Julen

I dag är jag tillbaka på jobbet efter en liten långhelg. Christian är ledig hela veckan, men jag jobbar tisdag och torsdag. Solen skiner och det är ganska varmt så det är inte särskilt lockande att vara på jobbet, men semesterdagar växer inte på träd...
Julen är över. Barnen öppnade julklappar både på lördags- och söndagsmorgonen. Vi åt lite gott på lördagskvällen tillsammans med svärföräldrarna hemma hos oss. På söndagen var vi hos Christians kusin och firade jul. Barnen var glada för alla sina julklappar. Det blev böcker, filmer, lite kläder och pussel till båda två, en radiostyrd bil, delar till Brio tågabana och en liten handdator till Lucas och lego, väggdekoration och pyssel till Natalie. Julstämningen inföll trots att vi hade strålande sol och 12 grader. Barnen spelade fotboll efter lunchen och det resulterade i ett besök på akuten med Lucas... Han ramlade in i en rosenbuske och fick ett skärsår i pannan. Blod rann nerför ansiktet och det såg ganska djupt ut så vi tyckte det var bäst att visa upp såret. Det behövdes dock inte sys, han tejpades bara.

Igår åkte vi upp till Lüina-Airolo och åkte skidor. Lucas åker nu nerför barnbacken alldeles själv och Natalie tog mod till sig och provade lite hopp med skidorna. Om barnen vill åker vi nog dit i morgon med.

Julfest på dagis

I går vad det julfest på dagis. Föräldrarna hade gjort i ordning lite drick- och ätbart och vi samlades några timmar alla tillsammans. Barnen sjöng några jullåtar. De flerspråkiga barnen fick hälsa god jul till de andra på sitt andra språk. Svenska, kroatiska, japanska, ryska och schweizertyska blev det. Det skulle även blivit på portugisiska och engelska men dessa barn var sjuka. Det verkar som att det går runt magsjuka. Hoppas vi besparas detta. Det skulle verkligen förstöra julhelgen.

Föräldrasamtal

I fredags var jag och Christian på föräldrasamtal hos dagisfröken. 

Lucas, inga problem. Fröken sade att han är generös, hjälper gärna de andra, mycket närvarande, intresserad och tidig i utvecklingen. Det är ju skönt att han inte visar sin trotsiga sida på dagis...

Natalie ska börja skolan nästa år ty här börjar de skolan de året de fyller 6 år, och det gör ju Natalie i september nästa år. Inga problem med skolstart, hon hänger med och är på ”rätt nivå”, eller hur man ska uttrycka det. Hon är också mycket hjälpsam, hjälper de mindre med jackor och skor utan att fröken behöver fråga och så vidare. Ett litet orosmoln finns dock kvar när det gäller hennes koncentration eller reaktionsförmåga. Detta enligt fröken, men jag kan inte nejka till att jag också har noterat detta. Det är svårt att beskriva, men ibland är hon någon annanstans i tankarna och hänger inte med i diskussionen. Det är som att hon inte hör, men jag tror inte det är något fel på hörseln. Nåja, fröken vill att hon åter genomför ett kognitivt test (hon har redan gjort det genom sjukhuset i Bellinzona för drygt ett år sedan men inget ovanligt noterades). Det kan ju inte skada. Det skulle vara intressant att få veta vad vi kan göra för att hjälpa henne, särskilt i skolan då hennes mentala närvaro är viktig för att kunna följa med på lektionerna och lära sig.

Dansskola

I torsdags var jag med och tittade på Natalies danslektion. Det var ”öppna dörrar”. Detta sker bara en gång om året, de andra dagarna är dörrarna stängda och inget tjuvtittande är tillåtet. De är så söta de små flickorna i sina ljusrosa balettkläder. Natalie var glad att jag var med, men var ganska blyg att visa vad hon kan. Lucas satt med och tittade han med. Han ville ta över min telefon och fota och tillslut fick jag ge honom ett tuggummi för att sitta still och låta bli min telefon...

Lucia på dagis

I onsdags var jag och Camilla (en annan svensk mamma vars son går i samma dagisgrupp som mina barn) på dagis och bakade pepparkakor och lussade. Vi började med att baka pepparkakor; 26 barn i åldrarna 3-6 år och 3 vuxna (jag, Camilla och dagisfröken). Det var kul men ganska stressigt. Alla barnen ville ha hjälp med att kavla och lägga på plåt, samtidigt. Jag tror dock att barnen hade mycket roligt, och det var ju därför vi gjorde det. Efter bakningen klädde sig de svenska barnen i Luciakläder. Sjungandes tågade de in i ett ganska mörkt rum och alla de andra barnen satt stilla och tittade på. Sankta Lucia, Blinka lilla stjärna, Midnatt råder och Staffan stalledräng sjöng de. De var så duktiga! Efter detta berättade jag lite för barnen om Lucia och hur vi firar det i Sverige. Det känns speciellt att barnen kan få gå Luciatåg, precis som jag själv när jag var barn.

På eftermiddagen hade den Svenska barngruppen sin träff hemma hos en av de svenska mammorna. Hon hade bakat underbart goda lussekatter och vi åt och åt och åt. Tack Johanna! Utan dig hade jag inte fått äte en enda lussebulle denna jul. Jag har inte hunnit/orkat baka saffransbullar i år. Ni i Sverige är lyckligt lottade som kan köpa färdiga bullar om ni inte orkar baka. Njut för mig med!

Julmusik

Nu har jag tagit fram julskivorna. Det var sent, jag brukar göra det redan i slutet av november, men det har varit så mycket att göra att jag glömt bort det. Musiken lyssnar jag på i bilen när jag åker till och från jobbet och så sjunger jag med så hela bilen skakar. Tur att jag är själv i bilen. Den första julskivan som jag spelade i morse var med Carola. Hon har en underbar röst som gjord för att sjunga stämningsfulla jullåtar och om jag vrider upp volymen tillräckligt högt när jag sjunger med så överröstas mina tafatta försök att låta som henne. Gläns över sjö och strand....

Det känns som att alla måsten och andra diverse inbokningar inför jul är under kontroll så kanske kan jag nu slappna av och bara njuta...

Tiden går

Det har snart gått två år sedan Natalie blev sjuk. Det har gått fort men ändå inte. Mycket har hänt och jag tänker inte lika mycket på tiden då hon var sjuk. Om det inte vore för stödstrumpan och ärren på kroppen så syns ingenting på Natalie. Hon talar ännu mycket om sjukhus och doktorer och beskriver ibland minnesbilder lite ihopblandade. Själv kommer jag ihåg allting, men detaljer börjar blekna. Förra året var jobbig, särskilt vintern då Natalie ofta hade feber och hosta. Nu har ytterligare ett år gått och jag tror jag kommer vara lugnare om Natalie blir sjuk och får hosta (hon har inte varit det ännu denna vinter).

Jag kommer nog vara extra beskyddande ett bra tag till. Jag vaccinerar mot influensa. Om ett annat barn dricker från mina barns glas så tar jag genast bort glaset och så vidare. När de är på dagis är det dock svårt att kontrollera men Natalie är mycket noga själv. Jag vet inte om det ligger i hennes personlighet eller om hon har blivit det efter mina uppmaningar att man inte ska dricka från andras glas, stoppa saker i munnen och att det är viktigt att tvätta händerna för att undvika att bli smittad. Hon vägrar te.x. använda en gaffel om hon tror att någon har haft den i munnen, äta från en kaka som någon annan bitit av, eller äta något som legat på golvet och så vidare.

Vi träffar ibland personer som vi inte kände för två år sedan och alltså inte vet vad vi gått igenom. Ibland undrar de varför Natalie har en stödstrumpa, Natalie visar ofta upp den stolt. Det är svårt att förklara. Det var ju ett ganska komplicerat förlopp och inte bara en åkomma. Ska man ens försöka. Jag säger ibland bara: Hon har strumpan för att hon var mycket mycket sjuk för två år sedan och fick en blodpropp i ljumsken som följd. Endel vill veta mera, andra inte. Nämner man hjärnblödning så blir det så laddat.

Lungorna är det vi oroar oss för mest. Det var ju där det började och vi vet inte varför hon fick ett sådant allvarligt förlopp. Troligtvis är det hennas svaga punkt och det gör oss naturligtvis oroliga. Hjärnblödningen, som var en följd av sjukdomen, ger oss en annan typ av oro. Att det ska ha givit konsekvenser på Natalie. Hennes inlärningsförmåga, koncentration eller annat. Vi kommer aldrig att veta det exakt. Vi vet ju inte hur hon skulle varit om hon aldrig blivit sjuk. Dagisfröken har kommenterat att hon tycker Natalie har problem med just koncentrationen och vill ha henne under speciell observation och utredning. Jag tycker hon verkar normal. Jag skulle själv ha svårt att behålla koncentrationen på dagis med 23 barn och bara 1 fröken. De neurologiska undersökningarna (som var mycket detaljerade) har visat att hon ligger inom de normala gränserna. Vi ska på föräldramöte i morgon och då vill jag att fröken förklarar sig lite bättre. Jag är rädd att Natalie ibland observeras lite extra just för att hon vet Natalies bakgrund. Vi får se vad som kommer fram.

Lucia i Lugano

I går gick de svenska Luganobarnen, tillsammans med en svensk kör, Luciatåg pà Piazza Riforma i Lugano. Oh va söta de var! O va fint de sjöng! Detta var det allra första riktiga Luciafirande för mina barn. De var så duktiga alla små och stod stilla i säkert 30 minuter.

Skidor

Visst fanns det snö så det räckte! Första dagen var barnen två timmar i skidskola. Det var en hel grupp barn som satte på sig skidorna för första gången. För Natalie var det alldeles för enkelt.

Andra och tredje dagen tog vi privatlektioner till båda barnen i stället. En instruktör till båda två. Det kostade lika mycket och var bra mycket effektivare. Efter detta klarade Lucas till och med att ta sig ner själv! Duktig pojke.

Natalie fick sedan åka i de riktiga backana en eftermiddag med pappa. Hon är riktigt duktig och åker även mycket fort.
Vi hade fint väder och varken för varmt eller kallt. Allt var helt perfekt förutom när vi fastande i en hiss och då vi ringde på hjälp förklarade en man (pà Schweizertyska) att vi skulle få vänta på hjälp i en timma. Med barnen på gränsen till panik lyckades Christian bända upp dörren och vi kom ut tillslut.

Julgran

Nu känns det som att jag är klar med julpynt och julbak. Julgranarna är klara (en liten och en stor). Jag och barnen klädde den stora granen i lördags. Dukar, tomtar och ljus står på plats. Samma sak på samma plats varje år. Några nya figurer inhandlade i Alsace har fått ta plats bland det gamla. Jag har bakat pepparkakor, 4 andra sorters kakor och mjuk pepparkaka. Anledningen till allt bakande var att jag hade bjudit in mina kolleger med partner och barn på the och kakkalas i går. Det blev riktigt trevligt, 18 stycket blev vi, trots att ett gäng hade irrat bort sig i Lugano och kom relativt sent. Det gänget stannade därför sent och åkte inte förrän vid 19.30. Det blev snabba ryck att göra i ordning middag och få barnen i säng.

I kväll måste vi packa eftersom vi åker till bergen på onsdag. Meningen är att vi ska åka skidor, alla fyra, men vi får se hur det blir. Det finns nästan ingen snö. Det finns ett badhus som får fungera som backup annars.

Advent och pepparkaksdeg

Det är svårt att komma i julstämning tycker jag. Första advent kom tidigt i år. Min man lyckades i alla fall hinna sätta upp en del av utomhusbelysningen, utan tjat i år. Det var t.o.m. han själv som ville ha upp den i helgen. Jag tyckte det var lite tidigt. Men nu har vi i alla fall stressat grannarna så snart kommer det nog upp lite julbelysningar även i grannhusen. Jag satte upp stjärnor i fönstren. Natalie har lysande änglar i sitt rum och Lucas har lysande flygplan. I köket har vi adventljusstake och på bordet har vi en vanlig adventsstake. Naturligtvis skulle barnen gräla om vem som skulle blåsa ut ljuset så jag fick tända ett annat ljus bredvid. Lucas tyckte även det var konstigt att jag inte skulle tända alla fyra.

Jag gjorde pepparkaksdeg i helgen. IKEA säljer inte pepparkaksdeg längre och eftersom jag lovat att vi ska ha pepparkaksbakning med den svenska barngruppen på onsdag så fanns det inte något annat val. Hoppas att det blir goda pepparkakor trots att jag använt mig av melass i stället för sirap och råsocker i stället för farinsocker... Degen smakar i alla fall som den ska!

Det konservativa Schweiz

I går kväll var jag på tjejmiddag med jobbet. Vi är ca 25 tjejer som jobbar här, av ca 200 totalt och med på middagen var vi 12. Jag brukar inte umgås så mycket med de andra tjejerna på arbetet eftersom jag är ensamtjej på forskningsavdelningen och de andra jobbar på finans-, inköps-, och personalavdelning. Därför är det kul med dessa middagar då jag få tillfälle att lära känna de andra tjejerna. De andra har italienska som modermål och talade så fort att det ibland var svårt att hänga med. Detta trots att jag talar bra Italienska och har bott här i över 6 år. Jag undrar om det alltid kommer vara så?

Vad som fårvånade mig mest under kvällen var diskussionen om hur mycket deras män hjälper till i hemmet. Det kändes som att det är här som det var i Sverige för kanske 40 år sedan. Helt otroligt! Detta är arbetande kvinnor (vissa deltid, andra heltid och bara 4 av oss har barn) och de flesta av deras män gör inte ett smack där hemma! Visst klagade tjejerna lite över detta, men det verkade ändå som att det till viss del var accepterat. De menade att männen var bortskämda av deras mammor och aldrig hade behövt hjälpa till i hemmet. De ville att männen skulle hjälpa till lite mera, laga mat ibland, men att man ändå inte kan begära att de ska stryka och städa!? Kan man inte???

Cirkus

I söndags eftermiddag var vi på Cirkus hela familjen. Det är första gången barnen är på cirkus och det var riktigt roligt. Kanske hade jag förväntat mig att clownerna skulle vara lite roligare och involvera barnen lite, men Natalie och Lucas var nöjda och glada. Visst är det imponerande att de kan träna elefanter?!

Straff?

I lördags var vi på lekparken i Origlio. Natale trotsade om ALLT. I bilen hem var det Lucas tur. Han sparkade och skrek. Jag blir så TRÖTT på att bråka. Väl hemma så talades vi vid och enades om vad som ska ske om man: slåss, sparkas, skriker, säger fula saker (upprepade gånger får vi höra: dumma mamma, elaka mamma, dumma pappa, elaka pappa) och liknande. Vi enades alla 4. Vid dessa tillfällen måste man gå på sitt rum och vända tidsglaset (det som ska vara till när man borstar tänderna) som tar ett par minuter att rinna ner. Sedan får man komma ner och be om förlåtelse och uppföra sig ordentligt. Det gäller samma för alla 4.

Natalie var den första att genomföra proceduren. Hon skrek och uppförde sig illa när vi skulle äta kvällsmat. Hon ville byta plats fast hon tidigare hade bestämt hur vi skulle sitta. Hon gick snällt upp på sitt rum när jag bad henne och kom ner ett par minuter senare och satte sig på sin plats och åt.

När de på söndagen kom i slagsmål så bad vi båda att gå på sina rum. Lucas ville inte men jag ”hjälpte” honom och vi stannade där tillsammans. Natalie gick till sitt rum utan problem.

Senare på kvällen sade Lucas ”Dumma Mamma”. Vad sade du Lucas? jag hörde inte, sade jag. Ingenting, förlåt, förlåt sade han med en gång och sprang fram och kramade mig. Helt klart ville han slippa att gå på sitt rum (och det slapp han). I vanliga fall skulle han ha fortsatt säga ”Dumma Mamma” om och om igen.

Inte för att skamvrå (eller vad man kan kalla det) är det bästa som ”straff”, men jag tycker vi har provat allt annat! Barnen vet mycket väl vad som är rätt och fel (och det är ju det viktigaste), men verkar inte ha någon motivation till att göra det rätta. Dåligt uppförande har ändå inte fått några konsekvenser mer än att mamma blir arg. Det känns inte helt fel att man faktiskt tvingas gå undan från leken ett tag om man slåss eller säger fula saker. Att uppmuntra bra uppförande är ju naturligtvis viktigt det med, men det verkar inte räcka. Nu ska vi prova detta!

Alsace

I helgen var jag och Christian i Alsace. I juni fick Christian en hotellövernattning i födelsedagspresent och så lade vi till en natt själva. Vi åkte på fredagkvällen och kom hem på söndagskvällen. Barnen stannade hos Nonna och Nonno. Alla nöjda och glada.

Ingen av oss hade varit i Alsace tidigare. Vi hade två underbara dagar där vi bara behövde tänka på oss själva, för omväxlings skull. Vi vandrade i små mysiga byar och tittade på julpynt. Vi köpte lite nya tomtar och änglar som jag längtar efter att få ta fram, men det är liiite tidigt ännu. Vi gick på vinprovning, besökte ett slott (som jag inte minns namnet på) och åt mycket god mat.

Höstlovet

Nu är mormor redan tillbaka i Sverige sen ett par dagar. Vi hann med en hel del under de 10 dagar som hon var här. Den första halvan var solig och varm och vi försökte vara så mycket som möjligt utomhus. Barnen ville visa hur duktiga de är på att cykla, gunga och klättra. Vi shoppade skor och åt på uteserveringar.

Under de regniga dagarna som följde var vi mera inomhus, vi åkte och hyrde skidor och skidskor, en dag var vi på IKEA där de kunde leka bland bollarna, vi åt polenta med kanin hos svärföräldrarna och så fick barnen även komma ut och plaska lite i vattenpölar. Mormor hade handlat med sig godis, lakrits, dipsåser, hallonkräm, snabbrisgrynsgröt och filmer till barnen. Lucas älskar sina Alfonsfilmer och har redan sett alla flera gånger.

När Natalie skulle berätta för dagisfröken vad vi gjort under lovet så var det första hon kom på att vi hade hyrt skidor och skidskor. De ser båda fram emot detta. Hoppas Natalie minns hur man gör från förra vintern. Lucas ska lära sig i vinter är det tänkt.

Mormor

Mormor är på väg hit. Min mamma alltså, som numera kallas mormor av barnen, mig, Christian, Christians föräldrar och mormor själv. Hon sitter på planet nu om allt går enligt tidtabell.

Det är en stor händelse. Barnen har räknat ner dagarna i några veckor nu. Det var ju lite osäkert om hon skulle kunna komma efter Lasses operation, men han mår fint nu och det är ju skönt. Jag ska vara hemma från jobbet hela nästa vecka och barnen är lediga från dagis (höstlov).

De senaste dagarna har barnen frågat om mormor börjat packa. Till och med i natt när Natalie (och jag) vaknade av att hon hostade så undrade hon om mormor packade.
- Ja, det gör hon nog, svarade jag.
- Varför packar hon mitt i natten!? Frågade Natalie då.
- Det har du rätt i Natalie, hon sover nog nu.
- Varför är du vaken? Undrade Natalie.
- För att du hostar. Jag lägger mig här med dig en liten stund, sade jag och lade mig ner bredvid Natalie.
- Gå till din egen säng! Uppmanade hon mig då.
Och jag gick till min säng, nästan lite ledsen...

Vi har gjort i ordning gästrummet (eller mormors rum som barnen kallar det). Jag kollade att vi har pulverkaffe hemma och det hade vi (kvar sedan förra gången). Fast någon gång kanske mormor vill prova kaffe från vår nyinköpta nespresso. Jättekul apparat med behållare med mjölk som vi förvarar i kylen. Cappuccino med bara ett klick! Nåja, nog om den.

Det ska bli spännande att se vad mormor har handlat med sig. Jag hade en liten önskelista men hon kan omöjligt ha fått med sig allt på denna.

Christian kommer hem i kväll efter tre dagar i Frankfurt.

Ett barn funderar

Lucas: Mamma, när jag var i din mage, låg jag där bland maten då?

Jag: Nej, pojken min, du låg i en annan påse i magen, inte samma som maten hamnar i.

Lucas: Men hur kom jag in i den där påsen i magen? Hade du ätit upp mig?

IKEA

I går eftermiddag var vi på IKEA med svenska barngruppen. 6 kanelbullar, 1 kaffe, 1 läsk, 1 mjölk och 1 juice = 7 CHF (ca 50 kr). Helt otroligt! Det kan ju inte gå ihop? Visst, de tjänar ju på det man handlar i butiken. Och handlade gjorde vi ju. Det är nästan omöjligt att gå genom butiken (som man måste för att komma ut från restaurangen) och inte handla någonting.

Det är ungefär samma affärsidé som i Las Vegas. Jag var där med ett par vänner för 11 år sedan! Ett rum i de stora fina hotellkomplexen kostade nästan ingenting. De tjänar på det man förlorar i kasinot. Fast de gick nog back på oss i Las Vegas för vi spelade inte. Vi lade bara några mynt i de enarmade banditerna för att få tillgång till gratisdrinkarna som severades...

Höst

I fredags var det meningen att jag och Christian skulle åka bort och övernatta på hotell i Alsace i Frankrike (det var en present till Christian på hans födelsedag) och komma hem på lördagskvällen. Barnen skulle vara på dagis sedan med babysitten på fredagseftermiddagen och sedan hos sin farmor och farfar. Men det blev inte så för Lucas vaknade upp med feber och vi fick stanna hemma. Han kunde ju inte gå på dagis och babysittern skulle komma först kl 11.30. Dessutom så ville vi inte lämna honom sjuk hos farmor och farfar över natten. I stället åkte jag och Christian en tur till IKEA och köpte en ny säng till Lucas. Han har sovit i spjälsäng fram till nu men började bli lite för stor för den. Så nu har vi två spjälsängar till salu.



I går fick jag resultat från biopsin och allt var ok. Jag är ännu svullen, men det gör bara ont om jag ligger på den sidan, annars känns det inget alls.



Det börjar bli kallare och sommaren är nu definitivt slut. Vi satte på värmen i huset igårkväll. Inte särskilt konstigt egentligen eftersom vi redan är en bra bit in i oktober. Nu är det dags att tänka på Halloween och sen kommer julen.

Knöl

I går var jag på sjukhuset och utförde en mammotome bröstbiopsi (vacuum-assisterad biopsi). Jag har haft en liten knöl i bröstet i säkert 7-8 år som har undersökts med mammografi och ultraljud regelbundet. På sista kontrollen för ett par veckor sedan sade läkaren att en liten cysta (heter det så på svenska?) har blidats innuti knölen, men det var inget att oroa sig över. Det skulle räcka att kontrollera lite oftare. Jag gillade inte att de observerat en förändring (om även helt ofarlig enligt läkaren) och önskade då ta bort knölen. Inga problem. Ett par veckor senare var jobbet gjort! Vid mammotome bröstbiopsi sätts en slang in i bröstet under lokalbedövning, en roterande kniv tar bort vävnad som sedan sugs in i röret. En liten metallbit lämnas kvar i bröstet där knölen suttit (för att hitta rätt plats om det skulle behövas) och vävnaden sänds på undersökning. Ingreppet tog ca 1 timma och sedan fick jag stanna ytterligare en timma där de bjöd på smörgås och te. Jag hade kylkudde på hela eftermiddagen och kvällen och bröstet var mycket svullet och det gjorde mycket ont. I dag är det bara svullet. Inte helt fel att ha ett större bröst ett par dagar, men det känns en aning osymmetriskt...

San Sebastain

Förra veckan var jag på jobbresa till San Sebatian i Spanien. Tre dagar hemifrån. Det var varmt och skönt när jag kom fram kl 18 på tisdagskvällen och jag gav mig genast ut på promenad för att undersöka San Sebastian. Det var ett underbart ställe. En stor strand centralt i staden där många solade, badade och barn som lekte i sanden. Jag tog av mig skor och strumpor och vandrade längs stranden fram till gamla stan. Där handlade jag lite souvenirer till barnen (som jag redan saknade). Överallt såg jag barn som lekte i lekparker. Hotellet var fint och rummet stort med en dubbelsäng. Det hade utan problem även fått plats två barnsängar. Det enda som som saknades för att kvällen skulle varit fulländad var Christian och barnen. Istället åt jag själv på restaurang och gick och lade mig tidigt. Mötet gick bra men hemresan på torsdagen var jobbig med mycket förseningar. När jag kom hem sov redan barnen.

Svullet ögonlock

Lucas vaknade i fredags med ett svullet och rött ögonlock och han sade att det gjorde ont att blinka. Jag ringde till läkaren för att fråga om jag skulle ge ögondroppar men då tyckte sköterskan att det var bäst att läkaren tittade på ögat. Efter att vi hämtat Natalie från dagis så åkte vi dit. Doktorn var lite fundersam. Det såg inte ut som konjunktivit som är den vanligaste ögonsjukdomen eftersom han inte var röd innuti ögat. Läkaren misstänkte något annat som kan leda till ett mycket svullet ögonlock och kräver antibiotika. Iblan till och med intravenöst. Jag var lite förvånad att det skulle behövas antibiotika men eftersom denna läkare inte normalt är en som skriver ut antibiotika i onödan så fick jag lita på honom. Lucas håller på med kuren och ska göra det i totalt 5 dagar. Ögat blev sämre i lördags men har sedan bara blivit bättre. Bieffekt av antibiotikan har märkts i form av många toabesök...

Sjukhusbesök

Besöket på sjukhuset gick bra. Dr Bianchetti, som är en mycket erfaren doktor, pratade så fort att det var svårt att hänga med. Tur att Christian också var med. Lucas satt tyst som en ängel, stackarn. Han var nog rädd. Dr Bianchetti är nefrolog (specialist på njursjukdomar) och var doktorn som upptäckte att Natalie hade utvecklat HUS och sände oss från Luganos sjukhus till Zürich. Doktorn minndes oss mycket väl, till och med vad vi jobbar med. Med i undersökningsrummet fanns även en doktorsstuderande tjej. Dr Bianchetti förklarade Natalies sjukdomshistoria för tjejen och sade att vi varit mycket nära att förlora henne. Han sade att om hon vill läsa om HUS och alla dess komplikationer räcker det att hämta Natalies journal som väger mer än Natalie själv!

Eftersom Natalie inte har några störningar som att dricka mycket på nätterna eller pinka i sängen tyder inget på att hon har någon störning på njurarna. Blodtryck mättes. Urinprov togs. Natalie var så duktig och pinkade i muggen. Urinprovet kommer ge säkrare svar. Om allt är bra blir nästa kontroll om 3-4 år. 

Underbar kollega!

En kollega som har varit i Sverige på jobbresa kom i morse till jobbet och hade med sig 16 tablettaskar med Läkerol Salvi och salmiak till mig! Finns det bättre kollegor? Tack Daniele!

Bilbarnstol

När Natalie inte längre fick plats i babyskyddet (bakåtvänd bilbarnstol till bebisar) så köpte vi en Bébé Confort Iseos (9-18 kg). Den skulle vara inte bara en av de säkraste men även bästa ur användarsynpunkt enligt TCS (motsvarande motormännens riksförbund) och fästs med iso-fix i bilen. Den var dyr men bara det bästa var gott nog till Natalie...

Vi har bara haft problem med denna stol. Iso-fix gick sönder nästan genast och sändes på reparation. Bältena vrider sig lätt och kärvar vilket gör det svårt att spänna bältet som man ska. Dessutom är det svårt att ställa in inklinationen om barnet somnar. Man måste även montera ur bältet för att ställa in höjden när barnet växer. Med våra andra, lite billigare, bilbarnstolar har vi inte upplevt några som helst problem. När vi för en månad sedan skulle flytta iso-fix stolen till en annan bil satt den fast! I går så bestämde vi oss för att stolen skulle ur bilen och det slöt med att efter en timmes arbetande med att få loss stolen fick Christian hämta metallsågen och såga loss den! Köp inte denna bilstol!

Friska

Kanske var jag för snabb med att skylla på dagis. Jag var ju sjuk innan Lucas, bara 2 dagar efter att vi kom hem från havet. Efter Lucas blev Natalie sjuk (och missade dansträningen) och i helgen var Christian sjuk (och missade födelsedagsfest av en bekant). Samma symtom allihop. Viruset kom nog från vår semester i Italien.

Nu är vi friska allihop. Barnen är på dagis och jag och Christian på jobbet.

Förra onsdagen var Natalie på 5-årskontroll hos barnläkaren. Hon vägde strax under 18 kg och var 110 cm lång. Precis på medellinjen. Hon fick ett antal kramar och pussar av doktorn som kallar Natalie för sin mirakelflicka. Nu på onsdag ska Natalie på sin årliga kontroll av njurarna på sjukhuset i Bellinzona. Jag förväntar mig inte att det är några problem med njurarna, men bättre med en kontroll för mycket än en för lite.

Dagisvirus

Lucas har fått sitt första virus efter dagisstarten. Han hade hög feber i fredagskväll och i lördags och är hemma från dagis idag. Att missa en dag på dagis är inte hela världen men han kunde tyvärr inte följa med på födelsedagskalas på söndagen heller. Jag fick åka själv med Natalie. Lucas mådde egentligen ganska bra men vi vill inte riskera att han får ett nytt virus innan han har återhämtat sig helt. Vi överdriver säkert, men det är nog helt normalt efter vad vi har genomgått.

Det känns konstigt när jag tänker på att Lucas nu är lika gammal som Natalie var när hon blev allvarligt sjuk. 3 år och 4 månader. Uppkopplad till alla möjliga slangar och maskiner. Så liten i den stora sjuksängen. Jag har aldrig visat bilder som jag tog från sjukhuset. Jag tog inte ens så mycket kort. När hon var uppkopplad till ECMO tog jag inte ett enda. Andå så ser jag det framför mig som om det var igår.

Barnkalas mm

I tisdags jobbade jag, som vanligt, fast jag var superförskyld och hade nästan inte sovit någonting. Jag skulle nog ha stannat hemma men vi hade ett möte som varit planerat i två månader som jag inte ville missa. Jag däckade klockan 20 på kvällen. Jag hade egentligen planerat baka kakor till Natalies födelsedagskalas, men jag orkade inte. Barnen hade sin första simlektion på eftermiddagen. Samma tid men två olika grupper. Jag var ju inte med, men de sade att det hade varit jätteskojigt.

I onsdags lämnade jag Lucas på dagis för första gången. I måndags var det ju Christian som lämnade och i tisdags var det babysittern. Det var inte sentimentalt alls och jag njöt av varje sekund som jag kunde handla alldeles själv. Jag kunde plocka upp handeln i lugn och ro, göra fyllningen till tårtorna till Natalies kalas och förbereda för lunchen. Samtidigt som barnen lekte och hade roligt med sina kamrater på dagis. Alla nöjda och glada.

Kalaset blev lyckat. Det var strålande sommarväder (ja, vi har ännu sommar här) och barnen lekte i trädgården. Jag hade fyllt två minipooler som barnen plaskade i. Vi åt tårta (en med choklad och en med vaniljkräm, båda med smarties precis som Natalie ville). Natalie öppnade sina presenter och blev så glad för allihop.

På kvällen fick jag dock tråkigt besked. Lasse ligger på sjukhus. Hoppas han kryar på sig snart.

I dag är det första danslektionen för Natalie.

12 september

I dag fyller Natalie 5 år och det var Lucas första dag på dagis! Pappa följde med till dagis och Lucas sprang direkt in och började leka, med ytterskorna på. Han hämtades sedan av babysittern kl 11.30.

Vi kom hem i lördagskväll efter en härlig vecka vid havet. Det var varmt och skönt och barnen lekte så bra själva. Med armpuffar hoppade och simmade de själva i poolen vid hotellet och på stranden lekte de i sanden. De sov riktigt bra på nätterna med. Att äta på restaurang på kvällarna var dock inte det roligaste. Lucas hatar att äta, särskilt på restaurang så det blev en hel del tjat och gräl på kvällarna.

I går kom släkten och firade Natalie. Hon fick vad hon hade önskat sig: en badräkt från mamma och pappa, dockkläder av mormor och Lasse, docksits till cykeln av nonna och nonno och ett sminkset av Christians kusin. Utöver det fick hon även en badrock, en barbie, en Hello Kitty pyjamas och några grattiskort med posten. Och så hade hon ju fått ett cyklop i förskott.

Gräddtårta med jordgubbar bjöd vi på.

I dag...

...har jag jobbat hårt hela dagen och det återstår bara 5 minuter till att skriva något här. Fast det är bra tycker jag, att ha mycket att göra på jobbet. Då känner jag mig nyttig och tiden går mycket snabbare.

Natalie vaknade i morse och hade minst 5 myggbett på ena armen, stackare. Jag måste komma ihåg att ta med myggspray när vi åker till havet. Jag får alltid en massa myggbett när vi är uto och äter på kvällarna. Christian får inga alls. Natalie och jag verkar ha godare blod.

I tisdags sålde vi vår första babygrej på intenet. Vi sålde bärselen Baby Björn, som knappt är använd. Det blir inte mycket förtjänst, men jag tycker det är jättekul att någon kommer att använda den.

Natalies dagisfröken klagade på tandkrämen jag tagit med till Natalie. Den var tydligen för god smak på så alla barnen äter av den. Ouppfostrade ungar ;-) Så jag fick ge mig av till affären och köpa den äckligaste...

Nu måste jag åååka. I morgon ska jag packa och sedan bär det av till haaavet.

Lite till semester innan sommaren är förbi

Ja, sommaren börjar gå mot sitt slut, fast sommarvädret är kvar. Vi ska ännu ha en till semestervecka i september då vi åker till havet i Italien. Samma lägenhetshotell och samma strand som de senaste 4 åren. För första gången ser jag fram emot det som en ganska okomplicerad semester. Vi behöver inte längre ta med blöjor (Lucas är nu HELT blöjfri), flaskar, nappar eller annat som hör bebistiden till. Lucas sover inte längre på eftermiddagen och kan vara vaken längre på kvällarna. De klär sig, pinkar och äter själva. Dessutom är barnen efter denna vattenintensiva sommar vana med vatten och kan bada i pool med armpuffar helt själva. Kanske kan det bli lite relax detta år? Jag kanske rent av ska ta och ta med den där boken jag börjat läsa...

Dagisstart!

I dag börjar dagis efter det långa sommaruppehållet. Med nybroderade tygpåsar fulla med nybroderade saker gick Natalie stolt till dagis (med pappa) där hon nu tillhör de ”stora” barnen. Man går tre år på dagis (3 till 6 år gammal). Man börjar som ”liten”, året efter är man ”mellan” och sen blir man ”stor”. Lucas kommer alltså vara en ”liten”. Det är han helt införstådd med. Han kommer inte få äta på dagis i början utan hämtas kl 11.30. När han är redo kan han stanna och äta, men hämtas kl 13.00. Sedan kan han eventuellt stanna till 15.30 och vila med de övriga små- och mellanbarnen på eftermiddagen. Fast det får vi se om han kommer göra detta år. Natalie som nu är ”stor” behöver inte vila på eftermiddagen utan hon kommer delta i skolförberedande aktiviteter. Vad nu det betyder?

Varmt

Här har jag inte uppdaterat på ett tag. Det är på grund av att jag har varit på semester. Först var vi en vecka i de Schweiziska bergen sedan var vi i Sverige i 10 dagar. Vi har hunnit med massa roliga utflykter som jag kanske berättar om vid annat tillfälle. Tanken med att åka till bergen och till Sverige just i denna period var att vi kunde undvika den värsta värmen här i Ticino. Det lyckades vi inte riktigt med för värmeböljan är här NU. Det har t.o.m. utlysts väderallarm här i Ticino. Det är så varmt i denna period (en bit över 30-grader) att det t.o.m. går ut allarm om det. Har det hänt i Sverige? Byggnads- och vägarbetare och liknande har tillstånd att börja jobba kl 6 på morgonen och sluta tidigare. Det är jobbigt att sova när det är så varmt. Det är över 26 grader i sovrummen hela natten. Det är tur att vi har installerat luftkonditionering i sovrummen men jag vill inte låta den gå hela natten, särskilt inte i barnens rum. Natalie verkar sova bra i värmen men Lucas sover mindre bra.

Långsamt har jag börjat brodera inför dagisstarten. Natalie börjar den 29 augusti och Lucas kommer börja med halvdagar den 12 september (Natalies födelsedag). Spännande...

Läget med Natalie

Ibland träffar vi vänner som vi inte sett på ett tag och alla frågar hur det är med Natalie och om hon är helt återställd. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Jag skulle kunna säga: ja, hon är helt återställd, men det är nog inte helt sant. Det beror på hur man ser det.

Hon har ju blodproppen i benet och bär stödstrumpa. Det är ju en mindre sak i det stora hela, men vi vet inte ännu vilka konsekvenser detta kan ge Natalie när hon blir större. Blodprover har påvisat att Natalie inte har en genetisk benägenhet att få blodproppar. Hon fick sin blodpropp där kanylerna till ECMO suttit och hon kunde inte behandlas med propplösande pga hjärnblödningen. Doktorn talade ändå om att Natalie kanske kommer att få förebyggande sprutor med blodförtunnande vid längre flygresor eller andra stillasittande perioder (som om hon gipsar benet tex) och dessutom rekommenderade hon att avstå p-piller när det blir aktuellt.

Natalie gillar inte strumpan, men gör inte så mycket motstånd när den ska på. Ibland verkar hon stolt. I lekparken härom dagen så drog hon upp kjolen för att visa strumpan för en annan mamma och sade: ”Titta, jag har en strumpa för att mina ben är inte lika stora. Det är för att jag har varit på sjukhus!” Jag undrar vad mamman tänkte.

En tant som är bekant till mina svärföräldrar utbrast då hon fick se att Natalie hade stödstrumpa: ”MEN VAD HAR DU GJORT? VAD ÄR DET DÄR!?” Nog kan jag tycka att man kan vara lite diskretare... Det krävs så lite för att Natalie ska börja ifrågasätta strumpan.

När det gäller hjärnblödningen och lungor så är Natalie friskförklarad och njurorna testas en gång om året med urinprov och blodtryck.

Ofattbart grymt!

Jag kan inte sluta tänka på skjutningarna i Norge. Hur kan en man avrätta ungdomar på detta grymma sätt? Det är så hemskt att det är ofattbart. Och så ler han framför kameran efter det! Hur straffar man en sån man?

Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit för de som blev vittne till detta. Och alla de stackars anhöriga. Hur klarar de att gå vidare?

Som på semester

Vi ska inleda vår semester på onsdag då vi åker till St.Moritz i en vecka och sen åker vi till Sverige (Gotland) där vi stannar 10 dagar. Fast det känns som vi redan har semester, på hemmaplan.

I fredags tog jag och barnen bussen till Lugano där vi besökte en lekpark, gav bröd till fåglarna vid sjön, åt lunch på uteservering och åkte en tur med turisttåget. Sedan åkte vi hem igen med bussen. Barnen badade lite i plastpoolen i trädgården och när Christian kom hem från jobbet åkte vi på cykeltur där Lucas fick inviga den fina rosa cykelstolen. På kvällen åkte vi till Lugano där det pågick festligheter och gatorna var avstängda för diverse uppträdanden.

I lördags tog vi tåget upp till Monte San Salvatore där barnen fick leka i lekparken och titta på antennen på nära håll. Vi lunchade och sedan vandrade vi nerför berget till Carona (ca en timmes promenad) där det blev glass i väntan på bussen som tog oss tillbaka till Paradiso där bilen stod. Jag och Natalie sprang in i affären och handlade lite snabbt medan Christian och Lucas stannade i bilen för Lucas hade somnat.

I söndags tog vi linbana upp till Monte Tamaro (1500 meters höjd). Där finns lek för alla åldrar och Natalie och Lucas lekte länge på den stora lekplatsen. Natalie stannade särskilt länge vid klätterväggen. Lucas lyckades ramla från en lekställning då han tog ett steg baklänges, men klarade sig som tur var bra. Efter att vi ätit lunch i restaurangen så åkte vi i rodelbanan tre gånger var, Lucas åkte med Christian och Natalie åkte med mig. Jättekul! Sedan vandrade vi på stigen till mittenstationen och på kanten växte det blåbär, hallon och smultron som vi alla plockade och åt glatt. På kvällen hade vi grillkalas med svärföräldrarna.

En fullspäckad helg!

Sommar?

Vädret är lite konstigt här nu. Mycket oförutsägbart. Det liknar mer april faktiskt. Det regnar ofta och mycket, mellan varven är det soligt och då mycket varmt. Det verkar som att det fina vädret följer min vän Camilla. När hon åker bort blir det regn och när hon kommer tillbaka blir det fint igen (håller du med?). Det är ju kul för henne men nästa år så ska jag nog informera mig om hennes reseschema innan jag bokar våra resor.

Efter några regniga dagar har vi nu i alla fall haft två dagar utan regn. I går åkte jag och barnen till stranden. Barnen har så roligt och plaskar och bygger i sanden. Natalie är mest i vattnet hela tiden medans Lucas håller sig mest på stranden. Han tycker vattnet är lite kallt. Undrar vad han kommer tycka om vattnet på de Gotlandska stränderna när vi åker dit i augusti (förutsatt att det blir någon dag med strandväder eftersom det verkar som att de svenska soldagarna redan är konsumerade med råga).

För övrigt så har jag börjat sy inför dagisstarten. Natalie som i September ska börja sista året på dagis ska inte bara ha sin ”symbol” broderad på 7 olika objekt (2 handdukar, 2 haklappar, 2 gympapåsar och skyddsskjortan) utan nu ska namnet dit också. Utöver det måste jag sy på Lucas symbol (stjärna) på hans 7 objekt. Egentligen är det tillåtet att rita med en textilpenna, men det har jag inte sett någon som gjort, och jag vill inte vara sämre än de andra schweiziska mammorna...

Begravning

I går var jag på min första begravning i Schweiz. Det var ledsamt, men en begravning är nog inte särskilt uppmuntrande var den än är. Man vet inte vad man ska säga till de närmast sörjande (barnen i detta fall). Jag blir så påverkad av att se andra gråta och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Visst, det är helt ok att gråta på en begravning men när inte ens barnen gråter då skulle det kännas konstig om jag börjar stortjuta. Jag försökte tänka på något annat. Fast det känns ju egentligen fel för på en begravnig ska man väl tänka på personen och ta adjö, eller?

Kistan var klädd med solrosor och ceremonin hölls i ett stort kapell som var jättefint inrett. Vita väggar. Granitgolv. Längst fram (på sidorna om prästen) så hade de belysta kaktusar med stenar runt om. Det var tolv kaktusar för att vara exakt, på varje sida. Jag räknade de om och om igen.

Hur jag än försökte koncentrera mig på kaktusarna så kom tankar om döden upp i mitt huvud. Alla ska vi dö, men vi vet inte när och hur. Mina barn kommer också att dö. Förhoppningsvis efter att ha levt många många lyckliga år, men en dag så är det deras tur. Oundvikligt. Det är tungt att inse detta.

När ofrivilliga tankar drog över mig, tankar på hur nära det varit att min första Schweiziska begravning skulle varit för drygt ett år sedan, med en liten liten kista och jag och Christian som närmast sörjande, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, oavsett hur många kaktusarna var.

Ett drygt år har gått...

... sen Christians farmor dog. Det var tråkigt. Hon var en så snäll och varm person. Fast hon var ju inte så ung längre och var ganska sjuk sista veckorna så det var ganska lätt att acceptera i alla fall. Natten till i måndags dog Christians farbror. Helt oväntat. Hjärtattack, bara så där. Det är lite svårare att acceptera. Det var nog skönt för mamman att hon inte behövde uppleva det i alla fall. Det blir begravning imorgon. De är så snabba här med begravningar, man hinner knappt förså vad som har hänt innan.

Bröllop

I helgen var jag och Christian på bröllop i Solothurn. En kompis, som vi känner från tiden i USA, gifte sig. De bor numera i Singapore så det var ett tag sedan vi träffats. Med på bröllopet var även en annan kompis som var i USA samtidigt. Det var kul att återses och minnas. Tänk 10 år har passerat sen vi var i USA! Vi tog i alla fall rätt beslut att lämna barnen hemma. Vi kunde njuta av middagen och efterfesten. Barnen skulle inte ha gillat att sitta så länge vid bordet och de hade så roligt hos nonna och nonno. Vi stannade över på hotell där en eller flera mygg gjorde oss sällskap på rummet. Det märkte jag först dagen efter då jag upptäckte ett 20-tal bett på benen. Mitt blod måste vara något alldeles speciellt för Christian får aldrig några bett, bara jag. Hm.

Dockskåpet

Cykelbarnstolen har kommit på posten. Den var ännu i förpackningen, helt ny alltså. Barnen tyckte först att det var lite underligt att Lucas fick en helt rosa stol, men när jag påpekat att tyget faktiskt även har lite grönt inslag så var det helt ok.




Jag lade ett bud på det gamla dockskåpet. Jag trodde inte att många skulle vilja köpa ett gammalt dockhus och trodde nog att vi skulle få det för en billig peng, men där trodde jag fel! Det såldes slutligen till någon annan för 75 CHF (över 500 kr)!!

Att köpa begagnat

Efter att jag köpt Natalie cykel begagnad via en internetsajt så fick jag lite smak för detta och vi har nu även inhandlat en barnstol till cykel för 20 CHF (ca 140 kr). Jag tyckte det var onödigt att köpa en ny när vi säkert inte kommer använda den så mycket. Båda barnen kan ju cykla men Lucas skulle nog inte klara någon längre sträcka själv. Nästa år kan han nog det. Att den är helt rosa vet jag inte hur vi ska förklara, men tur att Lucas inte bryr sig så mycket om färger :-)

Jag har även sett ett begagnat Lundby dockskåp till salu. Utgångspris är 1 CHF och försäljningen går ut på fredagkväll. Jag har verkligen letat efter möjligheten att köpa ett Lundby dockskåp till Natalie men de säljs inte i Schweiz och jag kan ju inte ta med ett på flyget. Det ser precis ut som mitt gamla dockskåp jag hade när jag var liten (som vi slängt) så det är nog runt 30 år gammalt och har ju inte elurtag och sånt som de nya husen har. Försäljaren bor i tyska delen av Schweiz i en ort som råkar ligga med vägen som vi ska åka i helgen (jag och Christian ska på bröllop i Solothurn). Det måste bara vara ödet att detta skåp ska bli vårat! Är jag bara nostalgisk? Kommer Natalie uppskatta ett 30 år gammalt dockhus? Vad tycker ni?

