En MR är en stor, cylinderformad magnet i vilken patienten ligger och utsätts för ett pulserande magnetfält som är 10 000-30 000 gånger starkare än jordens magnetfält. MR kan i jämförelse med andra tekninker som tex skiktröntgen (datortomografi) skapa bra bilder av kroppsdelar som är omgärdade av ben. Därför är den särskild lämplig till att titta på hjärnan. Eftersom man under undersökningen som tar upp till en timme måste ligga helt stilla är det nödvändigt att söva barn.
På grund av narkosen så fick Natalie inte äta efter klockan 7 på morgonen. Vi hade planerat väcka henne kl 6.50 men hon vaknade av sig själv så det var ju skönt. Hon kan vara på ganska dåligt humör om hon blir väckt. Sådan mamma sådan dotter :-) Klockan 10.30 satte jag EMLA-plåster på händerna och i armvecken. Vi kom till sjukhuset runt 11.30. Först så skulle hon undersökas; vägas, mätas, tempas och så fick jag fylla i ett formulär.
Medicineringar under de senaste 12 månaderna:
Ja, de får ju inte plats på en rad... Och inte kan jag ens namnen på alla kemikalier de injicerade.
Sjukhusvistelse de senaste 12 månaderna och orsak till sjukhusvistelse:
Ja, vad skriver man? HUS, ARDS, hjärnbjödning och blodpropp.
Kirurkiskt ingrepp de senaste 12 månaderna:
Uppkoppling till ECMO
Måste jag kommentera att sköterskorna och läkarna fick stora ögon när de såg vad jag skrivit.
Natalie var så duktig. En annan pojke på rummet som skulle genomföra samma undersökning bara skrek och skrek och EMLA-plåstret hade han ryckt av direkt. Natalie tog fram sina färgpennor och målarblock.
Sedan så skulle Natalie få lugnande (midazolam) och hon fick välja om hon ville ha det i form av stolpiller eller dryck. Natalie vill inte ha något i rumpan (förståligt) så hon valde att dricka de beska dropparna. Utan problem. Sedan var hon tvungen att stanna i sängen eftersom man blir lite vinglig. Det var ganska kul faktiskt för hon blev så fnittrig och babblade på om allt möjligt. Sköterskorna kom och satte kanylen i armvecket och Natalie fortsatte att tjata att hon ville ha i benet med för det är ju där som strumpan sitter... Det var lite jobbigt att hålla henne kvar i sängen. Hon insisterade på att gå ner från sängen och undersökningen av pojken innan drog ut på tiden, men vid 2-tiden var det ialla fall hennes tur. Sängen rullades till MR-rummet. De bar Natalie och satte henne på sängen framför tunneln som hon skulle ligga i. De kopplade in narkosen genast och efter några få sekunder somnade hon. Då kunde jag inte hålla tillbaka mammatårarna. Min lilla stackars prinsessa. Fy f-n att barn ska behöva genomgå detta!
Medan Natalies hjärna undersöktes gick jag och Christian och åt. När vi kom tillbaka var det redan klart och vi gick och hämtade sängen med en sovandes Natalie. De hade kopplat på henne en sensor på fingret för att mäta hjärtslagen och syrgassättningen av blodet (en sådan som hon hade oavbrutet i ca 6 veckor i Zürich). Maskinen pep ett välkänt pipande och när vi rullade sängen genom korridorerna där det stod folk och tittade fick jag en hemsk känsla av deja-vu.
Natalie vaknade efter ca en havtimme och hon var lite vinglig men hon drack och åt med god aptit och kl 5 var vi hemma. På kvällen fick hon lite huvudvärk annars var hon som vanligt. Vi åt tortillas-wrap som hon älskar.
Natalie har bara gjort MR en gång förut. Det var den 18 februari förra året, två veckor efter att hennes blödning upptäcktes (innan MR undersökningen hade hon gjort skiktröntgen av hjärnan ett par gånger). Jag minns så väl när narkosläkaren kom för att informera oss om riskerna med sövningen. Hon sade att under sövningen kunde det tex hända att Natalie slutade att andas och att de skulle bli tvugna att intubera. Då fanns det risk att en tand skulle gå sönder och att bitar skulle skrapa upp halsen. Vi var livrädda under undersökningen. Det var samma läkare som lördagen den 30 januari (dagarna när Natalie snabbt belv sämre och sämre och 2 dagar innan hon kopplades upp till ECMO) kallade in oss på sitt kontor.
–Ni vet att er dotter riskerar att dö, eller hur.
–Eh, ja vi har blivit informerade om det.
–Jag vill bara meddela att er son befinner sig på Lugano sjukhus just nu med sin farmor och farfar för han har samma symtom som Natalie. Men var inte oroliga, om det behövs så kommer han transporteras hit till Zürich så ni kan vara nära honoom.
–Va?! Vaddå?! Vad är det som händer! Ska vi behöva kämpa för livet av våra båda barn samtidigt!
Vi ringde sjukhuset och det visade sig att Nonna och Nonna bara ville kontrollera Lucas för att han hade hosta och eftersom alla var rädda efter vad som hänt Natalie så gjorde de en grundlig undersökning på sjukhuset. Nonna och Nonna hade försökt ringa oss men våra mobiltelefoner var avstängda. Hans symtom var långt ifrån Natalies. Jäkla okänslig doktor!
1 kommentar:
Marlene, jag far som alltid tarar i ögonen när jag läser dina inlägg om Natalie. Tänkte pa er igar och är glada att det är över nu.
Fick ni inget resultat med en gang?
Kram!
Skicka en kommentar