Det uttrycker sig på många sätt.
Han
är arg och har ingen förståelse för oss andra, saknar samarbetsvilja och kräver
att vi ska göra det ena och det andra; klä på honom, bära honom osv. Vid matbordet
handlar konflikten oftast om att han inte äter det som han sagt att han vill
äta. Till exemper att han ska ha en dubbelsmörgås, jag föreslår att han börjar
med en och tar en till om han orkar, men han insisterar och det slutar alltid
med att han inte orkar. Fast det verkar som att han gör det med flit, han VET
att han inte kommer att äta upp redan när han ber om smörgåsarna. Han sitter
inte ordentligt, lägger fötterna på bordet, äter med händerna osv. Han söker
konflikt.
Han
är oftast emot alla förslag på aktiviteter, trots att vi vet att det är roliga
saker, han sätter sig på tvären bara för att han har bestämt sig för det. Om vi
låter honom föreslå aktivitet kan han inte komma på något. Det är svårt att
göra något tillsammans med honom för han tycker att allting är tråkigt, han
leker inte med leksaker och gillar inte spela spel, vill aldrig åka någonstans.
Det enda som verkar fungera är när han leker med systern, han är väldigt fäst
vid henne. Hon är dock ofta hos kompisar eller på någon aktivitet.
Han
saknar förmåga att sätta sina intressen åt sidan och tänka på andra och deras
känslor. Han ska styra och bestämma (även i leken med kompisar) och ger sig
inte. Han är känslokall och kallar oss och andra med fula ord, slåss så fort någon
gör den minsta sak som han inte gillar och verkar inte berörd av att han gör någon
illa.
Han
känner inte var gränsen går, den absoluta gränsen som man bara inte överträder.
Han kan dra av en hel massa hår från systern, riva sönder ett viktigt papper
eller springa rakt ut i gatan i protest. Det är som att han är så impulsiv att
han inte kan se konsekvensen av det han gör. Dessutom tycker vi även att han
inte ser faran i vissa handlingar och man måste hela tiden passa att det inte
händer något.
Det
är svårt att bjuda hem kompisar för man måste passa hela tiden det blir alltid
bråk och några föräldrar och barn har sagt att de inte vill bjuda hem honom
mer. Om vi åker och handlar eller äter på restaurang (som vi försöker i
möjligaste mån att undvika med honom) så gör han sitt bästa för att förstöra
situationen. Han upprepar hela tiden att han vill hem och springer runt, drar i
saker och allt han kommer på för att förstöra för oss andra. Han vill inte
delta i aktiviteter, men de han ändå gör (musikskola, svenska skolan,
fotbollen...) så hör vi ofta att han har varit bråkig och inte reagerar på
tillsägelser. Musikskolan fick han till och med sluta för han förstörde för de
andra.
Allt
detta kanske låter hemskt men det uppvägs naturligtvis att att han inte ALLTID
är sådan. Han kan vara mycket go och förstående och klarar ibland perfekt alla
dessa situationer (klä på sig själv, gå på restaurang, leka med andra barn, äta
ordentligt). Han vet vad som är rätt och fel och han är mycket intelligent för
sin ålder. Han är mycket medveten om alla dessa problem och vi pratar mycket om
det med honom. Själv säger han att han inte vet hur han ska göra, att han inte
klarar att göra de rätta sakerna och jag tror han mår ganska dåligt själv av
allt detta, Det är klart, han är ju hela tiden den som blir tillsagd. Vi vet inte
hur vi ska vända allt detta behöver hjälp med hur vi ska bemöta honom på bästa
sätt. Ofta blir vi arga allihop och det förstör för hela familjen. Visst
anklagar man sig själv, att jag som förälder har gjort fel. Att jag har
misslyckats och förstört en av de viktigaste personerna i mitt liv. Att det är
mitt fel att Lucas alltid är arg och trist och nästan inte har några kompisar. Inte
blir det bättre av att man känner dömmande blickar från andra föräldrar (mest
mammor) och att folk (som säkert bara vill hjälpa till) kommer med diverse
kommentarer om hur vi ska göra, som om vi inte redan försökt allt detta.
Vi
var redan hos barnpsykiatern för 1.5 år sedan, nu ska vi tillbaka. Hoppas vi
kan få lite hjälp. Att bara prata av sig lite kan nog kännas skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar