Den 6:e januari var vi på återbesök med Natalie på Kinderspital i Zürich. Tur och retur på en dag. Det var benet som skulle undersökas. Vi har varit hos en läkare här i Bellinzona, som inte på något sätt är specialist på blodproppar hos barn, och inte hade någon aning om Natalie behöver en högre strumpa, fortsätta med den hon har eller kanske ingen alls. Tillslut kontaktade vi Zürich och fick snabbt en tid hos läkaren som vi varit hos tidigare och som även är specialiserad på bland annat blodproppar hos barn. Det är ju mycket ovanligt och uppstår oftast efter stora kirurgiska ingrepp. Natalie fick sin blodpropp pga av kanylen från ECMO.
I alla fall, väl framme i Zürich så kom olika känslor fram. Varje gata och gränd runt sjukhuset känner vi väl till. Vi promenerade omkring där flera gånger varje dag. Fast det är annorlunda nu. Denna gången gick vi hand i hand med Natalie. Vi känner även till alla korridorer och trappor i sjukhuset. Tre olika avdelningar låg Natalie på plus att hon transporterades fram och tillbaka till olika undersökningar som ultraljud, röntgen etc. Natalie kände igen sig men hon var inte rädd eller ledsen. Hon sprang runt i matsalen, så som jag minns att andra barn gjorde när vi satt där och åt ensamma för drygt ett år sedan. Vad jag önskade då att det var Natalie som sprang där. Och nu var det ju det!
Undersökningen gick bra. Natalies högra vad var lika stor som den vänstra men omkretsen på låret är ännu 3 cm längre än på andra benet. Läkaren föreslog att vi ska beställa en längre strumpa som även täcker låret och använda den nu, när den ändå är vinter, och så ska vi på återbesök i juni och utvärdera hur det har fungerat.
Vi gick förbi på en av avdelningarna och hälsade. Sköterskorna var glada att se en så frisk Natalie. När vi lämnade sjukhuset i mars så kunde hon varken sitta, gå eller tala och hon sondmatades ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar