För tre år sedan var den 25 januari en måndag. Jag minns det ännu starkt. Natalie hade haft hög feber hela natten, över 40 grader, som inte gick ner med febernedsättande. Jag ringde läkaren på morgonen som först inte ville ge en tid eftersom hon inte haft feber i så många dagar, men jag insisterade och fick en tid till eftermiddagen. Natalie satt i soffhörnet hela dagen och tittade på Pippi. Hon hade ont i huvudet, ont i magen, hosta och kräktes. Jag var hemma för mitt företag var i en ekonomisk svacka (som många andra under denna period) och vi var hemma i så kallad "betald (av arbetslöshetskassan) arbetslöshet" där vi fick 80% betalt. På så sätt kunde vi behålla våra jobb. Jag minns att läkaren undersökte, lyssnade på lungorna, men hittade inget särskilt. Hon fick voltarendroppar, men de gav jag aldrig. Hon hade ju ont i magen och kräktes. Dropparna har vi faktiskt ännu kvar i kylen för de har inte gått ut i datum ännu... Natalie ville bli buren och läkaren sade att han tyckte att hon var stor nog för att gå själv. Jag som kände Natalie visste att det inte var av lathet hon ville bli buren utan hon orkade helt enkelt inte.
På tisdagskvällen åkte vi till akuten och nästa gång jag fick hålla min dotter i famnen (ett par minuter) var den 18 februari, på intensiven på Kinderspital i Zurich. Ett komplicerat moment med slangar som skulle hållas reda på. Så här såg det ut:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar