Begravning

I går var jag på min första begravning i Schweiz. Det var ledsamt, men en begravning är nog inte särskilt uppmuntrande var den än är. Man vet inte vad man ska säga till de närmast sörjande (barnen i detta fall). Jag blir så påverkad av att se andra gråta och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Visst, det är helt ok att gråta på en begravning men när inte ens barnen gråter då skulle det kännas konstig om jag börjar stortjuta. Jag försökte tänka på något annat. Fast det känns ju egentligen fel för på en begravnig ska man väl tänka på personen och ta adjö, eller?

Kistan var klädd med solrosor och ceremonin hölls i ett stort kapell som var jättefint inrett. Vita väggar. Granitgolv. Längst fram (på sidorna om prästen) så hade de belysta kaktusar med stenar runt om. Det var tolv kaktusar för att vara exakt, på varje sida. Jag räknade de om och om igen.

Hur jag än försökte koncentrera mig på kaktusarna så kom tankar om döden upp i mitt huvud. Alla ska vi dö, men vi vet inte när och hur. Mina barn kommer också att dö. Förhoppningsvis efter att ha levt många många lyckliga år, men en dag så är det deras tur. Oundvikligt. Det är tungt att inse detta.

När ofrivilliga tankar drog över mig, tankar på hur nära det varit att min första Schweiziska begravning skulle varit för drygt ett år sedan, med en liten liten kista och jag och Christian som närmast sörjande, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, oavsett hur många kaktusarna var.