Först vaknade Natalie. Hon hade pinkat i sängen så det var bara att dra bort alla lakan och starta en tvätt. Snabbt in på toa och pinka lite för nu har även Lucas vaknat. Jag kommer, jag kommer... Lucas gråter för full hals för han vill ha Pappa, men Pappa har redan åkt till jobbet. Såja, såja, Pappa kommer ju hem ikväll. Natalie springer in i sitt rum, flyttar stolen till garderoben, och drar fram de kläder hon vill ha. De kläder som låg över de andra kläderna ramlar naturligtvis på golvet, men det tar hon ingen notis om. Lucas, som observerat Natalie, vill nu göra samma sak i sitt rum så jag släpper kläderna jag var på väg att vika om för att hejda honom. Natalie klär sig och jag byter blöja på Lucas och klär honom. Utan motstånd och utan skrik. Alltid något.
Okej, nu är det dags för frukost. Barnen sätter sig genast vid bordet och skriker efter frukost. Frukosten är inte klar ännu! Skriker jag lite högre för att överrösta. Ni kan väl leka lite medan jag gör i ordning? Nehej, inte det. Snabbt fram med yoghurt, rostat bröd, smör och pålägg. Nu har barnen lämnat sina platser vid bordet och ska leka. Med möda lyckas jag övetala (och fysiskt hjälpa) dem att åter sätta sig. Natalie drar i smörkniven och ska bre själv. Jag med! Skriker Lucas. Det tar tid. Jag tittar på klockan och inser att om 20 minuter måste jag åka med Natalie, hon har två terapier idag på morgonen. Jag spinger till köket för att göra kaffe till mig själv. Lucas häller ut mjölken på bordet. Jag städar upp mjölken. Jag lämnar barnen obevakade vid frukostbordet och springer iväg för att byta lakan i Natalies säng, vika hennes kläder som ramlat på golvet och klä mig själv. Sen sätter jag mig äntligen vid bordet och dricker mitt svala kaffe. Nu kommer babysittern in genom dörren och säger: Äter ni ännu frukost?
Nåja, vi lyckas bli klara och så åker jag och Natalie iväg, en aning försenade, och lämnar en skrikande och gråtande Lucas, som vill följa med, hemma. På vägen så stöter vi på ett antal hinder, en lastbil har fastnat mellan husen så vi får ta en annan väg (omväg naturligtvis). Vi hamnar bakom en buss som är omöjlig att köra om vid hållplatserna. Vi hinner fram i tid i alla fall. Vi får vänta på arbetsterapisten som kommer 15 minuter försenad från ett möte. Så mycket för att vi stressade. Natalie får göra kulor av modell-lera som sen ska in i ugnen och nästa vecka ska de trädas på tråd och bli armband. Hon vill göra ett armband till Lucas med. Hon väljer rosa färg till sig själv och blå till Lucas. Han är ju en "boy", säger hon... Efter arbetsterapin är det dags för sjukgymnastik. Sen stressar jag hem med Natalie, pinkar lite snabbt och åker iväg till jobbet, med två skrikande och gråtande barn hemma som inte vill att jag ska åka. Skuldkänslor...?
Jag äter lunch på 20 minuter och nu sitter jag framför datorn och borde jobba. Jag ser fram emot kvällen. När jag kommer hem ska jag duscha snabbt, klä mig själv och barnen. Christian kommer vid 18.45 och då ska vi vara klara för att åka till Porlezza (40 minuter med bil) och fira babysittern som fyller år. Vi kommer troligtvis hem sent, med två övertrötta barn som ska kläs om och läggas. I morgon är en ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar