släpper kläderna jag var på väg att vika om för att hejda honom. Natalie klär sig och jag byter blöja på Lucas och klär honom. Utan motstånd och utan skrik. Alltid något.

Okej, nu är det dags för frukost. Barnen sätter sig genast vid bordet och skriker efter frukost. Frukosten är inte klar ännu! Skriker jag lite högre för att överrösta. Ni kan väl leka lite medan jag gör i ordning? Nehej, inte det. Snabbt fram med yoghurt, rostat bröd, smör och pålägg. Nu har barnen lämnat sina platser vid bordet och ska leka. Med möda lyckas jag övetala (och fysiskt hjälpa) dem att åter sätta sig. Natalie drar i smörkniven och ska bre själv. Jag med! Skriker Lucas. Det tar tid. Jag tittar på klockan och inser att om 20 minuter måste jag åka med Natalie, hon har två terapier idag på morgonen. Jag spinger till köket för att göra kaffe till mig själv. Lucas häller ut mjölken på bordet. Jag städar upp mjölken. Jag lämnar barnen obevakade vid frukostbordet och springer iväg för att byta lakan i Natalies säng, vika hennes kläder som ramlat på golvet och klä mig själv. Sen sätter jag mig äntligen vid bordet och dricker mitt svala kaffe. Nu kommer babysittern in genom dörren och säger: Äter ni ännu frukost?

Nåja, vi lyckas bli klara och så åker jag och Natalie iväg, en aning försenade, och lämnar en skrikande och gråtande Lucas, som vill följa med, hemma. På vägen så stöter vi på ett antal hinder, en lastbil har fastnat mellan husen så vi får ta en annan väg (omväg naturligtvis). Vi hamnar bakom en buss som är omöjlig att köra om vid hållplatserna. Vi hinner fram i tid i alla fall. Vi får vänta på arbetsterapisten som kommer 15 minuter försenad från ett möte. Så mycket för att vi stressade. Natalie får göra kulor av modell-lera som sen ska in i ugnen och nästa vecka ska de trädas på tråd och bli armband. Hon vill göra ett armband till Lucas med. Hon väljer rosa färg till sig själv och blå till Lucas. Han är ju en "boy", säger hon... Efter arbetsterapin är det dags för sjukgymnastik. Sen stressar jag hem med Natalie, pinkar lite snabbt och åker iväg till jobbet, med två skrikande och gråtande barn hemma som inte vill att jag ska åka. Skuldkänslor...?

Jag äter lunch på 20 minuter och nu sitter jag framför datorn och borde jobba. Jag ser fram emot kvällen. När jag kommer hem ska jag duscha snabbt, klä mig själv och barnen. Christian kommer vid 18.45 och då ska vi vara klara för att åka till Porlezza (40 minuter med bil) och fira babysittern som fyller år. Vi kommer troligtvis hem sent, med två övertrötta barn som ska kläs om och läggas. I morgon är en ny dag.

Nojig?

Natalie har hostat i natt och lite på morgonen. Varje gång Natalie hostar så får jag hjärtklappning och det knyter sig i magen. Varför har hon hosta? Kanske skulle hon inte ha badit i poolen igår? Kan det bero på luftkonditioneringen som vi har på i bilen? Kanske luften är för fuktig, eller kanske... jag vet inte? Många Ticinesare upplever jag som nojiga. Allt är farligt och gör en sjuk. Är inte luften för torr så är den för fuktig, och då kan man bli sjuk. Blåser det blir man sjuk. Är det för kallt blir man sjuk. Är det för varmt blir man sjuk. Blir man kall om magen (särskilt om man just ätit) så får man ont i magen. Det är viktigt att torka håret efter duschen annars blir man sjuk. Man får inte springa runt med blöta badkläder för då blir man sjuk. Dricker man för kallt vatten eller om maten har svalnat för mycket så är inte det bra. Och så vidare... Jag vet inte, jag trodde att man blev sjuk av virus eller bakterier. Fast vem vet. De kanske har rätt. Jag vill inte ta risker, så därför har jag nu blivit som "dom". Eller "oss" kanske jag ska skriva. Jag är ju faktiskt officiellt schweizisk medborgare nu. Vädret kan jag inte rå på, men det blir inget bad i poolen för Natalie idag! Stackare!

Helgen

Trots värmen och den fuktiga luften, som gör en totalt orkeslös, så har vi haft en fullspäckad helg. I lördags var vi på marknad i Bellinzona och lunchade hos vänner som bor där. På kvällen var vi på Monte Brè där det var byfest. Barnen hade jätteroligt och dansade och åt och fick vara vakna lite längre än vanligt. Detta resulterade i att de vaknade fram mot kl 9 på söndagmorgonen! På söndag förmiddag tog vi linbanan till Monte San Giorgio. Barnen gillar linbanor och är nu vana åkare efter att vi varit i St.Moritz.



Vi vandrade till en “Grotto” (traditionell restaurang) där vi åt lunch. Barnen vandrade själva nästan hela vägen men när Lucas hade ramlat och slått sig blodig på hakan ville han åka vagn, och då ville Natalie också åka vagn naturligtvis. Lunchen bestod av barnens favoritmat: bröd, affettato misto (salami, parma skinka, torkat kött etc) och polenta med coniglio (kanin). Sen vandrade vi i skuggan i skogen och Lucas sov i vagnen. På eftermiddagen tog vi linbanan ner igen och åkte ut på sjön med Nonna och Nonno i deras båt. För en stund kände vi oss avsvalkade efter att ha badat i sjön allihop.

Gammelfarfar i himlen

I morgon är det 6 månader sedan min farfar begravdes. Jag och Natalie åkte till Sverige ensamna. Det skulle vara omöjligt att få Lucas att sitta still i en kyrka plus att jag tyckte att han var för liten. Han fick vara hemma med pappa. Natalie var nästan den yngsta på begravningen. Hon frågade om sin gammelfarfar och var han var. Jag förklarade att han var gammal och sjuk och har flyttat till himlen. Natalie vet att hennes morfar, som hon aldrig träffat, också bor i himlen och att han fick flytta dit för att han var mycket sjuk. Hon frågade om de ännu var sjuka. Nej, i himlen blir man frisk igen, svarade jag.

Tänk vad underligt det kan bli. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att bara några veckor senare skulle hon, min lilla 3.5-åring, vara så sjuk och vara nära att få flytta till himlen. Natten då vi trodde att hoppet var ute och vi satt vid Natalies säng med tårarna rinnande förklarade jag för henne att hon var mycket sjuk och att hon inte kunde komma hem till oss igen. Hon skulle vara tvungen att flytta till himlen, till morfar och gammelfarfar. De skulle ta hand om henne. Någon vecka senare, när Natalie började tillfriskna och tala, så frågade hon mig: Men jag måste alltså inte flytta till himlen, eller? Nej, det behöver du inte, Natalie. Du ska komma hem igen till mamma, pappa och Lucas, svarade jag. Vad tror ni, hörde hon vad jag sade till henne den där natten?

6 månader har alltså redan gått sen begravningen av min farfar. Det har gått fort, men ändå inte. Mycket har ju hänt sen dess. Då var vi ledsna för att gammelfarfar lämnat oss. Det är vi ju fortfarande, men på ett annat sätt.

Nu har sommaren kommit...

...och det med besked! Det har blivit sådär varmt igen, mycket varmt, och fuktigt. Helst stannar man bara inomhus. Nu kommer nog inte våra långärmade tröjor att användas förrän mot slutet av september (förutom när vi åker till sverige i augusti...). Förra veckan flydde vi upp till St.Moritz där vi stannade i drygt en vecka. Där var det "bara" varmt. Som en normal jättevarm svensk sommar. Vi promenerade, badade i sjön, åt glass och hade pick-nick. Barnen trivdes jättebra och uppskattade speciellt mycket alla lekparker och kabiner. Natalie, som är galen i salami och bröd, älskade pick-nickerna. Lucas, och ibland även Natalie, sov snällt i vagnen på eftermiddagarna när vi vandrade.




Men nu är vi hemma igen. I värmen. Det var 30 grader i sovrummen när vi kom hem vid 22-tiden i förrgårkväll och 26.5 grader utomhus. Vi lämnade luftkonditioneringen i sovrummen på hela natten. Igår förmiddag gick vi till lekparken som ligger i skugga och på eftermiddagen lekte vi i källaren i huset där det är relativt svalt. Vid 16-tiden, när det börjar komma skugga i trädgården, var barnen ute och plaskade i minipoolen. När jag flyttade hit så tyckte jag det var konstigt att så många har sommarställen i bergen dit de flyr på sommaren (och på vintern för att åka skidor). Jag tycker inte det är konstigt längre.