Det har snart gått två år sedan Natalie blev sjuk. Det har gått fort men ändå inte. Mycket har hänt och jag tänker inte lika mycket på tiden då hon var sjuk. Om det inte vore för stödstrumpan och ärren på kroppen så syns ingenting på Natalie. Hon talar ännu mycket om sjukhus och doktorer och beskriver ibland minnesbilder lite ihopblandade. Själv kommer jag ihåg allting, men detaljer börjar blekna. Förra året var jobbig, särskilt vintern då Natalie ofta hade feber och hosta. Nu har ytterligare ett år gått och jag tror jag kommer vara lugnare om Natalie blir sjuk och får hosta (hon har inte varit det ännu denna vinter).
Jag kommer nog vara extra beskyddande ett bra tag till. Jag vaccinerar mot influensa. Om ett annat barn dricker från mina barns glas så tar jag genast bort glaset och så vidare. När de är på dagis är det dock svårt att kontrollera men Natalie är mycket noga själv. Jag vet inte om det ligger i hennes personlighet eller om hon har blivit det efter mina uppmaningar att man inte ska dricka från andras glas, stoppa saker i munnen och att det är viktigt att tvätta händerna för att undvika att bli smittad. Hon vägrar te.x. använda en gaffel om hon tror att någon har haft den i munnen, äta från en kaka som någon annan bitit av, eller äta något som legat på golvet och så vidare.
Vi träffar ibland personer som vi inte kände för två år sedan och alltså inte vet vad vi gått igenom. Ibland undrar de varför Natalie har en stödstrumpa, Natalie visar ofta upp den stolt. Det är svårt att förklara. Det var ju ett ganska komplicerat förlopp och inte bara en åkomma. Ska man ens försöka. Jag säger ibland bara: Hon har strumpan för att hon var mycket mycket sjuk för två år sedan och fick en blodpropp i ljumsken som följd. Endel vill veta mera, andra inte. Nämner man hjärnblödning så blir det så laddat.
Lungorna är det vi oroar oss för mest. Det var ju där det började och vi vet inte varför hon fick ett sådant allvarligt förlopp. Troligtvis är det hennas svaga punkt och det gör oss naturligtvis oroliga. Hjärnblödningen, som var en följd av sjukdomen, ger oss en annan typ av oro. Att det ska ha givit konsekvenser på Natalie. Hennes inlärningsförmåga, koncentration eller annat. Vi kommer aldrig att veta det exakt. Vi vet ju inte hur hon skulle varit om hon aldrig blivit sjuk. Dagisfröken har kommenterat att hon tycker Natalie har problem med just koncentrationen och vill ha henne under speciell observation och utredning. Jag tycker hon verkar normal. Jag skulle själv ha svårt att behålla koncentrationen på dagis med 23 barn och bara 1 fröken. De neurologiska undersökningarna (som var mycket detaljerade) har visat att hon ligger inom de normala gränserna. Vi ska på föräldramöte i morgon och då vill jag att fröken förklarar sig lite bättre. Jag är rädd att Natalie ibland observeras lite extra just för att hon vet Natalies bakgrund. Vi får se vad som kommer fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar