Jag kan bli så arg på mina barn när de trotsar. Argast blir jag när de fullständigt ignorerar det jag säger och med mening gör saker de vet att de inte får göra. Det är så tråkigt när det blir så och då känner jag inte alls för att göra något roligt för dom. Men ibland när jag blir sådär arg så kommer det en ilning genom kroppen. En ilning av dåligt samvete. Hur kan jag känna så här? Efter allt som vi gått igenom? Jag borde bara vara glad och tacksam för att jag har mina barn hos mig, trotsiga eller inte. Jag har ju faktiskt nästan förlorat ett barn! Fast det är ju en stor skillnad på att ha förlorat och att ”nästan” ha förlorat. Jag har mitt barn kvar och har gått vidare med livet! Faktum är att jag inte längre tänker så mycket på de dumma månaderna som vi genomgick förra året. Det kommer som sagt över mig i form av ilningar i kroppen, men de kommer mer och mer sällan. Ibland händer det något som får mig att tänka tillbaka och minnas lite extra; En ambulans som susar fram med sirenen påslagen, en dödsannons på ett barn eller när jag passerar förbi ett sjukhus till exempel.
I går var en jobbig dag. Barnen klagade på allt, inget var bra och jag fick ständigt tjata och tillrättavisa vilket ledde till att jag var sur på dom hela kvällen. I dag sitter jag här på jobbet med dåligt samvete.
1 kommentar:
Hej Marlene!
jag hittade din blogg här idag och har läst lite om vad du skrivit! Hade ingen aning om att din dotter varit så sjuk men är väldigt glad att hon mår bra nu. Kan förstå hur dåligt ni mått. Min son har legat på sjukhus nu en vecka i rs-virus och varit riktigt riktigt dålig och det har varit hemskt att se honom lida så, 10 v gammal. Utan läkarvård vet vi inte hur det skulle gått... och det verkar som ert fall varit ännu allvarligare.
Ville bara höra av mig till dig som varit min bästa vän och hoppas inget mer drabbar er som är så tungt!
kram från mig, Carina med familj
Skicka en kommentar