Hosta

Efter en hostfri höst och vinter så har nu Natalie börjat hosta. Det är nog helt normalt att barn gör det, särskilt på vintern. För oss är hosta oerhört jobbigt psykiskt. Magsjuka är egentligen värre rent fysiskt, men hosta drar fram så många minnen. Tre år har gått, hur mycket starkare är hon nu? Kan samma sak hända igen? Kanske är hon ändå inte helt återställd i lungorna? Ecmo kan hon ju inte kopplas upp till igen, venen är ju stängd. Natalie själv minns ingenting. Det säger hon i alla fall. Hon frågar dock mycket och jag svarar så sanningsenligt som det går. Ibland vet jag inte ens svaret.

- Varför har jag ärr på sidan av bröstet?

- Det satt två slangar där.

- Va? Slangar?

- Jo, de satt där för att ta bort vätska och luft från lungorna.

- Varför då?

- För när lungorna är sjuka bildas vätska, som måste tas bort. Och sen fick du ett hål i lungan och då kom luften du andades in ut i kroppen. Slangarna satt där tills lungorna hade läkt, sedan kunde man ta bort slangarna.

- Men hur fick de bort slangarna?

- Jag vet inte, men läkarna vet sånt. De tog väl bort de och sydde till.

- Sydde?! Aj!

- Nej, det gjorde inte ont Natalie, du sov hela tiden.


(Slangarna sattes lördagen 30 Januari pà intensivvàrdsavdelningen i Zurich.
Uttdrag fràn dagboken: "På morgonen när vi kom så fick vi inte komma in för syresättningen hade gått ner och det pga ett tryck på lungorna pga vätska runt lungorna. De skulle dränera bort vätskan. Några timmar senare fick vi veta att läget var stabilt men att det tillstött komplikationer. Lungan hade spruckit och luft åkte ut i kroppen som tryckte på alla andra organ. De fick snabbt göra ett hål vid nyckelbenet för att släppa ut luften. Just nu sitter vi på rummet och väntar för de har sett mera luft runt lungan som kommer pga hålet i lungan och de ska sätta en till slang för att tömma detta. Det har naturligtvis risker det med.

Vi är förtvivlade! Vi vill inte att lilla Nati ska lämna oss. Jag kan inte sluta gråta när jag tänker på det. Vi ber och ber och hoppas att hon klarar detta var lilla prinsessa.

Nu har vi varit hos Natalie. Det gick bra med slangen och nu är det stabilt igen. Stackars lilla gumman, min lilla prinsessa. Hon låg där så hjälplös med jag vet inte hur många slangar in och ut genom kroppen. Helt obeskrivbart. Hon måste bara komma hem. Allt känns så overkligt. Jag höll Natalie i handen men det kändes konstigt att röra henne när hon hade så mycket slangar överallt. Det kändes även konstigt att tala med henne men sköterskorna insisterade på att hon kunde höra så vi talade till henne ialla fall. Hon hade svullnat upp en aning, men det var tydlingen inget farligt. I kväll var vi med och masserade olja på fötterna och satte kräm på läpparna. Hon fick även droppar i ögonen. Christian tvättade ansiktet. Vi vågade inte tvätta munnen. Det är ju så mycket slangar överallt. Jag satt och tittade pa hennes naglar där jag ännu kunde se nagellack som vi målat helgen innan. Dr H som var chef för IVA denna vecka hade många samtal för att uppdatera om läget.

Nu ska vi sova och hoppas att det blir en stabil natt och en massa positiva framsteg med Nati i morgon.")

30 jan 2010: