Lucia på dagis

I onsdags var jag och Camilla (en annan svensk mamma vars son går i samma dagisgrupp som mina barn) på dagis och bakade pepparkakor och lussade. Vi började med att baka pepparkakor; 26 barn i åldrarna 3-6 år och 3 vuxna (jag, Camilla och dagisfröken). Det var kul men ganska stressigt. Alla barnen ville ha hjälp med att kavla och lägga på plåt, samtidigt. Jag tror dock att barnen hade mycket roligt, och det var ju därför vi gjorde det. Efter bakningen klädde sig de svenska barnen i Luciakläder. Sjungandes tågade de in i ett ganska mörkt rum och alla de andra barnen satt stilla och tittade på. Sankta Lucia, Blinka lilla stjärna, Midnatt råder och Staffan stalledräng sjöng de. De var så duktiga! Efter detta berättade jag lite för barnen om Lucia och hur vi firar det i Sverige. Det känns speciellt att barnen kan få gå Luciatåg, precis som jag själv när jag var barn.

På eftermiddagen hade den Svenska barngruppen sin träff hemma hos en av de svenska mammorna. Hon hade bakat underbart goda lussekatter och vi åt och åt och åt. Tack Johanna! Utan dig hade jag inte fått äte en enda lussebulle denna jul. Jag har inte hunnit/orkat baka saffransbullar i år. Ni i Sverige är lyckligt lottade som kan köpa färdiga bullar om ni inte orkar baka. Njut för mig med!

Julmusik

Nu har jag tagit fram julskivorna. Det var sent, jag brukar göra det redan i slutet av november, men det har varit så mycket att göra att jag glömt bort det. Musiken lyssnar jag på i bilen när jag åker till och från jobbet och så sjunger jag med så hela bilen skakar. Tur att jag är själv i bilen. Den första julskivan som jag spelade i morse var med Carola. Hon har en underbar röst som gjord för att sjunga stämningsfulla jullåtar och om jag vrider upp volymen tillräckligt högt när jag sjunger med så överröstas mina tafatta försök att låta som henne. Gläns över sjö och strand....

Det känns som att alla måsten och andra diverse inbokningar inför jul är under kontroll så kanske kan jag nu slappna av och bara njuta...

Tiden går

Det har snart gått två år sedan Natalie blev sjuk. Det har gått fort men ändå inte. Mycket har hänt och jag tänker inte lika mycket på tiden då hon var sjuk. Om det inte vore för stödstrumpan och ärren på kroppen så syns ingenting på Natalie. Hon talar ännu mycket om sjukhus och doktorer och beskriver ibland minnesbilder lite ihopblandade. Själv kommer jag ihåg allting, men detaljer börjar blekna. Förra året var jobbig, särskilt vintern då Natalie ofta hade feber och hosta. Nu har ytterligare ett år gått och jag tror jag kommer vara lugnare om Natalie blir sjuk och får hosta (hon har inte varit det ännu denna vinter).

Jag kommer nog vara extra beskyddande ett bra tag till. Jag vaccinerar mot influensa. Om ett annat barn dricker från mina barns glas så tar jag genast bort glaset och så vidare. När de är på dagis är det dock svårt att kontrollera men Natalie är mycket noga själv. Jag vet inte om det ligger i hennes personlighet eller om hon har blivit det efter mina uppmaningar att man inte ska dricka från andras glas, stoppa saker i munnen och att det är viktigt att tvätta händerna för att undvika att bli smittad. Hon vägrar te.x. använda en gaffel om hon tror att någon har haft den i munnen, äta från en kaka som någon annan bitit av, eller äta något som legat på golvet och så vidare.

Vi träffar ibland personer som vi inte kände för två år sedan och alltså inte vet vad vi gått igenom. Ibland undrar de varför Natalie har en stödstrumpa, Natalie visar ofta upp den stolt. Det är svårt att förklara. Det var ju ett ganska komplicerat förlopp och inte bara en åkomma. Ska man ens försöka. Jag säger ibland bara: Hon har strumpan för att hon var mycket mycket sjuk för två år sedan och fick en blodpropp i ljumsken som följd. Endel vill veta mera, andra inte. Nämner man hjärnblödning så blir det så laddat.

Lungorna är det vi oroar oss för mest. Det var ju där det började och vi vet inte varför hon fick ett sådant allvarligt förlopp. Troligtvis är det hennas svaga punkt och det gör oss naturligtvis oroliga. Hjärnblödningen, som var en följd av sjukdomen, ger oss en annan typ av oro. Att det ska ha givit konsekvenser på Natalie. Hennes inlärningsförmåga, koncentration eller annat. Vi kommer aldrig att veta det exakt. Vi vet ju inte hur hon skulle varit om hon aldrig blivit sjuk. Dagisfröken har kommenterat att hon tycker Natalie har problem med just koncentrationen och vill ha henne under speciell observation och utredning. Jag tycker hon verkar normal. Jag skulle själv ha svårt att behålla koncentrationen på dagis med 23 barn och bara 1 fröken. De neurologiska undersökningarna (som var mycket detaljerade) har visat att hon ligger inom de normala gränserna. Vi ska på föräldramöte i morgon och då vill jag att fröken förklarar sig lite bättre. Jag är rädd att Natalie ibland observeras lite extra just för att hon vet Natalies bakgrund. Vi får se vad som kommer fram.

Lucia i Lugano

I går gick de svenska Luganobarnen, tillsammans med en svensk kör, Luciatåg pà Piazza Riforma i Lugano. Oh va söta de var! O va fint de sjöng! Detta var det allra första riktiga Luciafirande för mina barn. De var så duktiga alla små och stod stilla i säkert 30 minuter.

Skidor

Visst fanns det snö så det räckte! Första dagen var barnen två timmar i skidskola. Det var en hel grupp barn som satte på sig skidorna för första gången. För Natalie var det alldeles för enkelt.

Andra och tredje dagen tog vi privatlektioner till båda barnen i stället. En instruktör till båda två. Det kostade lika mycket och var bra mycket effektivare. Efter detta klarade Lucas till och med att ta sig ner själv! Duktig pojke.

Natalie fick sedan åka i de riktiga backana en eftermiddag med pappa. Hon är riktigt duktig och åker även mycket fort.
Vi hade fint väder och varken för varmt eller kallt. Allt var helt perfekt förutom när vi fastande i en hiss och då vi ringde på hjälp förklarade en man (pà Schweizertyska) att vi skulle få vänta på hjälp i en timma. Med barnen på gränsen till panik lyckades Christian bända upp dörren och vi kom ut tillslut.

Julgran

Nu känns det som att jag är klar med julpynt och julbak. Julgranarna är klara (en liten och en stor). Jag och barnen klädde den stora granen i lördags. Dukar, tomtar och ljus står på plats. Samma sak på samma plats varje år. Några nya figurer inhandlade i Alsace har fått ta plats bland det gamla. Jag har bakat pepparkakor, 4 andra sorters kakor och mjuk pepparkaka. Anledningen till allt bakande var att jag hade bjudit in mina kolleger med partner och barn på the och kakkalas i går. Det blev riktigt trevligt, 18 stycket blev vi, trots att ett gäng hade irrat bort sig i Lugano och kom relativt sent. Det gänget stannade därför sent och åkte inte förrän vid 19.30. Det blev snabba ryck att göra i ordning middag och få barnen i säng.

I kväll måste vi packa eftersom vi åker till bergen på onsdag. Meningen är att vi ska åka skidor, alla fyra, men vi får se hur det blir. Det finns nästan ingen snö. Det finns ett badhus som får fungera som backup annars.

Advent och pepparkaksdeg

Det är svårt att komma i julstämning tycker jag. Första advent kom tidigt i år. Min man lyckades i alla fall hinna sätta upp en del av utomhusbelysningen, utan tjat i år. Det var t.o.m. han själv som ville ha upp den i helgen. Jag tyckte det var lite tidigt. Men nu har vi i alla fall stressat grannarna så snart kommer det nog upp lite julbelysningar även i grannhusen. Jag satte upp stjärnor i fönstren. Natalie har lysande änglar i sitt rum och Lucas har lysande flygplan. I köket har vi adventljusstake och på bordet har vi en vanlig adventsstake. Naturligtvis skulle barnen gräla om vem som skulle blåsa ut ljuset så jag fick tända ett annat ljus bredvid. Lucas tyckte även det var konstigt att jag inte skulle tända alla fyra.

Jag gjorde pepparkaksdeg i helgen. IKEA säljer inte pepparkaksdeg längre och eftersom jag lovat att vi ska ha pepparkaksbakning med den svenska barngruppen på onsdag så fanns det inte något annat val. Hoppas att det blir goda pepparkakor trots att jag använt mig av melass i stället för sirap och råsocker i stället för farinsocker... Degen smakar i alla fall som den ska!

Det konservativa Schweiz

I går kväll var jag på tjejmiddag med jobbet. Vi är ca 25 tjejer som jobbar här, av ca 200 totalt och med på middagen var vi 12. Jag brukar inte umgås så mycket med de andra tjejerna på arbetet eftersom jag är ensamtjej på forskningsavdelningen och de andra jobbar på finans-, inköps-, och personalavdelning. Därför är det kul med dessa middagar då jag få tillfälle att lära känna de andra tjejerna. De andra har italienska som modermål och talade så fort att det ibland var svårt att hänga med. Detta trots att jag talar bra Italienska och har bott här i över 6 år. Jag undrar om det alltid kommer vara så?

Vad som fårvånade mig mest under kvällen var diskussionen om hur mycket deras män hjälper till i hemmet. Det kändes som att det är här som det var i Sverige för kanske 40 år sedan. Helt otroligt! Detta är arbetande kvinnor (vissa deltid, andra heltid och bara 4 av oss har barn) och de flesta av deras män gör inte ett smack där hemma! Visst klagade tjejerna lite över detta, men det verkade ändå som att det till viss del var accepterat. De menade att männen var bortskämda av deras mammor och aldrig hade behövt hjälpa till i hemmet. De ville att männen skulle hjälpa till lite mera, laga mat ibland, men att man ändå inte kan begära att de ska stryka och städa!? Kan man inte???

Cirkus

I söndags eftermiddag var vi på Cirkus hela familjen. Det är första gången barnen är på cirkus och det var riktigt roligt. Kanske hade jag förväntat mig att clownerna skulle vara lite roligare och involvera barnen lite, men Natalie och Lucas var nöjda och glada. Visst är det imponerande att de kan träna elefanter?!

Straff?

I lördags var vi på lekparken i Origlio. Natale trotsade om ALLT. I bilen hem var det Lucas tur. Han sparkade och skrek. Jag blir så TRÖTT på att bråka. Väl hemma så talades vi vid och enades om vad som ska ske om man: slåss, sparkas, skriker, säger fula saker (upprepade gånger får vi höra: dumma mamma, elaka mamma, dumma pappa, elaka pappa) och liknande. Vi enades alla 4. Vid dessa tillfällen måste man gå på sitt rum och vända tidsglaset (det som ska vara till när man borstar tänderna) som tar ett par minuter att rinna ner. Sedan får man komma ner och be om förlåtelse och uppföra sig ordentligt. Det gäller samma för alla 4.

Natalie var den första att genomföra proceduren. Hon skrek och uppförde sig illa när vi skulle äta kvällsmat. Hon ville byta plats fast hon tidigare hade bestämt hur vi skulle sitta. Hon gick snällt upp på sitt rum när jag bad henne och kom ner ett par minuter senare och satte sig på sin plats och åt.

När de på söndagen kom i slagsmål så bad vi båda att gå på sina rum. Lucas ville inte men jag ”hjälpte” honom och vi stannade där tillsammans. Natalie gick till sitt rum utan problem.

Senare på kvällen sade Lucas ”Dumma Mamma”. Vad sade du Lucas? jag hörde inte, sade jag. Ingenting, förlåt, förlåt sade han med en gång och sprang fram och kramade mig. Helt klart ville han slippa att gå på sitt rum (och det slapp han). I vanliga fall skulle han ha fortsatt säga ”Dumma Mamma” om och om igen.

Inte för att skamvrå (eller vad man kan kalla det) är det bästa som ”straff”, men jag tycker vi har provat allt annat! Barnen vet mycket väl vad som är rätt och fel (och det är ju det viktigaste), men verkar inte ha någon motivation till att göra det rätta. Dåligt uppförande har ändå inte fått några konsekvenser mer än att mamma blir arg. Det känns inte helt fel att man faktiskt tvingas gå undan från leken ett tag om man slåss eller säger fula saker. Att uppmuntra bra uppförande är ju naturligtvis viktigt det med, men det verkar inte räcka. Nu ska vi prova detta!