Gammelfarfar i himlen

I morgon är det 6 månader sedan min farfar begravdes. Jag och Natalie åkte till Sverige ensamna. Det skulle vara omöjligt att få Lucas att sitta still i en kyrka plus att jag tyckte att han var för liten. Han fick vara hemma med pappa. Natalie var nästan den yngsta på begravningen. Hon frågade om sin gammelfarfar och var han var. Jag förklarade att han var gammal och sjuk och har flyttat till himlen. Natalie vet att hennes morfar, som hon aldrig träffat, också bor i himlen och att han fick flytta dit för att han var mycket sjuk. Hon frågade om de ännu var sjuka. Nej, i himlen blir man frisk igen, svarade jag.

Tänk vad underligt det kan bli. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att bara några veckor senare skulle hon, min lilla 3.5-åring, vara så sjuk och vara nära att få flytta till himlen. Natten då vi trodde att hoppet var ute och vi satt vid Natalies säng med tårarna rinnande förklarade jag för henne att hon var mycket sjuk och att hon inte kunde komma hem till oss igen. Hon skulle vara tvungen att flytta till himlen, till morfar och gammelfarfar. De skulle ta hand om henne. Någon vecka senare, när Natalie började tillfriskna och tala, så frågade hon mig: Men jag måste alltså inte flytta till himlen, eller? Nej, det behöver du inte, Natalie. Du ska komma hem igen till mamma, pappa och Lucas, svarade jag. Vad tror ni, hörde hon vad jag sade till henne den där natten?

6 månader har alltså redan gått sen begravningen av min farfar. Det har gått fort, men ändå inte. Mycket har ju hänt sen dess. Då var vi ledsna för att gammelfarfar lämnat oss. Det är vi ju fortfarande, men på ett annat sätt.