Cykla

I torsdags, den 2 juni, lärde sig Natalie att cykla utan stödhjul! Vi tog av stödhjulen och hon bara cyklade iväg. Det såg ut som om hon kunnat det hur länge som helst! Jättekul! Nu blir det till att köpa ny större cykel till henne, det hade vi lovat om hon klarade att cykla utan stödhjul. Efter att Natalie lärt sig cykla satte vi Lucas på cykeln och med lite hjälp igång så cyklade även han, utan stödhjul. Dock inte med samma säkerhet som Natalie.

Ett kort inlägg...

...för jag är på jobbet och ska just bege mig hem. Jag ville bara kommentera att de stackare som blivit sjuka av ehec och utveckalt den allvarliga komplikationen HUS (hemolytic uremic syndrome), varav endel har avlidit, har drabbats av samma komplikation som Natalie drabbades av, fast hon fick HUS som en följd av pneumokocker.

Nu ska jag gå hem!

Mitt arbete

Vi hade möte på jobbet igår (som fortsatte idag och imorgon) med R&D (forskning och utveckling), sales och marketing (marknadsföring). Vid sådana möten närvarar även alla sales-representanter och produktionsansvariga från andra delar av världen. Under rundvandring på fabriksområdet frågar en man mig vad jag jobbar med. Eh, ja... det var en bra fråga. Nej, jag menar inte att jag inte vet vad jag gör men det är inte så lätt att förklara. Och det ändå till en i samma företag som jag. Jag kom då att tänka på hur lite mina vänner och min familj egentligen vet om vad jag arbetar med!

Det kanske kan intressera någon. Om inte så kan ni sluta läsa detta inlägg nu.
Jag arbetar i gruppen product development (produktutveckling heter det väl på Svenska?) som ingår i R&D på ett företag som framställer grafit och kol (en hel mängd olika typer till en massa olika användningsområden). Jag arbetar med att utveckla nya produkter som är baserade på kol eller grafit. Det kan gälla diverse efterbehandlingar i värme, i en särskild gas, malningar etc i olika sofistikerade småskaliga maskiner för att framställa ett material med rätt egenskaper för ett visst användningsområde. De nya materialen analyseras av oss och ibland av externa lab och ibland hos någon samarbetspartner eller universitet. Det är inte jag själv som står framför maskinerna men jag samordnar vad som ska göras, analyserar resultaten som skickas till mig och tar beslut om vad som ska testas hos en potentiell köpare. Det blir även endel läsande av litteratur och patent för att få nya ideer och för att se vad som redan gjorts. Just nu är jag inblandad i ett europeiskt projekt som handlar om bränsleceller. Europeiska projekt är roliga för då får man träffa nya människor från både företag och universitet och så blir det lite resor.

Jag arbetar 60%, tre dar i veckan alltså. De övriga dagarna, kvällarna och helgerna ser mitt arbete helt annorlunda ut. Lite enklare att beskriva men mycket mer slitsamt och jag får inte betalt för det i pengar men i pussar och kärlek.

Min lilla ballerina!

I lördagskväll var det dansuppvisning med min lilla Natalie och ett 60-tal andra barn och ungdomar. Natalie dansar i gruppen för de allra minsta och stod på scen tre gånger. När hon kom ut på scenen fick hon genast syn på oss i publiken och sken upp. Hon såg så stolt ut och log av glädje. Hon verkade inte ett dugg skrämd av att det var så många som tittade på och hon dansade det bästa hon kunde. Jag (liksom alla andra mammor och pappor) var så stolt! Hon hade verkligen roligt och det är ju det viktigaste. Lucas var så fascinerad av alla uppträdanden att han inte rörde sig ur fläcken, men mot slutet blev han lite uttråkad och ville upp på scenen och dansa han med. :-)

Jobbande mamma

- Jag vill inte att du ska jobba! Jag vill att du ska vara hemma och hämta mig varje dag på dagis precis som Sofias mamma! Jag vill ju vara med dig! Snyftar Natalie varje kväll när jag säger att jag ska jobba dagen efter.
- Jag skulle också vilja vara med dig varje dag, men jag kan inte det, jag måste jobba ibland med, svarar jag och så kramas vi och snyftar tillsammans.

Varje gång det sker så överväger jag för ett kort ögonblick att sluta jobba och bli hemma-mamma, men varje gång kommer jag till samma slutsats. Nej, det går inte. Jag skulle inte trivas. Jag har studerat i så många år för att nå dit jag är. Visst, prioriteringar ändras men det är ju just därför jag gått ner i arbetstid, med möjlighet att öka igen när jag känner för det.

Men visst känns det ledsamt att svara: - Ja, jag ska jobba i morgon, när Natalie frågar. Det är mycket roligare när jag kan säga: – I morgon är jag hemma HEEELA dagen, med ett leende, och få ett leende tillbaka.

Fast sen kan jag tycka att barnen kunde uppskatta lite mera när jag är hemma och vara snälla och lydiga och inte hitta på en massa bus hela tiden :-)

Barngrind

I lördags tog vi bort den sista grinden vi har i huset. Vi hade en lång grind som delade av entrén och på så sätt skyddade barnen från två trappor. Ja, ni som har varit hos mig vet vad jag menar. Grinden har varit öppen det senaste året eftersom båda barnen är kapabla till att alternativt öppna grinden eller klättra över den. Vi lämnade den dock för att den fungerade bra som jackhängare och för att om möjligt förhindra att barnen (läs Lucas) skulle få för sig att åka Bobby car nerför trappan. I stället så fick han en annan idé och det var att göra bakåt-volter i grindöppningen. Det är lite svårt att förklara, men imponerande att se. I lördags resulterade det dock i att han tappade greppet och for i golvet med ansiktet neråt. Han skrek som en gris och det kom blod ur näsa och mun och läppen svullnade upp. När den värsta smärtan hade avtagit var han redo att prova igen. Då tyckte vi att det var bäst att montera bort hela grinden. Jag undrar hur länge det dröjer innan vi hittar Lucas med sin Bobby car i en hög nerför trappan?

Visst är jag svensk!

I lördagskväll skulle vi titta på film men efter att vi inlett 3 olika filmer och vi redan sett allihopa gav vi upp och tittade på Eurovisionsschlagerfestivalen. Det var några år sen sist! När jag var yngre var jag ett värsta eurovision-fan och lyssnade på sångerna om och om igen och fyllde i resultatlistor med poäng och så vidare. I och med flytt utomlands så har det avtagit. Det talas ju ingenting om Eurovision Song Contest här i Schweiz.

Jag hade alltså inte hört Sveriges bidrag eller några av de andra ländernas bidrag innan så det var lättare att vara opartisk. Trodde jag. Trots allt så pirrade det lite extra i magen när Sverige uppträdde och de fick även min röst (men bara för att jag faktiskt ÄR svensk, för inte tyckte jag att de var bäst). Schweiz bidrag var ett av de sämsta och jag tror även de kom sist. Christian gav sin röst till Moldavien; grabbarna med de roliga hattarna och tjejen som cyklade på enhjuling. Själv gillade jag Tysklands bidrag och låten som vann (Azerbajdzjan).

Jag kan i alla fall varmt rekommendera att titta på Eurovision på BBC. De har en väldigt skämtsam kommentator som gör det möjligt att genomlida 3.5 timmar Eurovision en lördagskväll.

Barnbalett

I går så deltog Natalie i den första av två övningar inför den stora dansuppvisningen nästa lördag. De skulle träna på scenen där uppvisningen ska vara. Flickorna skulle komma uppklädda till teatern kl 13.30 och hämtas kl 17. Föräldrar fick inte stanna och titta. Natalie var helnöjd när jag kom och hämtade. Mamma, jag har dansat jättemycket! Så gulliga de var de små flickorna, uppklädda i sina rosa dansdräkter, rosa trikåer, rosa dansskor och håret uppsatt i rosa hårnät (Natalie hade t.o.m. rosa trosor, men de får ju inte synas!)! Inte ett mammaöga kommer vara torrt på uppvisningen. Inte mitt i alla fall.

Uteplatsen

Före (inte ett så bra foto, men jag hittade inget annat på denna hörna av trädgården):



Arbeter påbörjat:


Arbetet fortgår:







Och nu (inte riktigt klart, vi ska ha dörrar vid det lilla utrymmet längst in så det blir ett litet förvaringsutrymme där):

Lucas födelsedagsfirande

Tordagen den 8 maj 2006 föddes Lucas på St.Anna i Sorengo. Jag åkte till sjukhuset redan dagen innan eftersom det var planerat snitt. Lucas låg med rumpan ner och huvudet upp. Christian kom till sjukhuset på morgonen och var med under förlossningen. Det var en hemsk upplevelse jämfört med förlossningen av Natalie som var vaginal. Inte för att det gjorde mer ont, för jag kände som tur var ingenting under kejsarsnittet, men själva upplevelsen var hemsk. Man ligger naken på en kall, hård säng med armarna utsträckta åt sidorna med diverse sensorer för puls och blodtryck. Salen är en operationssal och alla är klädda i operationskläder och munskydd så man ser inte ansiktena. Jag fick inte ha glasögon på mig så allt jag såg var sudding. Jag kände hela tiden en känsla av obehag och pulsen gick på högvarv. Nåja, det var (nästan) glömt så fort Lucas kom ut och jag fick se honom. Det första jag sade var: com’è piccolo (va liten han är...).



Den 8 maj 2007 fyllde Lucas 1 år. Finklädd med skjorta hade vi en liten bjudning i trädgården med kakor och jordgubbstårta. Natalie fick blåsa ut ljuset.



För 1 år sedan fyllde Lucas 2 år. Jag, Christian och Natalie kom hem från Zürich straxt efter lunch där vi varit på återbesök på sjukhuset med Natalie. Lucas hade sovit hos Nonna och Nonno och jag hade dåligt samvete för att inte ha varit där hela dagen med Lucas, särskilt med tanke på att vi redan varit borta hela februari och mars. Vi hade ett litet tårtkalas med familjen och denna gång fick Lucas blåsa ljusen själv.



I går blev Lucas 3 år! På morgonen, när alla hade vaknat, öppnade Lucas paket i sängen. Han fick lite leksaker, DVD-filmer, böcker och en musik-CD. Filmerna väckte störst intresse och han ville redan innan frukost titta på film. Och det får man ju såklart, om det är ens födelsedag! Barnen och Christian gick till lekparken på förmiddagen medan jag gjorde i ordning tårtorna. På eftermiddagen kom en massa kompisar och deras föräldrar och vi åt tårta och hade fiskdamm. Vädret var underbart och jag är säker på att Lucas var jättenöjd med sin födelsedag!