Straff?

I lördags var vi på lekparken i Origlio. Natale trotsade om ALLT. I bilen hem var det Lucas tur. Han sparkade och skrek. Jag blir så TRÖTT på att bråka. Väl hemma så talades vi vid och enades om vad som ska ske om man: slåss, sparkas, skriker, säger fula saker (upprepade gånger får vi höra: dumma mamma, elaka mamma, dumma pappa, elaka pappa) och liknande. Vi enades alla 4. Vid dessa tillfällen måste man gå på sitt rum och vända tidsglaset (det som ska vara till när man borstar tänderna) som tar ett par minuter att rinna ner. Sedan får man komma ner och be om förlåtelse och uppföra sig ordentligt. Det gäller samma för alla 4.

Natalie var den första att genomföra proceduren. Hon skrek och uppförde sig illa när vi skulle äta kvällsmat. Hon ville byta plats fast hon tidigare hade bestämt hur vi skulle sitta. Hon gick snällt upp på sitt rum när jag bad henne och kom ner ett par minuter senare och satte sig på sin plats och åt.

När de på söndagen kom i slagsmål så bad vi båda att gå på sina rum. Lucas ville inte men jag ”hjälpte” honom och vi stannade där tillsammans. Natalie gick till sitt rum utan problem.

Senare på kvällen sade Lucas ”Dumma Mamma”. Vad sade du Lucas? jag hörde inte, sade jag. Ingenting, förlåt, förlåt sade han med en gång och sprang fram och kramade mig. Helt klart ville han slippa att gå på sitt rum (och det slapp han). I vanliga fall skulle han ha fortsatt säga ”Dumma Mamma” om och om igen.

Inte för att skamvrå (eller vad man kan kalla det) är det bästa som ”straff”, men jag tycker vi har provat allt annat! Barnen vet mycket väl vad som är rätt och fel (och det är ju det viktigaste), men verkar inte ha någon motivation till att göra det rätta. Dåligt uppförande har ändå inte fått några konsekvenser mer än att mamma blir arg. Det känns inte helt fel att man faktiskt tvingas gå undan från leken ett tag om man slåss eller säger fula saker. Att uppmuntra bra uppförande är ju naturligtvis viktigt det med, men det verkar inte räcka. Nu ska vi prova detta!