Simkurs

I dag var det den allra första simkurslektionen för Natalie. Jag var lite orolig för hur det skulle gå eftersom Natalie inte gärna doppar huvudet under vattnet. Hon är även blyg och rädd av sig inför nya saker. Men det gick bra. Föräldrarna fick följa med ända fram till bassängen och så kände Natalie en av de andra barnen. Hon var glad hela tiden och var så stolt efteråt att hon hade doppat huvudet under vattnet (fast det hade varit ofrivilligt när hon kom ner i vattnet från rutchkanan). So far so good. Vi får se hur det går imorgon.

Lucas fick sitta och titta på stackaren. Natalie var ju i samma bassäng som Lucas var i när vi gick på mamma-barn-sim i vintras och det var till och med samma instruktör. Han hade så gärna badat han med, men simkursen börjar först vid 4 år.

En vecka i bergen

Vi kom hem i onsdagskväll efter 6 dagar (och 6 nätter) i Engadina (St.Moritz). Den första dagen var lite kall men sedan hade vi det varmt och soligt alla dagar. Vi hann med att promenera, åka häst och vagn, grilla vid stranden, cykla, fira pappa Christians födelsedag och besöka ett stort antal lekparker. Det är så fin natur och det finns så mycket möjligheter till att göra många olika saker. Lekparkerna är stora och har andra saker än vad som finns på lekparkerna vi brukar besöka i Ticino. Natalie gillar klätterväggar och lååånga rutchkanor. Lucas gillar alla typer av klättermöjligheter. Grillplatser finns det på många ställen, med ved huggen och klar. Det finns en massa promenadstråk, både med eller utan backar, där bilar inte får köra. Orkar man inte gå så finns det ofta häst och vagn som man kan åka med. Nu är vi hemma ett tag och sen åker vi dit igen en vecka.

Kinderzoo och Kinderspital

På väg till Zürich i onsdags förra veckan stannade vi till på Knies Kinderzoo i Rapperwil. Det var mycket uppskattat. Barnen fick rida på hästar och elefanter (men då blev Natalie rädd och fick stiga av). De gav äpplen och morötter till kameler och elefanter. De åkte tåg, lekte i lekparkerna, klappade getter, såg säluppvisning i en pool och mycket annat. En perfekt sysselsättning för barnen en halvdag.






Efter det så åkte vi in till Zürich där vi tog in på hotell Hottingen. Hotellet låg mycket nära Kinderspital och där känner vi igen oss väl efter alla promenader vi gjorde för 1.5 år sedan fast trots det så gick vi vilse i regnet när vi letade efter en restaurang som vi varit på förut. Vi hittade tillslut en annan restaurang som fick duga. Hotellet kan jag varmt rekommendera, nyrenoverat och rent. Barnen uppskattade mycket frukosten då de fick nutella på brödet (det får de aldrig hemma).



På torsdagen var det dags för ultraljud och läkarbesök. Det är uppenbart att Natalie inte minns så mycket av sin tid på sjukhuset från de frågor hon ställde. Fast det är väl lika bra det. Natalie gillade inte alls ultraljudet. Hon har gjort ultraljud förut och inte reagerat likadant. Hennes ögon var tårfyllda och hon vägrade titta doktorerna i ögonen. De talade till henne på tyska som hon inte förstår och det måste ju vara väldigt förvirrande. Det var ganska jobbigt att ha med Lucas med för han krävde sin del av uppmärksamheten. Läkaren undersökte Natalie och mätte benstorleken. Hennes högra ben är fortfarande svullet men en aning mindre än sist. Hon tyckte vi skulle fortsätta med strumpan och komma tillbaka om ett år ellet två! Stackars Natalie som hade hoppats bli av med den där förbaskade strumpan. Nåja, det kunde varit värre. Vid mycket varma dagar så tyckte hon dock att vi kunde strunta i strumpan. Ändå det.

Återbesök i Zürich

På torsdag är det dags för återbesök på Kinderspital i Zürich. Natalie ska göra ultraljud av blodproppen i ljumsken och sen blir det läkarbesök. Jag tänkte be de mäta blodtrycket med för att se att inget hänt med njurarna. Urinprov är ingen idé att försöka sig på innan det har uppfunnits någon smart anordning som gör det möjligt utan att hålla en kopp i urinstrålen.

På torsdag ska vi alltså åter igen vandra i korridorerna, upp för trapporna, fika i matsalen, träffa läkare vi känner igen och se en himla massa sjuka barn. Det är obehagligt att återuppleva alla dessa hemska minnen. Detaljer som jag glömt kommer åter upp i minnet och det tar ett tag att bli som vanligt igen efter varje gång vi varit där. Fast tiden läker. Det kanske inte kommer bli så svårt denna gång. Trots allt så kommer vi ju dit med en FRISK Natalie. Lucas ska också få följa med.

Som på beställning...

... så fick vi fint väder i går när Christian hade sin 40-årsfest. Det har regnat mycket de senaste veckorna och i lördags var det riktigt dåligt väder. I går sken dock solen från morgon till kväll. Vi hade även fått de nya utemöblerna precis i tid. Festen blev helt klart lyckad och jag tror alla gick hem mätta och belåtna. Barnen var glada för de hade lekt hela eftermiddagen. Christian fick presenter som mest bestod av dyra drycker som vi ska avnjuta vid speciella tillfällen. Övriga paket får han dock om en vecka när det är hans födelsedag.

"Ny" cykel

Nu när Natalie lärt sig cykla utan stödhjul var det dags att ge henne en lite större cykel (16 tum) och ge den andra till Lucas. I stället för att spendera 200 CHF på en ny cykel så vi köpte en begagnad. Vi svarade på en annons och nu har Natalie fått en "ny" cykel. Hon blev jätteglad. Lucas blev också glad att han fick Natalies gamla och cyklar redan jättebra, utan stödhjul han med!. Och vi sparade lite slantar som vi kan köpa något annat för. Knä- och armbågsskydd kanske...

Dagisavslutning

I tisdags var det avslutningsfest på Natalies dagis. Sista dagen är på fredag, men festen var i tisdags. Först samlades föräldrarna och barnen och de läste slutet på en berättelse som de följt hela året. Berättelsen handlade om en kejsare i Kina och en fågel i en bur som ville släppas fri?! De har nämligen haft Kina som tema hela läsåret. Vilken tur att barnen nu är välinformerade om hur Kineserna äter, skriver och hur deras hus ser ut. Hm.

Sedan var det dags för en drakdans. Barnen hade klippat, klistrat och målat allt själva. Efter det så blev det kak- och tårtkalas inne på dagiset. Jag hade bakat en sockerkaka. Den blev helt ok även fast jag bara hade i ett ägg. Jag hade köpt hem flera ägg men de hade jag använt till den första chokladkakan, den som blev misslyckad och åkte i soporna. Endel hade med sig kakor, andra frukt eller dryck. Någon hade till och med tyckt att det var helt ok att ta med sig coca-cola till en dagisfest. Nåja.

Lucas kom lagom till tårtkalaset och han tyckte det var så roligt att få vara med. Han satte sig med de andra barnen när de skulle sjunga en sång och gjorde sitt bästa för att sjunga med. Inskolning med honom i september kommer gå problemfritt.

Trist besked

Mamman till en av Natalies dagiskompisar har fått cancer. Stackars, stackars henne och hennes familj. Jag ber att allt kommer gå bra!

Ett sådant besked får mig att tänka på hur lyckligt lottade vi är i min familj (hittills i alla fall). Natalie fick leva och vi är friska allihop. Jag klagar mycket på mina trotsiga barn och jag säger sällan hur glad jag är att jag har dom, trotsiga eller inte. De är mitt allt och jag älskar dom över allt annat! Bara så ni vet ;-)

Tålamod

Att bli förälder innebär många utmaningar. För tillfället är det mitt tålamod som sätts på prov. Det är oftast Lucas som bidrar till detta. Jag älskar ju min son jättemycket och han kan vara så gullig och snäll men att vara hans mamma har på sista tiden blivit mycket krävande och jobbigt! Han ska testa alla gränser hela tiden och vissa dagar vill jag inte vara hemma med honom. Stackare, det verkar inte vara helt lätt att vara 3 år. Han tampas nog med att inte veta om han ska vara liten eller stor. Han vill kunna klara allt och blir så arg och frustrerad när det är något han inte klarar men man får inte hjälpa till. Å andra sidan finns det saker som han vägrar göra för att han är för liten, enligt honom själv. Dessa utfall är förklarliga och jag kan förstå dom.

Det är jobbigare när han blir upprörd och skriker och inte lyckas tala om varför. Han bara skriker rakt ut och det finns inget jag kan göra för att lugna honom. Han vill inte kramas och inte prata. Ibland lägger han sig på mattan och gråter och skriker och slår med armarna omkring sig. Ett utfall kan brja för minsta småsak som att han inte får en godisbit innan frukosten. Det brukar sluta efter ett tag och då kommer han fram till mig och vi kramas. Detta kan ske flera gånger om dagen. Det är mycket påfrestande men jag försöker vara konsekvent. Om jag skulle ge den där godisbiten han vill ha så vill han bara ha en till och så blir det ett utbrott i alla fall.

Det tråkigaste är dock när han gör dumma saker med flit, som att förstöra Natalies saker, rita med penna på bordet och på kläder, kasta leksaker nerför trappan, slänga mat på golvet, vända vattenglaset upp-o-ner, klättra på köksbänkarna, beté sig allmänt illa i affären och så vidare. Han ska alltid ta på allting och försöka förstöra. Han vet vad som är rätt och fel, men han vill helt enkelt inte göra det rätta. Hans betéende får ju konsekvenser och jag försöker vara tydlig med att påpeka dom innan. Om han betéer sig illa vid matbordet får han ingen efterrätt t.ex. och det gör honom ledsen, men han gör om samma sak dagen efter i alla fall. Det är riktigt tråkigt och det gör mig så besviken.

Cykla

I torsdags, den 2 juni, lärde sig Natalie att cykla utan stödhjul! Vi tog av stödhjulen och hon bara cyklade iväg. Det såg ut som om hon kunnat det hur länge som helst! Jättekul! Nu blir det till att köpa ny större cykel till henne, det hade vi lovat om hon klarade att cykla utan stödhjul. Efter att Natalie lärt sig cykla satte vi Lucas på cykeln och med lite hjälp igång så cyklade även han, utan stödhjul. Dock inte med samma säkerhet som Natalie.

Ett kort inlägg...

...för jag är på jobbet och ska just bege mig hem. Jag ville bara kommentera att de stackare som blivit sjuka av ehec och utveckalt den allvarliga komplikationen HUS (hemolytic uremic syndrome), varav endel har avlidit, har drabbats av samma komplikation som Natalie drabbades av, fast hon fick HUS som en följd av pneumokocker.

Nu ska jag gå hem!

Mitt arbete

Vi hade möte på jobbet igår (som fortsatte idag och imorgon) med R&D (forskning och utveckling), sales och marketing (marknadsföring). Vid sådana möten närvarar även alla sales-representanter och produktionsansvariga från andra delar av världen. Under rundvandring på fabriksområdet frågar en man mig vad jag jobbar med. Eh, ja... det var en bra fråga. Nej, jag menar inte att jag inte vet vad jag gör men det är inte så lätt att förklara. Och det ändå till en i samma företag som jag. Jag kom då att tänka på hur lite mina vänner och min familj egentligen vet om vad jag arbetar med!

Det kanske kan intressera någon. Om inte så kan ni sluta läsa detta inlägg nu.
Jag arbetar i gruppen product development (produktutveckling heter det väl på Svenska?) som ingår i R&D på ett företag som framställer grafit och kol (en hel mängd olika typer till en massa olika användningsområden). Jag arbetar med att utveckla nya produkter som är baserade på kol eller grafit. Det kan gälla diverse efterbehandlingar i värme, i en särskild gas, malningar etc i olika sofistikerade småskaliga maskiner för att framställa ett material med rätt egenskaper för ett visst användningsområde. De nya materialen analyseras av oss och ibland av externa lab och ibland hos någon samarbetspartner eller universitet. Det är inte jag själv som står framför maskinerna men jag samordnar vad som ska göras, analyserar resultaten som skickas till mig och tar beslut om vad som ska testas hos en potentiell köpare. Det blir även endel läsande av litteratur och patent för att få nya ideer och för att se vad som redan gjorts. Just nu är jag inblandad i ett europeiskt projekt som handlar om bränsleceller. Europeiska projekt är roliga för då får man träffa nya människor från både företag och universitet och så blir det lite resor.

Jag arbetar 60%, tre dar i veckan alltså. De övriga dagarna, kvällarna och helgerna ser mitt arbete helt annorlunda ut. Lite enklare att beskriva men mycket mer slitsamt och jag får inte betalt för det i pengar men i pussar och kärlek.

Min lilla ballerina!

I lördagskväll var det dansuppvisning med min lilla Natalie och ett 60-tal andra barn och ungdomar. Natalie dansar i gruppen för de allra minsta och stod på scen tre gånger. När hon kom ut på scenen fick hon genast syn på oss i publiken och sken upp. Hon såg så stolt ut och log av glädje. Hon verkade inte ett dugg skrämd av att det var så många som tittade på och hon dansade det bästa hon kunde. Jag (liksom alla andra mammor och pappor) var så stolt! Hon hade verkligen roligt och det är ju det viktigaste. Lucas var så fascinerad av alla uppträdanden att han inte rörde sig ur fläcken, men mot slutet blev han lite uttråkad och ville upp på scenen och dansa han med. :-)

Jobbande mamma

- Jag vill inte att du ska jobba! Jag vill att du ska vara hemma och hämta mig varje dag på dagis precis som Sofias mamma! Jag vill ju vara med dig! Snyftar Natalie varje kväll när jag säger att jag ska jobba dagen efter.
- Jag skulle också vilja vara med dig varje dag, men jag kan inte det, jag måste jobba ibland med, svarar jag och så kramas vi och snyftar tillsammans.

Varje gång det sker så överväger jag för ett kort ögonblick att sluta jobba och bli hemma-mamma, men varje gång kommer jag till samma slutsats. Nej, det går inte. Jag skulle inte trivas. Jag har studerat i så många år för att nå dit jag är. Visst, prioriteringar ändras men det är ju just därför jag gått ner i arbetstid, med möjlighet att öka igen när jag känner för det.

Men visst känns det ledsamt att svara: - Ja, jag ska jobba i morgon, när Natalie frågar. Det är mycket roligare när jag kan säga: – I morgon är jag hemma HEEELA dagen, med ett leende, och få ett leende tillbaka.

Fast sen kan jag tycka att barnen kunde uppskatta lite mera när jag är hemma och vara snälla och lydiga och inte hitta på en massa bus hela tiden :-)

Barngrind

I lördags tog vi bort den sista grinden vi har i huset. Vi hade en lång grind som delade av entrén och på så sätt skyddade barnen från två trappor. Ja, ni som har varit hos mig vet vad jag menar. Grinden har varit öppen det senaste året eftersom båda barnen är kapabla till att alternativt öppna grinden eller klättra över den. Vi lämnade den dock för att den fungerade bra som jackhängare och för att om möjligt förhindra att barnen (läs Lucas) skulle få för sig att åka Bobby car nerför trappan. I stället så fick han en annan idé och det var att göra bakåt-volter i grindöppningen. Det är lite svårt att förklara, men imponerande att se. I lördags resulterade det dock i att han tappade greppet och for i golvet med ansiktet neråt. Han skrek som en gris och det kom blod ur näsa och mun och läppen svullnade upp. När den värsta smärtan hade avtagit var han redo att prova igen. Då tyckte vi att det var bäst att montera bort hela grinden. Jag undrar hur länge det dröjer innan vi hittar Lucas med sin Bobby car i en hög nerför trappan?

Visst är jag svensk!

I lördagskväll skulle vi titta på film men efter att vi inlett 3 olika filmer och vi redan sett allihopa gav vi upp och tittade på Eurovisionsschlagerfestivalen. Det var några år sen sist! När jag var yngre var jag ett värsta eurovision-fan och lyssnade på sångerna om och om igen och fyllde i resultatlistor med poäng och så vidare. I och med flytt utomlands så har det avtagit. Det talas ju ingenting om Eurovision Song Contest här i Schweiz.

Jag hade alltså inte hört Sveriges bidrag eller några av de andra ländernas bidrag innan så det var lättare att vara opartisk. Trodde jag. Trots allt så pirrade det lite extra i magen när Sverige uppträdde och de fick även min röst (men bara för att jag faktiskt ÄR svensk, för inte tyckte jag att de var bäst). Schweiz bidrag var ett av de sämsta och jag tror även de kom sist. Christian gav sin röst till Moldavien; grabbarna med de roliga hattarna och tjejen som cyklade på enhjuling. Själv gillade jag Tysklands bidrag och låten som vann (Azerbajdzjan).

Jag kan i alla fall varmt rekommendera att titta på Eurovision på BBC. De har en väldigt skämtsam kommentator som gör det möjligt att genomlida 3.5 timmar Eurovision en lördagskväll.

Barnbalett

I går så deltog Natalie i den första av två övningar inför den stora dansuppvisningen nästa lördag. De skulle träna på scenen där uppvisningen ska vara. Flickorna skulle komma uppklädda till teatern kl 13.30 och hämtas kl 17. Föräldrar fick inte stanna och titta. Natalie var helnöjd när jag kom och hämtade. Mamma, jag har dansat jättemycket! Så gulliga de var de små flickorna, uppklädda i sina rosa dansdräkter, rosa trikåer, rosa dansskor och håret uppsatt i rosa hårnät (Natalie hade t.o.m. rosa trosor, men de får ju inte synas!)! Inte ett mammaöga kommer vara torrt på uppvisningen. Inte mitt i alla fall.

Uteplatsen

Före (inte ett så bra foto, men jag hittade inget annat på denna hörna av trädgården):



Arbeter påbörjat:


Arbetet fortgår:







Och nu (inte riktigt klart, vi ska ha dörrar vid det lilla utrymmet längst in så det blir ett litet förvaringsutrymme där):

Lucas födelsedagsfirande

Tordagen den 8 maj 2006 föddes Lucas på St.Anna i Sorengo. Jag åkte till sjukhuset redan dagen innan eftersom det var planerat snitt. Lucas låg med rumpan ner och huvudet upp. Christian kom till sjukhuset på morgonen och var med under förlossningen. Det var en hemsk upplevelse jämfört med förlossningen av Natalie som var vaginal. Inte för att det gjorde mer ont, för jag kände som tur var ingenting under kejsarsnittet, men själva upplevelsen var hemsk. Man ligger naken på en kall, hård säng med armarna utsträckta åt sidorna med diverse sensorer för puls och blodtryck. Salen är en operationssal och alla är klädda i operationskläder och munskydd så man ser inte ansiktena. Jag fick inte ha glasögon på mig så allt jag såg var sudding. Jag kände hela tiden en känsla av obehag och pulsen gick på högvarv. Nåja, det var (nästan) glömt så fort Lucas kom ut och jag fick se honom. Det första jag sade var: com’è piccolo (va liten han är...).



Den 8 maj 2007 fyllde Lucas 1 år. Finklädd med skjorta hade vi en liten bjudning i trädgården med kakor och jordgubbstårta. Natalie fick blåsa ut ljuset.



För 1 år sedan fyllde Lucas 2 år. Jag, Christian och Natalie kom hem från Zürich straxt efter lunch där vi varit på återbesök på sjukhuset med Natalie. Lucas hade sovit hos Nonna och Nonno och jag hade dåligt samvete för att inte ha varit där hela dagen med Lucas, särskilt med tanke på att vi redan varit borta hela februari och mars. Vi hade ett litet tårtkalas med familjen och denna gång fick Lucas blåsa ljusen själv.



I går blev Lucas 3 år! På morgonen, när alla hade vaknat, öppnade Lucas paket i sängen. Han fick lite leksaker, DVD-filmer, böcker och en musik-CD. Filmerna väckte störst intresse och han ville redan innan frukost titta på film. Och det får man ju såklart, om det är ens födelsedag! Barnen och Christian gick till lekparken på förmiddagen medan jag gjorde i ordning tårtorna. På eftermiddagen kom en massa kompisar och deras föräldrar och vi åt tårta och hade fiskdamm. Vädret var underbart och jag är säker på att Lucas var jättenöjd med sin födelsedag!

Skype

I går "skypade" jag och barnen med barnens mormor (min mamma alltså...) för första gången! Det var ju kul! Jag vet inte varför vi har väntat så länge med detta. Kanske för att vi inte hade webcam på våra datorer. Men nu har vi ny dator med webcam och när vi var på Gotland så köpte vi en webcam till mammas dator och installerade den. Barnen tyckte det var intressant att kunna se mormor men de förvånas ju inte över hur sådana saker kan fungera. Inte som jag. När jag var liten fanns ju inte ens bärbara telefoner eller mobiltelefoner och för att inte tala om vad som inte fanns när min mamma var liten... Fast min mamma hänger med i svängarna. Jodå, hon har precis avslutat en datorkurs och finns till och med på facebook. Det ni!

Klätterapor

Nu är vår uteplats i trädgården nästan helt klar. Det är bara lite detaljer kvar. Vi ska nog inviga den lite smått ikväll med att grilla lite och äta ute. Den stora invigningen blir på söndag i samband med Lucas födelsedagskalas.

På tal om Lucas födelsedag så har vi ännu inte kommit på vad vi ska ge honom. Vi har talat lite om en tramptraktor att ha i trädgården eller kanske ett Bosch arbetsbord, men ärligt talat vet jag inte om han kommer leka så mycket med något av de. Lucas leker ju inte så mycket med leksaker, och pyssel eller målning intresserar honom inte. Han klättrar bara hela tiden på allt som går att klättra på. Gungställningar, staket, grindar, trappräcken, i köket, träd och annat. Att hoppa tycker han är kul med. Hoppa högt och långt. Från leksakshusets tak, från bordet, från trappan. Detta är faktiskt något som oroar mig mycket för tillfället, för han är inte rädd för att falla eller göra sig illa (trots att det har hänt några gånger). Det är svårt att säkra ett hus för en treåring eftersom de klarar att klättra över grindar och även att flytta stolar för att komma dit de vill.

Det är nu någon ska lugna mig med att säga att det är HELT normalt, alla pojkar är sådana och att det kommer gå över dagen han fyller 3 (på söndag alltså)!

Hemma igen

Nu har vi kommit hem igen efter 10 dagars semster på Gotland. Just det, hem. Jag vet inte när jag gick från att säga ”hem till Sverige” till ”hem till Schweiz”men jag tror nog att jag kan säga att nu, efter 10 år i Schweiz, så känner jag mig ganska hemma här.

Vi har haft det bra på semestern. Vi hade bra väder, sol alla dagar, och barnen gillade att leka i mormors stora trädgård. Grannen har en gungställning som användes flitigt av mina barn, både till att gunga med och att klättra på. Jag är även glad för jag tycker att båda barnen behärskade svenskan bättre än jag trott.

Vi besökte även släkningar; min bror, min faster, min farmor, samt min pappas grav. Vi njöt av solen, cyklade lite och åt. Vi äter alltid för mycket när vi är i Sverige. Särskilt frukost, för det finns så mycket gott bröd och pålägg. Ett par kg extra visade allt vågen i morse. Barnen gillar maten i Sverige. De älskade polarbröd och hallonkräm var uppskattat. De fick dessutom massor av godis av alla släktingar. Man ser att de har svenska gener när det visar sig att de även gillar saltlakrits. Visst är det lite roligt att man kan hitta saltlakrits (salmiak) i nästan ALLT. Till och med kakor! Christian sade att han inte skulle bli förvånad om det finns toapapper med doft av saltlakrits...

Resan hem gick rätt bra trots att vi var tvugna att vakna kl 5.15 i måndags morse och att vi hade tre flyg totalt. På Visby-Arlanda flyget så har man inga numrerade platser och det var intressant att följa hur svenskarna pressade sig före oss (barnfamilj) för att komma på planet först och kunna välja plats. Fast sedan fick några trots allt snällt flytta på sig för det fanns inga två-platser tomma bredvid varandra. Jag frågade om någon kunde tänka sig att ta hand om barnen under flygresan eller om de föredrog byta plats. De föredrog det senare :-)

Vi hann med en sista kanelbulle (mums) och svensk cappuccino (mindre mums) på Arlanda innan vi flög till Zürich. Christian stannade i Zürich för att hälsa på sin Pappa som befinner sig på sjukhus där så jag flög sista sträckan själv. Väl hemma så bar det av direkt till affären för kylen var alldeles tom och sen packade jag upp väskorna fulla med alla våra inköp: 11 böcker, 4 linnen och en jacka till mig; 6 böcker, 4 DVD filmer, 2 musik CD, en massa kläder och skidkläder till barnen; byxor till Christian och lite pulvermixar till nyponsoppa, hallonkräm och våffelsmet!

Påsk

Det blev inte en sån mardrömsresa som jag befarade och det var ju skönt. Fast barn är ju trots allt barn och helt smärtfritt kan man ju inte begära att det ska bli att resa med barn.

Övernattningen i Zurich var lite jobbig. Vi hade ett stort rum med två queen size sängar och en barnsäng på ett jättefint hotel, men det var faktiskt jättebilligt. När vi checkade in fick vi välkomstdrink: champagne till de vuxna och juice till barnen. Natalie hann nog inte ens smaka sin juice förrän den hamnade i mattan i foaljen och Lucas vägrade låta Natalie få lite av hans juice. Vi år sen en snabb middag på hotellet kom i säng fram mot klockan 22. Alarmet var satt på att vakna klockan 5.30. Jag delade säng med Natalie och det märktes att hon är van att ha en säng för sig själv. Hon placerade sig bekvämt i mitten och lade upp ett ben över mig. Sedan snarkade hon och Christain i kapp ända till Natalie vaknade klockan 4.15 för att inte somna om mera. Lucas däremot sov som en stock och vi fick klä honom sovandes.

Lucas blev uttråkad på flyget och ingen av de olika tidsfördriv vi tagit med passade honom. Han skrek ut sin frustration vid ett par tillfällen och då var det en man som satt framför som vände sig argt till mig och sade: -Tell him to be quiet! Jag visste inte vad jag skulle svara och skrattade bara. För nog hade jag redan sagt upprepade gånger till min 3-årige son att man inte får skrika på detta sätt. Jag tror nog även att min son redan VET att man inte ska skrika så. Det är nog faktiskt därför som han gör det.

Vi anlände till ett soligt och varmt Visby på lördagen och vädret har bara blivit bättre och bättre. Vi njuter. Särskilt när informationen når oss att det regnar i Lugano ;-)

På påskdagen åkte vi med släkten och åt Påsklunch. Lucas var minst sagt på dåligt humör och gjorde allt för att förstöra stämningen på restaurangen för oss och de andra. Tråkigt! Fast maten var god och Natalie var superlugn. Alltid något.

Vädret ska fortsätta vara strålande. Tur att vi i sista sekunden packade ner lite kortbyxor och t-shirts och lämnade mössor och vantar hemma.