Psykiatern
sade att Lucas har typiska beteenden för ett barn med mycket dålig självkänsla.
Han känner sig inte mycket värd och är därför ytterst känslig när han
misslyckas med något och provar ständigt att få bekräftelse. Det kan uttrycka
sig på olika sätt och i Lucas fall så har han byggt en mur runtomkring sig
själv som skydd. För att inte bli sårad så har han intagit rollen som en tuff
och stark person. På detta sätt försvarar han sig från smärta, sorg, rädsla och
kränkthet. Hans ilska gör att han ska slippa känna jobbiga känslor och istället
fokuserar han på att bli överlägsen andra. En så kallad falsk makt. Egentligen
är han väldigt maktlös, rädd och utsatt.
Hur
det har blivit så kan man ju undra och analysera, men viktigast är att fundera
över vad vi ska göra för att hjälpa honom ur denna dumma spiral som han hamnat
i. Ju fler utbrott (trots, krav, ilska, slagsmål etc.) som han får, desto fler
tillsägelser får han och desto sämre känner han sig...
Vi
fick både konkreta exempel och generella indikationer på hur vi bör gå vidare.
Det kommer inte bli enkelt för det innebär att vi måste ändra tankesättet när
det kommer till uppfostran. Vi ska nu i möjligaste mån lyssna på Lucas och vara
honom till lags. Det betyder mycket för honom att få känna att han blir hörd
och kan få sin vilja igenom. Det kan låta helt galet, och det sade jag också
till psykiatern. Han kan väl inte få bestämma och styra över oss? Då lär han
sig ju inte att respektera andra och att det finns gränser? Psykiatern menar
att i Lucas fall så har han inget problem med att förstå hur man egentligen ska
beté sig och vilka gränser som gäller, om så vore fallet så skulle detta
naturligtvis vara fel väg att gå. I Lucas fall så försöker han bara känna sig
hörd och bekräftad. Då måste han få ”vinna” lite. Motgångar för honom (som kan
kännas små och oviktiga för oss) blir oändligt stora tragedier för honom. Detta
är typiskt för någon med dålig självkänsla. De måste därför bli besvarade. Han
måste få känna att vi lyssnar på honom och tar honom på allvar. Vi måste
naturligtvis dock påpeka när hans agerande inte är acceptablet och hur hans
skulle kunna agera nästa gång samma sak inträffar. Det är inte lätt att
förklara. Låter detta rimligt?
Nästa onsdag ska Lucas få prata med psykiatern själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar