Jag tänker tillbaka på när Natalie var på sjukhuset i Lugano
och fick behandling för lunginflammation, inget särskilt uppjagande, men nog så
jobbigt bara det. Min dotter ligger på sjukhus! Efter två sömnlösa nätter med
henne på sjukhuset kom Christian och bytte av på torsdagsmorgonen den 28
januari så jag fick åka hem och sova. Jag tog ett sömnpiller och somnade. Efter
några timmar blir jag väckt av barnflickan. Christian har ringt. Natalie måste
transporteras till Zurich med ambulans (pga av snöoväder var helikopter uteslutet)!
Jag måste packa en väska till
mig själv och till Natalie. Jag fick panik! Jag irrade runt i huset och visste
inte vad jag skulle packa, kunde inte tänka klart.
Hur som
helst så kom vi iväg i ambulansen, jag och Natalie. Hon var inte riktigt vid medvetande
pga lugnande och smärtstillande och fick även syrgas. Trots att det måste
tagit drygt två timmar så minns jag det som att det gick så fort. Jag gick
efter Natalies säng med väskorna när ambulanspersonalen körde sängen till akuten.
En väska till mig och en väska till Natalie. Den rosa rullväskan med Nalle Puh som hon fått av mormor. Men Natalies väska fick följa med mig på
rummet, hon behövde inga kläder på akuten, än mindre skor och vinterjacka.
Varje kväll tittade jag i hennes väska. Jag tittade på hennes nya trosor med små
hästar på, som vi handlat bara några dagar innan hon insjuknade, och den nya
jackan som hon fått i julklapp och knappt hunnit använda. Jag hade med mig en
nalle, en likadan som Natalies favorit som hon hade bredvid sig i sjukhussängen
(jag hade nämligen köpt en extra för att ha i reserv i fall den andra kom bort). Den kramade jag på
nätterna. Skulle hon någonsin få använda sina kläder igen och få krama sin
nalle eller skulle jag få bära hem sakerna i väskan igen, till ett tomt rum? Nej,
nej, nej, det fick bara inte hända! Och det hände inte heller! Vi vann!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar