Natalie har blivit förkyld. Vi visste ju att det skulle ske förr eller senare. Förra veckan började näsan rinna och sedan kom hostan. Inget konstigt med det kan man tycka. De jag talar med försöker förklara att nästan alla är förkylda nu, att det skulle vara konstigare om hon inte var förkyld. Det är lönlöst att försöka förklara. Jag kan ändå inte beskriva med ord vad som händer i min kropp, hur det vrider sig i magen, hur fort hjärtat slår och hur rädd jag blir varje gång hon hostar. Det räcker med en blick mellan mig och Christian för att jag ska förstå att han upplever samma sak. Minnena kommer tillbaka. Natalies hostande varade länge efter att hon kom hem. Dag efter dag. Natt efter natt. Inandningar 3 gånger om dagen, slemlösande. Febermätande. Vi hade en liten hink bredvid sängen ifall hostan ledde till kräkning. Tillslut var hostan borta.
Nu har den kommit igen, men hon hostar egentligen inte alls mycket. Hon har inte ens feber. Men jag tog direkt fram inhalationerna och slemlösande. Försöker lyssna om hon har sekret ner i lungorna. Uppmanar att hon ska dricka mycket och hosta. Det är ju viktigt att hon hostar upp sekretet. Igår ringde jag till och med till barnläkaren och vi fick tid direkt på förmiddagen. Lungorna lät ok. Han uppmanade att ge slemlösande och inhalationer, precis som jag redan påbörjat sedan några dagar.
Oron är ständigt närvarande. Lungorna är bara endel av oron. Hjärnblödningen, och vilka eventuella skador den kan ha bidragit till, finns också i tankarna. Läkarna och terapisterna tycker att hon är återställd. Det tycker egentligen vi med, men faktum kvarstår att Natalie har haft en 3 cm stor blödning i hjärnan. Så fort jag ser ett annat 4-årigt barn som klarar av att göra saker som Natalie ännu inte klarar så skapar detta en oro. Oundvikligt. Jag förstår att man kan vara stolt om ens barn är tidig med något och att man vill tala om det. Inget fel med det. Jag brukade inte bry mig om det. Endel är tidiga med vissa saker, andra är tidiga med något annat. Förr eller senare lär de sig ju allihop att skriva sitt namn, räkna till 10, cykla utan stödhjul, rita en gubbe, sjunga en låt etc. Men nej! Alla kanske inte lär sig detta. Det är rädslan vi har. När både dagisfröken och dansläraren frågar mig om Natalie förstår, så blir jag rädd. När hon räknar till 10 och alltid glömmer någon siffra, t.o.m. Lucas kan räkna lika bra, så kan jag inte hjälpa att jag blir orolig.
Ja, oron finns där i bakgrunden hela tiden, men för det mesta stannar den i bakgrunden och vi fokuserar på att vara glada och tacksamma för vad vi har. Att vi har Natalie. Att vi har Lucas. Att vi har varandra. Att vi mår bra just nu. Det är det enda viktiga.
I dag så skulle min pappa fyllt 63 år. Han blev bara 55. Grattis Pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar